Dörröppnare från medeltid till renässans

I år är det 700 år sedan Dante Alighieri dog. Med detta högtidlighålls minnet av honom – inte bara i hans hemstad Florens, eller enbart i Italien eller Europa – utan globalt. Bildkonsten har Michelangelo, Tizian och fler, som benämns och känns igen vid enbart förnamn. Inom litteraturhistorien är sådana förnamnsberömdheter få, men Dante är en av dem.

”Dantes etablering som diktare, ett av stjärnskotten i Florens litterära kretsar, är central för hans biografi.” Så inleds kapitel fem i Anders Cullheds Dante – Den förste författaren och förklarar hans ansats att prioritera skildringen av diktarens liv framför litterära analyser, vilket är en långt ifrån enkel uppgift. Dante gjorde sig känd under den förkortade versionen av sitt tilltalsnamn Durante redan i sin egen samtid och, som citatet ovan understryker, är hans litterära verk och biografi på många sätt sammanlänkade. Vad ligger bakom denna berömmelse, ja denna hyllning av en man född på 1200-talet, som genom historien spridits och nått nya höjder för varje århundrade? Den frågan försöker Anders Cullhed svara på.

Biografin genomsyras av Cullheds mångåriga forskning om och djupa förståelse för inte bara Dantes liv och verk, utan för allt det varierade källmaterial som krävs vid historieskrivning. På en kreativ, underhållande och samtidigt klar prosa berättas Dantes liv kronologiskt, genom en väv skapad av historiska dokument och litterära källor, inte minst diktarens egna verk Vita nuova och Komedin. Läsaren följer Alighierifamiljens bakgrund och Dantes första levnadsår i Florens, vidare genom hans tidiga utbildning inom de humanistiska ämnena och giftermålet som ung tonåring, som seden föreskrev i det medeltida samhället, med Gemma av släkten Donati. Vidare botaniserar Cullhed i historiska och litterära stoff för att pussla ihop diktarens bekantskapskrets och eventuella militära tjänstgöring.

Under 1290-talet påbörjade Dante etablerandet av sig själv som diktare och, tillsammans med ett fåtal andra poeter som vännen Guido Cavalcanti, av den ljuva nya stilen, il dolce stil nouvo. Stilbeteckningen, upplyser Cullhed, uppfann Dante själv ett par årtionden senare. I den nya stilen blandades ett bibliskt-profetiskt grepp med den höviska kärlekslyriken och presenterade ett auktoritärt tonfall som underströk författarens självmedvetenhet. En av de viktigaste aspekterna var valet att frångå det så starkt dominerande latinet för att skriva litteratur på det egna folkspråket, i Dantes fall toscanska. 

En av de viktigaste aspekterna var valet att frångå det så starkt dominerande latinet för att skriva litteratur på det egna folkspråket, i Dantes fall toscanska.

Diktverket Vita nuova är Dantes första stora steg på denna stig, ”Incipit vita nova” (”Här börjar det nya livet”), som han själv uttryckte det. I sitt magnus opus Komedin pekade han senare själv ut de occitanska 1100-talstrubadurerna som inspirationen till det nya sättet att skriva. Temat för litteraturen är givet: Kärleken, och Dantes enda föremål för hyllning är den ljuva Beatrice, som han enligt historien ska ha blixtförälskat sig i som nioåring. I Vita nuova visas hur den ljuva nya stilen ”skiftar tonart från galanteri till andakt och vars föremål börjar sväva mellan person och symbol […] Beatrice är inte längre bara Beatrice, poetens avhållna dam, föremålet för hans kärleksförklaringar och inre dialog med Amor. Här ställs hon i centrum för ett replikskifte på högsta gudomliga nivå.” Detta utgör således ett nytt förhållningssätt till damen, som i den höviska litteraturen – trots en stark idealisering – alltid utgjorts av en kvinna av kött och blod, som trubaduren hyllade i förhoppning om att få hennes gunst i en utomäktenskaplig rendez-vous.

Vita nuova bygger på en liknande biografisk resonansbotten som den senare Komedin skulle göra. Cullhed skriver att Dante ”gör ett urval av sina canzoner och sonetter för att infoga det tillsammans med nyskrivna nummer i sin introspektiva passionshistoria. Därmed kommer dessa dikter, i realiteten utspridda över ett årtionde, att fungera som nycklar till en sammanhängande biografisk berättelse.” Hans stora kärlek till Beatrice skulle förstås heller aldrig fullbordas, utan förblev en ouppnåelig dröm som gav oanat stoff till Dantes kreativitet. Beatrice, talet nio, den litterära historiens storheter och födelsestaden Florens med alla dess invånare och politiska strider, kom alla att utgöra centrala motiv i diktarens verk. 

De politiska striderna i Liljans stad, Florens, har en komplex historia, vilken utreds med stor noggrannhet av Cullhed. Kapitlen som behandlar denna omvälvande tid är goda exempel på hur biografin inte bara är en källa för kunskap om den diktare som fokuseras. Händelserna som målas upp är lika mycket en historisk tavla över det tidigmoderna Toscana och det som senare blev Italien. De komplicerade relationerna och konflikterna mellan florentinska släkter, oavsett om de var allierade med påven eller inte, var alltmer påtagliga under senare delen av 1200-talet. Dante, som under den här perioden engagerat sig och valts till olika politiska positioner, hamnade mitt i stormens öga. Vår poet anslöt sig till de mer medborgarvänliga vita guelferna, i opposition mot de påvevänliga svarta guelferna. Efter en rad strider mellan de båda lägren eskalerar konflikterna och de svarta segrar. 

De perioder som föregår och följer denna händelse upptar en betydande del av Cullheds biografi, och nyfikna läsare får svar på många frågor om olika politiska aktörer och skeenden. Dantes år i landsflykt påbörjades när den första domen mot honom, två månaders förvisning från Florens samt ett mycket högt bötesbelopp, föll i januari 1302. Straffet skärptes redan i mars samma år och löd då landsförvisning på livstid och döden på bålet om han återvände. Det politiska läget i Florens lugnade sig dock inte i med att poeten, och många med honom, drevs ur staden. Cullheds biografi ger en klar bild över de fortsatta stridigheterna och hur staden, som senare blev renässansens epicentrum, gick från tider av oroligheter till ren anarki med endast kortare perioder av svag stabilitet. Exilen var naturligtvis en stor sorg för Dante, men det var också den som förde honom mot det författarskap som förevigat honom för, som Cullhed skriver, ur ”askan efter Medborgaren steg Författaren”.

Komedins betydelse för den västerländska litteraturhistorien har nog inte undgått någon. I vår samtid har karaktären Dantes vandring genom helvetets kretsar överförts till nya medier. Mest känd inom det litterära fältet är verket förstås för sin obestridbara plats i den litterära kanon, och som dörröppnare från medeltiden till renässansen. Det episka verket var nyskapande på flera nivåer. Dante var, som nämnts ovan, en stark förespråkare för bruket av folkspråket i den nya litteraturen. Detta är inte endast något han visar genom sin skönlitterära praktik, utan även i den oavslutade programskriften Om vältalighet på folkspråket samt i det likaledes oavslutade filosofiska verket Convivio. Komedin, som senare kom att benämnas Den gudomliga komedin av diktarens beundrare och förste biograf Boccaccio, var således ett litterärt epos av ett slag som ingen tidigare skådat. 

Cullhed ägnar flera kapitel åt poetens växlande livssituationer som utgör grunden för verkets tillkomst, så nära förbundet till den påtvingade exilen. Utdrag från det episka verket genomsyrar förvisso Dantebiografin från början till slut för att fylla i ett ofta svårlagt historiskt pussel och för att kasta ljus över diktarens personlighet och inställning till olika skeenden i hans händelserika liv. Det är en snårig väg att ta sig fram på, detta med biografiska läsningar av skönlitterära verk. Även om Cullhed är högst medveten om svårigheterna, gäller det att läsaren kan hålla jämna steg med författaren i kommentarer och påminnelser om att luckor ibland fylls i av anekdoter eller litterära alster som inte bekräftats av ytterligare källmaterial. En återkommande aspekt av detta är att jag (flera gånger) måste påminna mig om att Dantes verk är fiktiva och skrivna av just Dante, och det är således författaren som ger denna myriad av personer och karaktärer som förekommer, inte minst i Komedin, röst och talan. Trots att många är just reella aktörer i diktarens samtid, som bevittnat och medverkat i olika skeenden på det sätt som gestaltas i det litterära storverket, är de alla i detta sammanhang produkter av diktarens kreativitet och framställning. 

Dante arbetade på Komedin under åtskilliga år av sin exil. De sista arton månaderna av sitt liv ägnade han åt att in i det sista färdigställa eposet, omgiven av sina barn i Ravenna. En särskilt intressant aspekt som framhålls av Cullhed är att Dante tycks ha skrivit med intentionen att pilgrimens episka vandring genom Inferno, Purgatorio och Paradiso skulle nå en publik av såväl lärda som lekmän, och dessutom kvinnor. Den tidiga receptionen tycks också bekräfta att han lyckades med att nå ut till en bred publik, känd som han var redan i sin samtid, men med konsekvensen att verket tolkades på olika sätt. Cullhed kommenterar en berättelse ur Boccaccios En liten skrift till Dantes lov som speglar en del av den samtida receptionen:

Den allegoriska läsningen var i regel en finess för bildat folk […] Den förutsatte ett rudimentärt begrepp om vad vi kallar fiktion. Många av Dantes läsare eller åhörare förstod honom snarare bokstavligt, som om han verkligen, likt Nya testamentets Lasaros (Joh. 11.1-44) eller Paulus (2 Kor. 12.2-4), skulle ha kommit tillbaka från de döda, välsignad med en övermänsklig erfarenhet, till de levandes värld.

Gränsen mellan fiktion och verklighet blev alltså utsuddad för några tidigare läsare och åhörare. Detta är inte ett tecken på felaktig läsning, utan en nivå av läsningen som enligt Cullhed också bör ha gjort Dante både road och nöjd. Vidare understryker han den litteraturhistoriska och litteraturteoretiska kompetens som krävdes och fortfarande krävs av en läsare av Dantes verk, om avsikten är att kunna uttolka alla referenser, intertexter och allegoriska nivåer i detta fiktiva verk. Denna diskussion kan även appliceras på Cullheds biografi, som är tämligen läsarvänlig och som den allmänt intresserade läsaren kan finna behållning i, vare sig intresset gäller Dantes liv, verk eller den historiska period han levde under. Samtidigt kan ämneslärda och studenter inom litteraturvetenskap och -historia glädjas över att äntligen få tillgång till en uttömmande biografi på svenska. Den med ett mer kritiskt öga kan därtill följa författarens biografiska perspektiv och metod, i vilka Dantes egna verk och andra litterära källor alltså sys ihop med sådant som diktarens brev, historiska dokument, tidiga biografier och den senaste forskningen för att skapa en sammanhållen livsberättelse. 

Parallellt med ett tilltagande intresse för att skriva autofiktiv skönlitteratur, har den biografiska forskningen under de senaste årtiondena fått en renässans, vilket Cullheds bok är ett prov på.

Det är förstås inte heller någon slump att biografin kommer just år 2021, i samband med högtidlighållandet av Dantes minne i samband med dödsdagen. Pandemin till trots har jag, som tillfälligt boende i Florens, upplevt en stor stolthet över diktaren från stadens invånare. Detsamma kan sägas gälla för hela Italien. Poetens berömmelse har sedan länge nått utanför de florentinska murarna och Toscanas berg, han är hela Italiens nationalskald. Medan gatorna under perioder av lockdown stått tomma har Dante ändå hyllats med dygnslånga uppläsningar ur Komedin och föreläsningar om alla tänkbara teman ur hans liv och verk – streamade när det inte gått att mötas, inför publik på plats när det har tillåtits. Därtill har jag sett gatukonst och konstutställningar med både tidigmoderna och samtida verk, skapade med inspiration från Dante samt utställningar av hans litterära verk i de tidigaste utgåvorna, ceremonier och mer. Hans avtryck på den västerländska kulturhistorien är levande och ett tecken på litteraturens kraft och betydelse, inte minst i perioder av kris och rädsla. 

Var då Dante den förste författaren? Ja, menar Cullhed förstås. Men författarbegreppet som vi känner det i dag uppkommer först under 1800-talet och romantikens epok. Förståelsen hör samman med ett tilltagande intresse för nationallitteratur och idén om författaren som ett självmedvetet geni, begåvad med särskilda talanger att skapa skön konst och litteratur. I biografins två avslutande kapitel diskuteras just hur författarbegreppet förståtts på olika sätt genom historien och särskilt i relation till den skiftande och ibland överraskande receptionshistorien av Dante och hans litterära verk. Parallellt med ett tilltagande intresse för att skriva autofiktiv skönlitteratur, har den biografiska forskningen under de senaste årtiondena fått en renässans, vilket Cullheds bok är ett prov på. Dante – Den förste författaren ligger med andra ord helt rätt i tiden. 

Publicerad i Respons 2021-6