Dröm som blev verklighet eller flykt undan en mardröm?

Det finns stunder i en människas liv när allt framstår i ett förklarat ljus. Framtiden syns utstakad. Den drabbande insikten är intimt förknippad med en stark känsla av frihet: jag vill, jag kan, jag ska… 

Henrik Knifs perspektivrika, välskrivna och detaljerade biografi över Göran Schildt, en av den nordiska efterkrigstidens mest illustra kulturpersonligheter, med betydande bredd i författarskapet och ett stort kulturellt kontaktnät, tar också sin början på en särskild plats, en särskild dag. Göran Schildt och Georg Henrik von Wright är i Paestum, sydost om Salerno, begeistrade över platsens doriska tempel, vittnande om grekisk närvaro för närmare 2500 år sedan. Det var en numinös upplevelse av den antika kulturens gränslöst rika värld. Det var den 20 juni 1937.

Det är ett effektivt biografiskt grepp, som dock kan vara försåtligt. Det ger inledningsvis, ofrivilligt, biografin ett drag av hagiografi. Inte så att Knif framstår som distanslös och restlöst beundrande i förhållande till den biograferade, nej inte alls, men genom att lösa den för en biograf erkänt kniviga dispositionsfrågan genom att heliggöra tillfället, att se den fortsatta livsvägen i ljuset av kulturuppenbarelsen, innebär att man som biograf försvär sig åt en bestämd tolkning av livsvägen. Den som följer i spåren av någon som förunnats ett sådant förklarat ögonblick kan få svårare att utveckla alternativa förklaringar till varför livet utvecklade sig som det gjorde. Dispositionen kan fängsla den biograferande. 

En av de mer brännande ställs även av biografen: Var de politiskt tondöva?

Utgångspunkten i de två privilegierade ynglingarnas berusande stund på sin Grand Tour i 30-talets Europa – tack vare kontakter på von Wrights sida färdades de kors och tvärs i Italien i 1:a klass – reser också andra frågor. En av de mer brännande ställs även av biografen: Var de politiskt tondöva? Här kunde kontrasten mellan den politiska utvecklingen i Europa, som inte någon tidningsläsande eller resande vid denna tid kunde undgå, och de antikvurmande unga männen från Finland ha skärpts och lett vidare till en fördjupad diskussion. När de gav sig i väg på resan till Italien hade det ändå gått mer än fyra år sedan det nazistiska Machtübernahme, och Schildt hade redan i september 1934 rest med lastbåt till Frankrike för att vistas i det land som han ansåg erbjöd de främsta möjligheterna för en frihetslängtande och bildningstörstande yngling. Hans bildningsprojekt i unga år framstår som märkligt isolerat, som om mötet med de antika medelhavsmiljöerna inte leder till någon omprövning, utan främst bekräftar den romantiserade synen på antiken. Den preparerade blicken på de historiska lämningarna får dem snarast att avge en förväntad strålglans.

Schildt hade som alla också en barndom – som i hans fall inte saknade omskakande händelser. Hans far Runar Schildt, en på sin tid uppburen och ännu i dag läst författare, tycks ha gått in i improduktivitetens och depressivitetens mörka tunnel utan att kunna ta sig ut. Och inte utan viss likhet med Stig Dagermans utveckling slutade det för Runar Schildts del med självmord, i september 1925. Sonen Göran var då drygt åtta år gammal – en känslig ålder, som det på goda grunder brukar hävdas. Jag slås av hur litet det blir sagt i Knifs biografi om det socialt skamfyllda kring faderns bortgång och hur den faderlösa uppväxten måste ha präglat Schildt och påverkat hans val i unga år. Att han – som det påpekas – vårdade faderns minne kan konstateras, men det var kanske också ett sätt att hålla undan den ilska och förtvivlan över faderns plötsliga och oåterkalleliga sorti som däremot hans yngre syster Monica under sitt liv återkommande gav uttryck för. 

Schildt var en rastlös sökare, öppen för nya intryck och beredd att ompröva sina föreställningar, vilket bland annat ledde till att han förändrade sin syn på den antika liksom den samtida medelhavskulturen, vilket förtjänstfullt visas av Knif. Werner Jaegers trebandsverk Paideia – Die Formung des griechischen Menschen (1933–1947) blev en omvälvande läsupplevelse för de genom sin skolundervisning hellenofila von Wright och Schildt. Jaeger var en av 1900-talets mest betydande antikvetare. På professorsstolen i grekisk filologi i Berlin mellan 1921–1936, och senare, på grund av sitt bestämda avståndstagande från nazismen, på olika lärosäten i USA fram till sin död 1961, publicerade han sig brett och inflytelserikt. 

Det var den brasilianske diplomaten och kulturhistorikern Mario de Mello, von Wrights och Schildts karismatisk vän under många år, som talade sig varm för Jaegers verk. von Wright lät sig hänföras, och kanske i än högre grad Schildt som enligt Knif lät Jaegers Paideia bli en nära nog livslång följeslagare. För att mejsla fram Schildts profil som intellektuell betonar Knif något mycket viktigt när det gäller Schildts reception av Jaegers verk. Schildts beundran innehöll nämligen också en kritik av författaren som skrivbordslärd. Kunskaper och viktiga läsefrukter skulle omsättas i handling, få existentiella följdverkningar – det var Schildts övertygelse. Om Schildt hade utsträckt sin läsning av Jaegers produktion hade han i honom funnit en kulturteoretiker med ett utvecklat bildningsideal som kunde ha stimulerat honom när han gradvis lösgjorde sig ur sin ungdoms svärmiska antikuppfattning. 

Till bilden av Schildts häpnadsväckande mångsidighet bidrar hans tidiga orientering mot konsthistorien, inte bara som ett allmänintresse utan även som akademisk disciplin. Han skulle bli en konstvetare med både egen estetisk profil – anti-romantiken och hantverkssynen på konstskapandet – och en specialinriktning, Paul Cézanne. Han hade redan 1939 efter åren av antik- och renässansorientering fått upp ögonen för den sydfranske målaren och hans revolutionerande förhållande till traditionen. Men kriget kom emellan. 

Ett tåg norrut från Vasa med nyutbildade rekryter, varibland Schildt, avgick den 10 januari 1940. Med utdrag ur Schildts krigsdagbok skapas en stark historisk närvaro. Vi får följa transporten till fronten på Karelska näset och Schildts erfarenheter och intryck därifrån fram till det fatala slutet på hans egen medverkan i kriget. Detta tillhör avgjort de mest fascinerande delarna av biografin, hur Schildt svårt skottskadad i underlivet räddas till livet och genom en serie avancerade kirurgiska ingrepp i både Finland och Sverige så småningom återfår sin mandom, och i samma veva ingår äktenskap med Mona Morales, ett äktenskap som – åtminstone på papperet – kommer att vara i bortåt tjugofem år.

Den konstnärsbiografi över Paul Cézanne som 1946 utkom i Sverige på Wahlström & Widstrands förlag genomgick en mindre omarbetning inför Schildts disputation året därpå. I likhet med somliga brådmogna skriftställare fick han alltså disputera på en redan utgiven bok. Som ytterligare bevis på Schildts entusiasm, oförskräckthet och bildningsiver framstår hans ihållande intresse för André Gides författarskap – som under dessa produktiva år resulterade i studien Gide och människan (1946), uppskattad även i Frankrike och översatt till franska. Av allt att döma hade den viss betydelse för Svenska Akademiens beslut att året därpå tilldela fransmannen Nobelpriset i litteratur. 

Med Knifs biografi som facit är det inte svårt att i Schildts karakteristik av Cézannes tidiga år och konstnärskall läsa in en självkarakteristik som blev ett livsideal: ”Vissheten att det fanns högre ting att eftersträva […] denna visshet, som senare tillät honom att ensam bana sig en väg mot strömmen, föddes hos Cézanne då ungdomsårens livsberusning, de första stora konstupplevelserna och naturens friska renhet för evigt smälte samman i hans sinne.” I förordet till Cézanneboken formuleras i komprimerad form den estetiska hållning som Schildt inte utan krampaktighet skulle fortsätta att i mer eller mindre intakt form försvara under sitt liv: ”Romantikern lever och offrar sig nämligen aldrig för sitt verk utan enbart för sig själv, för att finna sitt eget intressanta och exklusiva jag. Cézanne däremot – och med honom den klassiska människan överhuvud – utplånar sig verkligen inför sin uppgift. För honom är livet inget konstverk utan konstverket en del av livet. Han uppställer inte det estetiska betraktelsesättet såsom livets högsta utan skapar sitt verk med samma begränsade ambition som den gode hantverkaren.” Låt vara att detta är en nidbild av den romantiska estetiken, men för polemikern Schildt var denna motsatsställning viktig. Det ”klassiska” och ”hantverket” var hans ideal. Hans eget liv utformade sig på sätt och vis ändå som ett konstverk: resandet och skrivandet förenades till en livsform. Det var också som båten Daphnes rorsman kulturhistorikern Schildt vann sin största publik. 

Hans eget liv utformade sig på sätt och vis ändå som ett konstverk: resandet och skrivandet förenades till en livsform. Det var också som båten Daphnes rorsman kulturhistorikern Schildt vann sin största publik.

Med stor sakkunskap om segelbåtsmodeller och sjötermer redogör Knif för Schildts långa liv som seglare, och med sin dokumenterade bredd som kulturhistoriker initierat för de reseskildringar som med jämn ström rann ur Schildts penna. I Odysseus kölvatten (1951), Solbåten – Med Daphne på Nilen (1956) Ikaros’ hav (1957) med flera, fram till den sammanfattande och tillbakablickande Farväl Daphne – 38 års segelfärder i sydliga vatten (1987), var alla på sin tid böcker med en vidimerat stor läsekrets. I dag är de knappast lästa. De framstår som glimrande skärvor från en förlorad värld, tillkomna under en period när medelhavskulturen sög till sig europeiska intellektuella på jakt efter förströelse, inspiration och ett i alla avseenden friare leverne, strax innan den stora medelhavsturismen förvandlade dessa övärldar till andefattiga sol- och badparadis. Med alla på Daphne embarkerande vänner och med fast etablering på ön Leros vid mitten av 1960-talet tillsammans med sin nya hustru Christine framstår Schildt som något av det östra medelhavsområdets svar på den i den mallorkinska byn Deià huserande Robert Graves.

Schildts kameleontiska – någon kanske skulle säga diplomatiska – läggning, hans öppenhet inför nya kontakter, frihetspatos, närmast vitalistiska livsinställning tycks ha lett till en viss hänsynslöshet mot omgivningen. Att inte svika sitt eget frihetsideal, att förverkliga drömmen om att leva som författare, ofta på resande fot, hade ett pris, som ofta någon annan fick betala. Hans förbindelser vid sidan om framför allt sitt första äktenskap ger syn för sägen. Men för en biograf inställer sig ständigt detta problem: att uppgiften inte är att gå till doms med den vars liv man tecknar. Den som ställer den biograferade inför skranket riskerar att sälla sig till de blint rättrådiga, de rediga som inte ser ens ett flis av bjälken i sitt eget öga. Skandalbiografierna tillhör också genrens mest kortlivade. Knif undviker klokt nog detta, men utan att utelämna de mindre smickrande sidorna av Schildts livsföring. Det är en skickligt utförd balansakt.

Biografin är försedd med en rad fotografier som till övervägande del förmedlar bilden av ett evigt sommarlov med kompisar på äventyr i främmande land. Det tillhör nu varje levnadstecknares dilemma: bilder av annat än fest och gamman, glada miner och kameraleenden dominerar varje kvarlåtenskap. Men de flesta bilder utesluter något, eller låter ibland i bakgrunden skymta den inför linsen oförställde. Det hade varit givande om Knif dröjt vid en eller annan bild för att också ställa de obekväma frågorna.

Mot slutet av sin biografi håller Knif fast vid tesen om att det tidiga intresset för och idéerna om den grekiska kulturen kom att forma Schildts liv och att det var denna en gång idealistiska uppfattning som trots allt gjorde honom till en orädd och nyfikenhetsdriven medelhavsresenär och kulturförmedlare. Schemat lyder i all sin enkelhet: drömmen som blev verklighet. Cirkeln är sluten. Det är svårt att inför Schildts levnadsbana värja sig mot en sådan tolkning, men med hänsyn till de många stickspår som biografin rymmer lockas man som läsare till att fundera över kompletterande förklaringar. 

Schildts rastlöshet, hans ombytlighet och hans, med vännen von Wrights ord i memoarboken Mitt liv som jag minns det (2001), ”enastående förmåga till illusionsfri, oengagerad betraktelse av la comédie humaine”, gränsande till ”cynism”, är allt sådant som blänker till i Knifs biografi. Att Schildt kom att bli kulturskribent och framgångsrik reseskildrare har kanske också att göra med insikten om den egna bristande fallenheten för en akademisk bana, om hans behov av snabb respons, om hans bekräftelsefordrande bild av sig själv som fri ande och vagabond. En dröm som blev verklighet? Eller kanske den enda möjliga vägen för den som ständigt var på flykt undan mardrömmen att ha växt upp med minnet av en beundrad pappa som tog sitt liv och minnet av en krigsskada som höll på att kosta honom själv livet, men som märkte honom för resten av det, kanske den enda vägen att sedan fortsätta att följa för den som snabbt insåg hur förbluffande väl hans reseskildringar slog på bokmarknaden?

Som ett monument över den seglande författaren reser sig ännu Alvar Aaltos skapelse i Ekenäs, villa Skeppet, där Schildt mestadels kom att vistas under de sista decennierna av sitt långa liv. Hans mest imponerande och kanske mest varaktiga insats kom också till här på 1980- och 1990-talet, levnadsteckningen i tre fullmatade volymer över just vännen Alvar Aaltos gärning. 

Publicerad i Respons 2021-3