Diplomaten som blev en fotnot
Björn Prytz är i dag känd som författaren till ett telegram från London som indikerade att britterna efter Frankrikes kapitulation 1940 var beredda att förhandla med Hitler. Hans bristande diplomatiska rutin ledde honom fel. Utan detta telegram hade Prytz sannolikt blivit ihågkommen som en framgångsrik företagsledare för SKF.
Sverige förekommer sällan i de mängder av böcker som behandlar andra världskrigets historia. En episod som dock diskuterats i ganska många sammanhang är det så kallade Prytztelegrammet, avsänt den 17 juni av Sveriges sändebud i London till UD.
Göteborgaren Björn Prytz, som 1938 efter ett långt och framgångsrikt chefskap för SKF, tillträdde som Sveriges representant i Storbritannien, hade en lämplig bakgrund för uppgiften också därför att hans mamma var engelska och att han delvis vuxit upp i London. Tanken med hans utnämning var främst att han skulle främja handelsförbindelserna mellan länderna.
Prytz skulle emellertid komma att ställas inför kniviga politiska avvägningar som han knappast var förberedd på. Om detta berättar Martin Fritz i sin nyutkomna och lättlästa monografi om Prytz tid i London. Den 17 juni 1940, när Frankrike kapitulerade, träffade Prytz på gatan biträdande utrikesministern R. A. Butler, som bad honom följa med till utrikesdepartementet. Butler, som var känd som anhängare av den förre premiärministern Chamberlains så kallade appeasementpolitik (se Respons 2/2017), sade till svensken att inga ”die-hards” skulle få stå i vägen för en kompromissfred med Tyskland om en sådan kunde uppnås. Under samtalet blev Butler inkallad till utrikesministern Halifax som lät hälsa Prytz att den brittiska politiken skulle utmärkas av ”common sense, not bravado”, en formulering som ofta citeras.
Telegrammet förstärkte argumenten för regeringens beslut den 18 juni att medge permittenttrafiken genom Sverige till och från Norge.
Björn Prytz telegram hem till UD tolkades av utrikesminister Christian Gunther och vårt sändebud i Berlin, Arvid Richert, som en invit till förhandlingar, vilket britterna alltid förnekat. Telegrammet förstärkte argumenten för regeringens beslut den 18 juni att medge permittenttrafiken genom Sverige till och från Norge. Debatten har numera landat i att Prytz säkerligen korrekt återgett vad Butler och Halifax sagt, men att han borde ha betonat, vilket han gjorde några dagar senare, att det var deras personliga uppfattning. Churchill höll den 18 juni ett tal där han uttryckte en obändig vilja till seger.
Det var sannolikt Prytz bristande politiska rutin som ledde honom fel. Churchills privatsekreterare John Colville ger i sina dagböcker ett annat exempel när han påstår att Prytz i månadsskiftet januari/februari 1940 uttalat sitt stöd för en brittisk-fransk intervention i finska vinterkriget, vilken både den norska och svenska regeringen motsatte sig (syftet var nog mindre att bistå Finland än att bemäktiga sig de svenska järnmalmsgruvorna)! I Colvilles ögon är Prytz uttalande anmärkningsvärt.
Prytz har förblivit ett namn som författare till det så kallade Prytztelegrammet. Detta har kommit att överskugga de goda insatser den sympatiske och anglofile Göteborgsliberalen gjorde för Sverige i London och som Fritz redovisar. Utan telegrammet hade Prytz troligen mest ihågkommits som en framgångsrik chef för SKF, ett företag som Fritz och Birgit Karlsson tidigare skrivit om.
Publicerad i Respons 2018-1
