En diktrad ur Edith Södergrans ”Höstens dagar” brukar återkomma till mig när sommaren är på väg att dra sitt sista rossliga halsbloss: ”Det är så skönt att somna utan önskan, mätt på blommorna och trött på grönskan, med vinets röda krans vid huvudgärden…”. Att fridfullt släppa taget och falla in i hösten speglar min egen vilja att, efter visst motstånd, slutligen få kapitulera i mörkrets famn.
Jag tycker om när våren kommer med sitt löftesrika späda gröna, med den försiktiga värmen och ljuset. När sommaren fortfarande är i fågelkvittrande vardande. Men att hänga med högsommarsolen kan vara som att umgås med en manisk person: den vill aldrig sova och är uppfordrande i sin entusiasm, ibland koleriskt hetlevrad. När klockan är sex och den redan varit uppe några timmar vill jag säga åt den att ta ett chill pill och lägga sig. Min sömn störs inte bara av ljuset, utan också av känslan av förlorat liv – tanken på alla fantastiska vita nätter och gryningsfester solen ordnar; jag är bjuden, men ofta alltför trött. Den är på strålande humör så länge jag låter mig smekas och ger den komplimanger. Och vi har det härligt när vi cyklar eller ligger i sjön och tittar upp på himlen. Men om jag måste dra mig undan och tillbringa dagar inne i ensamhet blir den hånfullt gäckande och gör luften kvav att andas, tankar svåra att tänka.
Så lever vi våra liv i den sköra stunden mellan det förlorade förflutna och den ännu inte infriade framtiden. Det är därför inte konstigt att relationen med sommaren är som mest idyllisk innan den på riktigt börjat.
I lustens sommartid förväntar vi oss upplevelser och utlevelser. Men hos hösten kan jag i stillhet se naturen utföra sin dödsdans. Denna sommar har inte erbjudit samma möjlighet till förlustelser som annars. Vi har mest stannat hemma, och har varken kunnat kasta oss ut i publikhavet på en festival, uppslukas av yran i fotbolls-EM eller göra undantaget till regel i en karnevalisk prideparad. Skogarna har förvisso svämmat över av blåbär och instagram med bilder på bärplockare. Men hur mycket livslust kan en blåbärsskål rymma? Och hur många bad krävs för att sommarmonstrets törst ska stillas?
Jag har ofta svårare att finna mig till ro i hösten efter kalla somrar, då jag ännu inte blivit trött på grönskan. Och många evenemangssvultna kommer nog med mindre entusiasm omfamna vardagen igen detta år. Men det är aldrig för sent att ge upp! Som efter en utdragen skilsmässa när sista ordet är sagt och nycklarna ligger på bordet, är det befriande att till sist gå ut och stänga dörren bakom sig. Jag anade redan vid midsommar att det var på väg utför…
Att säga sig föredra höst kan verka koketterande, det är som att längta efter att bli gammal. Få skulle nog föredra en regnpiskad novemberdag framför en solbadad julimorgon. Men hela poängen med hösten är att den följer på sommaren, att de två förutsätter varandra. Livet är föränderligt och allt vi fäster oss vid kommer förr eller senare att försvinna. Detta väcker med nödvändighet dubbla känslor. Vi vill hålla kvar och ägna oss helhjärtat åt det vi tycker om. Samtidigt blir vi rädda för den ofrånkomliga sorgen, och nedvärderar ibland det vi gillar eller försöker att inte bry oss alls. Så lever vi våra liv i den sköra stunden mellan det förlorade förflutna och den ännu inte infriade framtiden. Det är därför inte konstigt att relationen med sommaren är som mest idyllisk innan den på riktigt börjat. Och att dess generösa värme i efterhand kan framstå som ett kletigt klängande. Förlustens fullbordade faktum kan vara lättare att leva med än rädslan för att någon snart ska vända på klacken. Även om sommaren utifrån alla tänkbara mått skulle koras till vinnare, kan hösten vara det älskligare tröstpriset. Det är skönt att inte längre vänta sig mirakel, att inte känna kravet på att ständigt leva fullt ut.
Nu när solen dragit ner på tempot, blir det lättare att sova litet längre. Kanske drömmer vi oss tillbaka, till tidigare somrars rosaskimrande konturer. Eller så blickar vi som Södergran fram mot stillheten i den kommande kylan: ”Höstens dag har ingen längtan mer, dess fingrar äro obevekligt kalla, i sina drömmar överallt den ser, hur vita flingor oupphörligt falla…”.
Ikonen Södergran har blivit aktör
I sin ambitiösa granskning tecknar Agneta Rahikainen en annorlunda bild av den mytologiserade poeten. Här möter vi inte en missförstådd martyr utan en intelligent och initiativrik kvinna, som är litterärt...
