Detta är inte en sportkrönika!

Det är nu över en månad sedan finalen i herrfotbolls-VM satte punkt för det största spektakel idrottsvärlden har att erbjuda. Många himlade lättat med ögonen, som den servitris som serverade på en uteservering där alla 64 matcher visades på storbildsskärm. En rekordvarm sommar och svenska fotbollsframgångar alstrar sannolikt väldigt många öl att servera. För andra gick spänningen i en rafflande final snabbt eller långsamt över i en gnagande tomhetskänsla: hur ska nu kvällarna tillbringas, hur kan sällskapet från SVT:s proffsiga VM-kommentatorer ersättas? Vilka kollektiva upplevelser av glädje och besvikelse kan nu levas ut?

Ett VM handlar så litet om sport och så mycket om allt annat. Det är en perfekt projektionsyta, en katalysator och en tillflyktsort. Allsköns känslor och begär får här fri spelyta och resonans i det världsomspännande rum det ju är. I en alltmer komplex, individualistisk och avmystifierad samtid, finns få platser kvar för enkelhet, magi och kollektivism. Många förklarar (eller rationaliserar) sitt ointresse för fotboll med att kollektivismen är osmakligt nationalistisk. Visst är det en föreställd och rätt godtycklig gemenskap. Och jag tänker inte gå in på frågan huruvida det finns en oförarglig patriotism eller inte. Alla försök att rationellt argumentera för fotbollens värde är dömda att misslyckas. Det räcker med FIFA, Qatar, korruption, död och miljardkontrakt för att ge svar på tal. 

Ändå suktar så många av oss efter detta galna, karnevalistiska spektakel! Sällan är livet så enkelt, känslorna så raka, vinnarna och förlorarna så otvetydiga. VM är en stor sagobok med något för varje smak. Vill du höra den om filmproducenten från det lilla ö-landet i norr, som räddade en straff mot världens bästa spelare? Eller den om tonåringen från förorten som genom att göra mål i finalen visar att den franska drömmen lever?

De stora berättelserna må ha kapsejsat, men hur stor är inte vår längtan efter de små!

Själv hade jag svårt att motstå sagan om den tunne, blyge pojken som lärde sig spela fotboll mitt under brinnande inbördeskrig och på tvärs mot rådande fotbollsideal visar tävlingens största hjärta och hjärna, och utses till den bäste. Inga hårda tatuerade överkroppsmuskler (uppenbart mer för att sälja kalsonger än för att göra mål), men exceptionell spelintelligens, precision och laganda. Det finns så många hjältemyter, så många David och Goliat. 

De stora berättelserna må ha kapsejsat, men hur stor är inte vår längtan efter de små! Ge oss sagor, höglästa för oss som vore vi barn! Vi vill ha vår Gösta Berling – låt nu den stilige kavaljeren förföra oss, så glömmer vi den försupne prästen för en stund. 

Högläsaren par excellence, radiosportens Christian Olsson, delar med sina surrealistiska referat sportlyssnarna i ett hängivet och ett irriterat läger. De som klagar menar att Olsson tappat kontakt med den verklighet han sakligt ska skildra och blivit för begeistrad i sina egna metaforer. De hängivna ser hur fotbollen som magisk realism tar form, hur fiktion och verklighet blandas som i en riktigt bra dry martini. 

Olsson tillgodoser på ett kongenialt sätt vårt behov av hänryckning och verklighetsflykt. Han är Selma Lagerlöf som sportfanatisk estradpoet. Och han vet att sport inte har med realism att göra, utan är ett av få områden som har möjlighet att återförtrolla en liten del av vår verklighet. För honom är Kroatiens lagkapten, Luka (”Mozart”) Modric ”en pojke bland killar, en fjäril bland kråkor”, ”som nybryggt kaffe och solmogna aprikoser”. När Ludwig Augustinsson gjorde mål för Sverige var han ”hela världens solkatt”. 

För alla som kan hänryckas av den sekulära religionen fotboll är det tur att det snart är dags för det nya påfundet UEFA Nations League: en europeisk liga för landslag, som kommer göra tiden mellan de stora mästerskapen mer uthärdlig. Och så är det bara ett knappt år till nästa fotbolls-VM, för damer, i Frankrike. Då kan alla sagofanatiker gemensamt utbrista: äntligen står Olsson i predikstolen! 

Publicerad i Respons 2018-4