Martha Nussbaum: Djur kan också vara goda samhällsmedborgare

I en uppmärksammad rättegång som avslutades 2022 argumenterade den amerikanska djurrättsorganisationen Nonhuman Rights Project för att Happy, en asiatisk elefanthona, skulle betraktas som en juridisk person med rättigheter och skyldigheter. Happy har vistats på Bronx Zoo i New York sedan 1970-talet. Men vid tiden för rättegången präglades hennes tillvaro alltmer av ensamhet och djurrättsorganisationen önskade att hon skulle flyttas till en fristad för elefanter för att få ett bättre liv. För att hjälpa Happy åberopades principen »habeas corpus«, som skyddar människor mot olaga frihetsberövande. En majoritet bestående av fem domare i New Yorks högsta domstol ansåg att åtalet skulle ogillas eftersom den rättsliga principen endast omfattar människor. Två domare hade dock en avvikande hållning och menade att frihetsberövandet var olagligt oavsett om Happy ska betraktas som en juridisk person eller inte.

Detta är ett av flera uppmärksammade fall som väcker frågan kring huruvida den liberala rättsstatens principer ska omfatta andra levande varelser än människor. Djur har i västerländska samhällen betraktats som underlägsna varelser som endast med begränsat juridiskt skydd varit föremål för människans exploatering. De befintliga juridiska ramverken syftar i regel till att lindra djurens lidande snarare än till att ge dem status som rättssubjekt. Samtidigt finns exempel på fall runt om i världen där domstolar erkänt djurens talerätt i juridisk mening, vilket gör det möjligt för dem att vara parter i rättsprocesser. År 2021 klassade en domstol i Ohio flodhästar som juridiska personer i samband med att en amerikansk djurrättsadvokat stämde den colombianska staten. Flodhästarna, som advokaten ville rädda, var ättlingar till knarkbaronen Pablo Escobars privata djursamling i Colombia. Även i den indiska delstaten Kerala gav en domstol i ett omdiskuterat rättsfall talerätt åt cirkusdjur som drillats på ett plågsamt sätt. I Sverige finns inget liknande fall men år 2010 väckte den moderata riksdagsledamoten Marietta de Pourbaix-Lundin frågan om djurs talerätt i en motion som avslogs. 

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum menar att djurens osäkra rättsläge och utsatta situation beror på avsaknaden av en övergripande filosofisk-politisk teori. I boken Rättvisa åt djuren (2024), utgiven i svensk översättning på Fri Tanke förlag, vill Nussbaum därför bidra med ett teoretiskt ramverk kring djurens rättigheter som kan vägleda juridiken, förändra lagar till att inkludera deras behov och tillerkänna dem status som rättssubjekt. Boken är en kritisk uppgörelse med den filosofiska djurrättstradition som på olika sätt försvarat djurens intressen utan att bejaka deras möjligheter att blomstra och utvecklas. Detta gäller till exempel utilitaristiska filosofer som kritiserat människans hänsynslösa exploatering av djuren samtidigt som idéerna inte på ett tillfredställande sätt beaktat deras olikartade livsformer och behov. Nussbaums utgångspunkt är den alltmer omfattande forskningen kring djurs känsloliv och subjektiva världsbild: världen ser ut på ett visst sätt för dem. Dessa insikter gör att gränserna mellan vår egen art och andra djur blir svåra att upprätthålla då intelligens, känsla och förnimmelse förekommer i en mångfald av former i djurlivet.

Nussbaums utgångspunkt är den alltmer omfattande forskningen kring djurs känsloliv och subjektiva världsbild: världen ser ut på ett visst sätt för dem.

Nussbaums djurrättstänkande utgår från den så kallade förmågeansatsen (the capability approach) som hon utvecklat tillsammans med bland andra den indiske nationalekonomen Amartya Sen. Detta är ett slags normativt ramverk som syftar till att ge en vidare definition av den individuella friheten i välfärdssamhället, samt att ge en fördjupad mening åt människors välbefinnande och livskvalitet. I stället för att mäta nationers utveckling i ekonomiska termer (BNP per capita) söker denna ansats i stället att fokusera på hur samhällen skapar förutsättningar för individer att blomstra och utvecklas utifrån förmågor och möjligheter. Nussbaums idéer på detta område är förankrade i en liberal tradition – särskilt den amerikanske filosofen John Rawls – och hämtar inspiration hos stoicismen och Aristoteles dygdeetik. Målsättningen är att skapa förutsättningar för varje människas individuella strävan genom att garantera utrymme för att utveckla en rad centrala förmågor som rör livets olika områden, till exempel möjligheten att skratta, leka och ägna sig åt rekreation. Tanken är att detta ramverk ska kunna ligga till grund för författningar, regelverk, lagar och riktlinjer – Nussbaum kallar det för ett slags virtuell konstitution.

Det är dessa idéer som Nussbaum vill utvidga till djurlivet, eller icke-mänskliga djur som hon benämner dem i boken. Det innebär att djur ska betraktas som strävande varelser vars utveckling lagstiftningen ska främja. Människor ska enligt detta synsätt visserligen fortfarande vara drivande i lagstiftning och regerande, men enligt Nussbaum finns inget skäl till att detta enbart ska ske med människor i åtanke – alla levande varelser ska beaktas. Djuren ska dessutom aktivt delta i lagstiftning och byggandet av institutioner genom att lyhörda människor tolkar deras önskemål och behov. Det kan liknas vid hur människor i dag låter barn eller människor med kognitiva nedsättningar delta i det politiska livet via ombud. På samma sätt ska vi göra med djur och därför måste förmågor och möjligheter definieras utifrån varje djurarts specifika förutsättningar. 

De juridiska ramverk som detta synsätt kan ge upphov till behöver global räckvidd eftersom vilda djur – särskilt fåglar och fiskar – inte har nationstillhörighet och rör sig över stora geografiska områden. I boken diskuterar Nussbaum hur hennes ansats kan tillämpas för att ge vägledning i djuretiska dilemman förknippade med till exempel sällskapsdjur, vilda djur omkring oss, vänskapsrelationer mellan djur och människa samt animaliska dieter. Hård kritik framförs mot köttindustrin, industriell jordbruksproduktion, medicinska djurförsök och inskränkandet av djurs livsmiljöer i djurparker. Nussbaum är professor i rättsetik vid University of Chicago där hon är särskilt involverad i juristutbildningen. Respons fick möjlighet att göra en skriftlig intervju under en period som för Nussbaums del präglades av det judiska nyåret.

Respons: Din bok Rättvisa åt djuren bygger på ny forskning om djurs känslor och subjektiva världsbild. Hur har detta påverkat eller förändrat ditt sätt att tänka?

Nussbaum: Jag var medveten om detta på ett allmänt plan när jag började skriva om djur i min bok Frontiers of justice från 2006. Men jag lärde mig mycket mer genom att samarbeta med min dotter Rachel Nussbaum, som var advokat för djurens rättigheter i NGO:n Friends of Animals och ansluten till deras vildmarksavdelning. Medan hon arbetade med djurrättsfall skrev vi en serie artiklar tillsammans, med fokus på marina däggdjurs rättigheter, vilket var hennes stora passion. Hon bidrog med fakta och juridik och jag bidrog med filosofin. Tragiskt nog avled hon 2019 av en svampinfektion efter en annars lyckad organtransplantation. Vid det laget hade jag påbörjat arbetet med min bok och Rachel hjälpte mig mycket med vad jag skulle läsa. Den förödande effekten av hennes död fick mig att fråga: »Vad göra nu?« Mitt svar var att om jag inte kunde hålla henne vid liv så kunde jag i alla fall hålla den fråga som hon brann för vid liv. Därför lade jag all min sorgs kraft på att lära mig allt jag kunde inom detta område och göra boken så bra som möjligt. Lyckligtvis lever vi i en tid där forskningen utvecklas snabbt. Dessutom delar de bästa forskarna mycket generöst med sig av sin tid genom att skriva för icke-specialister och bidra med dokumentärfilmer. 

Även älskade sällskapsdjur, hundar och katter, kan sakna kognitiv stimulans och motion, trots att de lever under bra förhållanden eller till och med lyx. Vi behöver därför ett multifaktoriellt synsätt som tar hänsyn till alla aspekter av ett djurs karakteristiska livsform.

Respons: Vad är den största skillnaden mellan ditt synsätt och den ansats för djurrättigheter som företräds av de utilitaristiska filosoferna Jeremy Bentham, John Stuart Mill och Peter Singer?

Nussbaum: Utilitaristerna har rätt i att smärta är något mycket negativt i livet, och även rätt i att den är negativ för både mänskliga och icke-mänskliga djur. Men Bentham och Singer är enligt min mening alltför reduktionistiska när de anser att smärta är det enda onda. Vissa djurliv – till exempel i en djurpark – innehåller missförhållanden och brister som inte kan reduceras till smärta. Det kan handla om brist på socialt utbyte med en stor grupp andra djur. Den typiska elefantgruppen är en matriarkalisk flock, en delfin lever vanligtvis i en grupp om cirka 35 delfiner. En annan brist är utrymmen att röra sig på, en elefant i naturen avverkar vanligtvis hundra mil om dagen. Även älskade sällskapsdjur, hundar och katter, kan sakna kognitiv stimulans och motion, trots att de lever under bra förhållanden eller till och med lyx. Vi behöver därför ett multifaktoriellt synsätt som tar hänsyn till alla aspekter av ett djurs karakteristiska livsform. Mill är mycket bättre i detta avseende än Bentham och Singer, eftersom hans synsätt tillåter kvalitativa skillnader och även uppvärderar varje varelses värdighet. Mitt synsätt ligger inte särskilt långt från Mills.

Respons: Hur kan förmågeansatsen fungera som grund för djurrättigheter?

Nussbaum: För människor innebär förmågeansatsen att ett samhälle är basalt rättvist först när alla individer som ingår i samhället erbjuds utrymme att utveckla en uppsättning »förmågor« eller betydande valmöjligheter. För djur förutsätter detta synsätt en idé om att varje varelse har en artspecifik livsform som utgör grunden för listan över förmågor. Listan kommer dock att täcka samma allmänna områden som den mänskliga listan, eftersom de stora kategorierna (liv, hälsa, kroppslig integritet och så vidare) är försök att fånga en gemensam sårbar och strävande djurisk natur. Därefter kartlägger vi en uppsättning mål för varje djurart – listan skapas egentligen av djuren själva då de ger uttryck för sina viktigaste behov i kampen för att leva. Det är en form av virtuell konstitution. Problemet i praktiken är att djur, sällskapsdjur undantagna, inte tillhör en viss nation, vilket innebär att ansvaret för att skydda dem är gemensamt. Vi måste alla bidra. Den internationella lagstiftningen är dessutom svag och ofullkomlig. Därför bör vi arbeta där vi kan och på de sätt vi har möjlighet till.

Respons: Vilken är den viktigaste åtgärden som människor i allmänhet kan vidta för att skydda djur och hjälpa dem att utvecklas till sin fulla potential?

Nussbaum: Det finns så många, och varje individ bör vidta den åtgärd som är mest genomförbar för dem: kampanja mot engångsplast i din region; kampanja för reglering av köttindustrin; adoptera ett skyddsdjur; kampanja för lagar som förbjuder försäljning av ägg eller kött som producerats under hemska förhållanden (i USA har varje delstat olika regelverk på detta område); donera pengar till en djurskyddsorganisation; lära unga människor att respektera och ta hand om djur. Listan kan göras lång.

Respons: Rättigheter är vanligtvis förenade med skyldigheter. På vilken grund skulle djur kunna åläggas skyldigheter och hur skulle dessa skyldigheter kunna se ut?

Nussbaum: Plikter är lättast att se när det gäller djur som vi lever med. En ansvarsfull husse eller matte lär sin hund eller katt att respektera egendom (att inte göra sina behov överallt i hemmet), att kontrollera aggressioner och att i allmänhet vara en god samhällsmedborgare. Dessa djur är lika fostringsbara som människobarn, och när de inte uppfostras till goda samhällsmedborgare beror det på att den mänskliga följeslagarens försummat sitt ansvar. Mänskliga följeslagare bör hämma aggressiva beteenden som på sätt och vis är »naturliga« för djuret − som att en katt dödar en fågel – men göra det genom att erbjuda ett lockande alternativ, som lek med en boll eller en klösbräda.

Många av dessa sällskapsdjur utför ett värdefullt arbete och har särskilda uppgifter som åläggs dem i samband med arbetet: till exempel hundar som hjälper människor med funktionshinder eller letar efter bomber. Jag tycker att detta är bra så länge träningen sker genom positiv, inte negativ, förstärkning och när arbetsförhållandena är goda.

I vildmarken uppfostrar de flesta djur sina egna ungar genom olika former av social träning och inlärning. De lär sig hur en elefant eller en val ska bete sig. Tilikum, den unga späckhuggaren på SeaWorld som dödade sin mänskliga tränare, hade kidnappats från sin späckhuggargrupp och hållits isolerad från andra späckhuggare på en djurpark. Han lärde sig därför aldrig hur späckhuggare beter sig. Vi människor bör inte ta över denna uppfostran, eftersom dessa djur inte är beroende av människor på samma sätt som hundar och katter är. Men vi bör göra så att dessa vilda djur kan leva med sin egen grupp och lära sig av den äldre generationen. På platser där människor och vilda djur lever tillsammans måste vi förhandla om gränser på ett förnuftigt sätt – till exempel inte lämna matrester i en soptunna på platser där björnar lockas till den, vilket är en vanlig orsak till dödliga interaktioner mellan människor och björnar. I stället bör vi se till att björnens egen miljö är tillräckligt rik för att upprätthålla dess liv.

Det finns fall där ett djur utgör ett hot mot människors och andra djurs liv. Råttor är ett bra exempel. Här rättfärdigar en självförsvarsprincip dödligt våld, men i själva verket är preventivmedel mycket effektivare – förgiftade råttor äts tyvärr av andra djur, till exempel örnar och gamar, och förgiftar i sin tur dessa.

Respons: Ser du några demokratiska risker med att utvidga djurens rättigheter med tanke på de spänningar som finns mellan konkurrerande intressen och det ökande antalet rättighetsanspråk i dagens liberala demokratier?

Nussbaum: Till att börja med bör vi konstatera att det är bra för oss att vara rättvisa mot våra medvarelser, eftersom det är bättre att vara rättvis än orättvis. Detta är vad Mill sa om varför det är bättre för män att ge kvinnor rättigheter.

Det finns dessutom färre konfliktlinjer än vad de flesta tror. Att få slut på den onda fabriksinriktade jordbruksindustrin skulle vara bra för människors hälsa och skulle också gynna vår kamp mot klimatförändringarna genom minskade metanutsläpp. Att skyddamarina djur från plastföroreningar är också bra för människan, eftersom mikroplaster är mycket skadliga för människors hälsa. Vilda djur hamnar bara i konflikt med människor om ett land inte vidtagit förnuftiga åtgärder för naturvård och inte heller utbildat sina medborgare för mer varierade typer av sysselsättning. Botswana är ett lysande exempel på ett land som har lyckats skapa en hög nivå av naturvård och utbildning, vilket ger utbildade medborgare jobb i den blomstrande ekoturismen. Närhelst vi ser verkliga konflikter – som till exempel mellan vårt behov av medicinska experiment på djur och den skada som dessa experiment orsakar djuren – bör vi se djärvt framåt och försöka föreställa oss en värld som inte längre skulle innehålla denna konflikt. Det sker redan i dag när forskarna utvecklar datormodeller som ersätter försöksdjur.

Det största motståndet mot djurens rättigheter kommer från köttindustrin, som håller den amerikanska politiken i ett järngrepp. Men i Europa, särskilt i Sverige, är detta problem mindre utbrett.

filosofen martha nussbaum är professor i rättsetik vid University of Chicago och har tidigare undervisat vid Harvard och Brown University. Hon har ett särskilt intresse för antik filosofi, juridik och etik. Bland hennes uppmärksammade böcker kan bland annat nämnas The Fragility of Goodness (1986), Cultivating Humanity – A Classical Defense of Reform in Liberal Education (1997) och Sex & Social Justice (1999). Med boken Frontiers of Justice (2006) etablerade sig Nussbaum också som en teoretiker kring global rättvisa med fokus på friheter och möjligheter för kvinnor utifrån den så kallade förmågeansatsen (capability approach). Nussbaum räknas som en av de mest inflytelserika samtida filosoferna och har mottagit en rad prestigefyllda priser, bland annat Kyoto Prize in Arts and Philosophy 2016, Berggruen Prize 2018 och Holberg Prize 2021. På svenska har hon tidigare utkommit bland annat med Känslans skärpa, tankens inlevelse – Essäer om etik och politik (1995), Kvinnors liv och social rättvisa – Ett försvar för universella värden (2002) och Feminism och liberalism (2023). Den senaste boken Rättvisa åt djuren är översatt av Anders Hansson och utgiven på Fri Tanke förlag.