Drömfabriken har vaknat upp till en ny geopolitisk världsordning

Med tanke på strikta censurregler och en egen filmproduktion som länge fokuserade på politisk och nationalistisk propaganda är det kanske förvånande att Kina i allt högre grad investerar i Hollywoodproduktioner. Men bakom satsningarna i den amerikanska filmindustrin finns politiska motiv, säger filmvetaren Hynek Pallas i en intervju med journalisten Carl Ahlström, som även talat med en producent med erfarenhet av finansiering från kinesiskt håll.

Hollywood är nöjesimperiet som i decennier dominerat den globala biografen. Det finns ingen samling av institutioner som varit så tongivande inom den internationella filmvärlden. Men den amerikanska drömfabriken har vaknat upp till en ny geopolitisk världsordning. Biomarknaden i USA lockar inte de stora massorna på samma sätt som tidigare, samtidigt som Amazon och Netflix för ett smygande krig för att vinna över filmkonsumenterna och locka dem bort från biodukarna.

Samtidigt som ett imperium drar sig undan från den globala scenen smyger sig ett annat fram för att fylla det vakuum som uppstått.

På det politiska planet vänder USA alltmer blicken inåt. Konservativa vindar blåser och ett inhemskt kulturkrig polariserar landet. Idén om den amerikanska exceptionalismen börjar även vittra bort och invånarna är trötta på militär inblandning i konflikter på andra sidan jordklotet, från vilka de känner sig alltmer alienerade. Samtidigt som ett imperium drar sig undan från den globala scenen smyger sig ett annat fram för att fylla det vakuum som uppstått.

Kina utökar sakta men säkert sitt inflytande genom att bli en internationell spelare. På ytan handlar Kinas globala satsning om pengar och investeringar. Den nya sidenvägen, som kantas av otaliga infrastrukturprojekt och hamnbyggen, är tänkt att säkra och befästa en stark internationell handel och cementera Kina som en ekonomisk och politisk maktfaktor världen över. Men gräver man litet djupare hittar man även projekt som syftar till att måla om bilden av Kina. Med den ekonomiska uppgången följer möjligheter till ett slags mjuk maktexpansion, där det förutom politiska kampanjer ingår satsningar på bland annat kulturområdet, inte minst i filmbranschen, vilket innebär nya möjligheter och villkor för dagens filmskapande.

En av dem som länge följt frågan om hur kinesiska investeringar påverkar Hollywood är filmvetaren och filmkritikern Hynek Pallas. Såhär svarar han på frågan om varför Kina nu flyttar fram sina positioner, såväl kulturellt som politiskt:
– Till skillnad från Kina under Mao, då det aggressivt predikade sin version av kommunismen internationellt så sker expansionen i dag med infrastruktur: vägar, dammar, kontroll över tv-marknaden i delar av Afrika, eller biografkedjor i Sverige och USA.

I Kina bestod de inhemska filmprojekten länge av ren politisk och nationalistisk propaganda. De filmer som producerades var tunga och fokuserade på plikt och ideologi. Men 1994 blev Jagad (1993) den första storfilm från USA som släpptes i stor release i Kina, och den gjorde enorm succé. De väloljade amerikanska narrativen kom efter det att efterfrågas i allt större omfattning. I och med det ändrades filmmarknaden sakta men säkert, och Hollywood fick upp ögonen för potentialen i den stora kinesiska publiken, en grupp som i och med den ekonomiska utvecklingen växer. Enligt det multinationella managementkonsultföretaget McKinsey & Company ökar Kinas medelklass i rasande takt. År 2022 väntas hela 75 procent av den kinesiska befolkningen ingå i gruppen som kan kategoriseras som medelklass, och denna växande grupp driver på efterfrågan på varor och tjänster som bidrar till livskvaliteten, däribland kultur, och inte minst film.
Faktum är att Kina redan har fler biografer än USA och enligt nyhetssajten Vox har även landets biografintäkter passerat de amerikanska. Det finns med andra ord mycket pengar att hämta i Kina för filmskapare.

I Kina insåg man tids nog att den egna publiken drogs mer till amerikanska filmer än inhemska produktioner. Men man insåg också att det finns andra sätt att påverka vad publiken får ta del av på den vita duken än att själva stå för produktionen av filmerna. Ett exempel på hur innehållet kan anpassas efter ens egen agenda är medfinansiering. Enligt en artikel i The New York Times (18/11 2018) var endast 14 av de 100 toppsäljande Hollywood-filmerna i världen mellan åren 1997 till 2013 finansierade av Kina, men de efterföljande fem åren hade hela 41 Hollywoodproducerade filmer kinesisk backning.
Hur kan en sådan finansieringsprocess te sig? För att få en inblick tog jag kontakt med en producent som arbetar för ett produktionsbolag som gör en storfilm med kända Hollywoodskådespelare – en film som har fått kinesisk finansiering. På grund av pågående förhandlingar kring filmen vill producenten vara anonym, vilket även innebär att filmen måste vara anonym. Såhär säger producenten, som jag har valt att kalla för Steven, om hur finansieringsprocessen såg ut:

– Processen har varit en berg- och dalbana. Vi fick tidigt in en internationell finansiär som trodde på projektet. Däremot stod det klart att vi behövde en eller ett par riktigt stora finansiärer till för att klara av budgeten. Det visade sig vara svårare än väntat då flera av intressenterna hade synpunkter på cast och budget, något vi inte kunde acceptera. Till slut stod vi med en finansiär som var villig att samarbeta på de villkor vi ställde. Men när vi skulle skriva avtal fanns varken de pengar eller resurser som utlovats. Och då fick vi börja om från början, säger Steven.

Hur gick det till när ni fick kinesisk uppbackning?
– De kom in i ett läge när en av våra största finansiärer precis lämnat förhandlingsbordet. Vi kom i kontakt med dem genom en mellanhand i USA som hade till uppdrag att hitta lämpliga projekt till kineserna. Så kontakten gick i två steg. Först träffade vi mellanhänderna och hittade en principuppgörelse. Sen träffade vi kineserna och då började förhandlingen på riktigt. Det senare steget tog betydligt mycket längre tid än någon kunde föreställa sig.

Att få ekonomisk backning av kinesiska aktörer liknar i mångt och mycket den process som de flesta större filmprojekt måste genomgå. Först handlar det om förhandlingar, sedan om distribution och sist men inte minst om innehållet. Att nå den kinesiska biomarknaden kan liknas vid en tävling, då endast ett bestämt antal utländska filmer får visas på kinesiska biografer per år. Ett sätt att kringgå det är att låta kinesiska bolag investera pengar i filmen.

Investeringarna har dock ett pris. En stor release på den kinesiska marknaden innebär en anpassning till censurregler, moraliska pekpinnar och politiskt ömma punkter. För de som måste tävla om att få en av de begränsade platserna på kinesiska biodukar uppstår snabbt frågan om eftergifter. Och kinesisk censur är ingen lättnavigerad historia. Enligt Hynek Pallas beror detta på en rad faktorer:

– Det har handlat både om tydliga eftergifter och att man med tiden har blivit mer medveten om saker man ska undvika. I de mest extrema fallen, som filmen World War Z ändrade man filmen efter att den hade fått nobben av Kinas censur. Orsaken var att virussjukdomen i filmen började i Kina. Fler exempel kan nämnas, men de stora bolagen lärde sig snart att undvika känsliga ämnen. Vissa skådespelare som har tagit ställning för Tibet, som Richard Gere, har inte hymlat med att de har fått svårt att spela i storfilmer. Vi har även sett färre asiatiska skurkar på film, och fler hjältar med rötter i Kina, säger Hynek Pallas.

Kinesiska filmer må vara fyllda av ideologiska pekpinnar, men deras ambition är inte att visas på varje biograf världen över.

Filmmakarnas slalomåk mellan känsliga ämnen har många gånger resulterat i stora kompromisser. Filmen Red Dawn från 2012 fick se hela sitt originalmanus omskrivet, där den ursprungliga kinesiska invasionsmakten ändrades till Nordkorea. I Pirates of the Caribbean – At World’s End från 2007 klippte man bort delar där den kinesiska karaktären kapten Sao Feng ansågs skurkförklara kineser. Filmen Transformers – Age of Extinction var full av kinesisk produktplacering, direkt riktad till en kinesisk publik.
Det är alltså inte bara en fråga om att komplettera filmer med budskap och reklam som tilltalar den kinesiska biobesökaren, det handlar även om att göra betydande ändringar i manus. På ytan kan dessa eftergifter anses små, men ju mer vi upptäcker vilka element som medvetet undviks, eller rent ut sagt kapas, desto tydligare blir det att omstruktureringen av amerikanska manus ska passa in i en viss ideologisk mall.
Skurkar i filmer byts ut, vissa uttryck för sexualitet raderas, vissa skådespelare undviks om dessa tagit ställning i en fråga som kan förarga kinesisk auktoritet. Hollywood, som länge varit sin egen skapare av moraliska hållpunkter, måste nu anpassa delar av sitt innehåll till förmån för en ny global supermakt. Enligt Hynek Pallas kommer denna utveckling att fortsätta:

– Om den kinesiska marknaden är lukrativ och det finns vägar in på den, så kommer eftergifter fortsätta att ske. Och ’Hollywood’ är ju en industri. Det går bra att köpa bolag där, vilket kinesiska intressen under flera år också gjorde. Det ska till väldigt mycket för att någon ska ’sätta stopp’ för utvecklingen av filmer som anpassas eller tillrättaläggs för den kinesiska marknaden. Det skulle kunna ske för att ett bolag styrdes av någon som på allvar omhuldade demokratiska värderingar, säger han och fortsätter:
– Troligare är att ett mer inflammerat handelskrig under Trump leder till starkare känslor mellan USA och Kina på ett sätt som gör att det betraktades som ’opatriotiskt’ av amerikanska filmbolag att alltför tydligt krypa för en diktatur. Jag tycker det är viktigt att understryka att kinesiska ambitioner med mjuk makt inte tycks vara som amerikanska efter andra världskriget. Kinesiska filmer må vara fyllda av ideologiska pekpinnar, men deras ambition är inte att visas på varje biograf världen över.

Kommersiella produktplaceringar och ideologiska infall är heller inget nytt för Hollywood. Industrin har så gott som alltid varit öppna för att anpassa sig efter krav från externa aktörer när det funnits ekonomiska incitament med i bilden. I takt med att Hollywood har vuxit som bransch så den även formaliserat sitt innehåll och filmspråk, vilket satt en global standard som är svår att tävla med för andra aktörer. Det finns en förväntan på kvalitativ inramning från industrin, som den gång på gång lever upp till.

På frågan om de varit tvungna att kompromissa med sitt grundmaterial för att få kinesisk backning till sin film svarar producenten Steven såhär:

– Vårt upplägg innebär att den kinesiska finansiären kontrollerar distributionen på den kinesiska marknaden. Det var ett tidigt krav från dem att så att säga få äga den kinesiska distributionen och säkerställa att filmen visas på kinesiska biografer. De läste manuset tidigt i processen och hade inga fler synpunkter än vad som är brukligt för finansiärer. Inte heller censuren var något problem för oss, men om det hade varit det så hade vi behövt ändra, svarar han och tillägger:
– Varken produktplacering eller placering av skådespelare specifikt anpassade för den kinesiska marknaden har varit aktuellt.

Det finns alltså ingen självklar mall för hur en process för att nå den kinesiska marknaden kan se ut. I vissa fall kan det handla om rättigheterna till distribution, vilket knappast är häpnadsväckande. Den typen av kontrakt äger rum på alla marknader dit filmer vill nå.
Samtidigt blir det tydligt att Kinas motiv inte bara handlar om att nå konsumenter i sitt eget land. Kina expanderar globalt, och vill försköna bilden av sig själv internationellt genom att lyfta upp egna kärnbudskap, kändisar, märken och produkter.

De ideologiska kompromisserna kan initialt se små ut, men ju mer fotfäste de får i industrin, desto mer standardiserade kan de bli. Och det är heller ingen hemlighet att den marknadsmodellen är etablerad sedan länge i Hollywood. Kommersiella intressen har haft inflytande över Hollywood sedan lång tid tillbaka, med allt från Rolexklockor i Bond-filmer till Nike-skor i Tillbaka till framtiden. Och det är just på grund av att vi har detta facit som vi bör vara oroliga för kommande utvecklingar, där ökat kinesiskt inflytande och investeringar kan agera dörrvakt åt vad som får och inte får visas i Hollywood-filmer.

Filmindustrins affärsmodeller förändras inte i någon större omfattning, vilket visar på att det i stort är den ekonomiska marknadens mekanismer som styr. Däremot förändras det ideologiska maktövertaget i takt med att imperier som Kina vill göra sin röst hörd, något som kommer att påverka innehållet i framtidens filmer. Vi befinner oss i ett paradigmskifte, där Hollywood har ett estetiskt kapital som få kan tävla med. Det är också där man fortsatt hittar de stora budgetarna, i dag med uppbackning från kinesiskt håll. Även om besöken i biosalongen generellt minskar, fortsätter publiken att gå dit. De budskap som bakas in i filmer exponeras därmed fortsatt för en stor grupp människor världen över, vilket kan vara farligt i en tid då påverkanskampanjer får allt större inflytande över hur människor ser på världen.

Globaliseringen har inte inneburit ett minskat inflytande för Hollywood, snarare tvärtom. Trots vikande intäkter på hemmaplan har denna samling institutioner lyckats locka till sig utländska investeringar och har på så sätt kunna befästa sin ställning som filmvärldens högborg, såväl på hemmaplan som internationellt. Filmer från Hollywood-studior har bevisligen en stark lockelse världen över, och engelskan som vår tids universella språk innebär också att språket har en ohotad monopolställning i filmens värld.

Att infiltrera en industri av Hollywoods kaliber är varje makthavares dröm. Vi som inte sitter på den makten måste fundera kring hur framtidens mjuka propaganda ska avkodas.

Publicerad i Respons 2019-6