Emigranten lämnar och anländer aldrig helt

Aktualiteten i Björn Apelkvists studie Livet som främling – Om emigrantens utanförskap hos Moberg, Kallifatides och Khemiri kan inte förnekas. När jag skriver denna text pågår demonstrationer mot polisvåld och rasism i USA, den här gången med epicentrum i Minneapolis, Instagramkonton världen över följer och postar under #BlackLivesMatter och debattartiklar skrivs. Genom den situation som hela världen befinner sig i på grund av coronavirusets spridning har de teman som Apelkvist fördjupar sig i också fått mer tyngd och relevans. Frågor som ”Hur känns det att leva med främlingskapet som en hotande avgrund, alienationen som en social risk, maktlösheten som en jagande mindervärdeskänsla?” blir än mer angelägna i en tid i vilken gränser varit och fortfarande är stängda på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt i modern tid. Rörelsefriheten har tagits ifrån oss alla och människor på flykt eller i utanförskap har hamnat i än mer utsatta positioner.

Jag såg nyligen en föreläsning av en journalist verksam i italienska Florens som talade om en positiv kontrast till detta. Hon talade om ett ”återvändande till humanismen”. Bokhandlarna, biblioteken och museerna är bland de allra första att öppna igen i ett Italien som, i skrivandets stund, hållits i karantän i tre månader. Litteraturens kraft att belysa, gestalta och diskutera de stora frågorna, det allmänmänskliga, det existentiella, lyfts fram och exempelvis nationalhjälten Giovanni Boccaccios Decamerone, som utspelar sig under pestens utbrott i Florens under 1300-talet, läses med oväntad igenkänning. Återvändandet till humanismen, till litteraturen, kan ge fördjupade perspektiv på oss själva, men också inge hopp om att ”allt kommer bli bra” (andrà tutto bene).

Apelkvists studie berör i första rummet just existentiella frågor om identitet, om individers sökande efter något bättre och om hur människans jag ständigt är i rörelse och på så vis föränderligt. Författaren fördjupar både de positiva och negativa aspekter som främlingskap medför i de valda verken och vill undersöka frågor om utanförskap, maktlöshet, ovisshet, aggression och resignation, likväl som ”förnyelse och utveckling, om insikt och försoning, om de positiva och progressivt verkande incitament som rörelsen mellan olika kulturer kan inbegripa”.

Apelkvists studie berör i första rummet just existentiella frågor om identitet, om individers sökande efter något bättre och om hur människans jag ständigt är i rörelse och på så vis föränderligt

Studien är nätt med sina dryga 120 sidor och vinner även på att vara språkligt lättillgänglig. Akademisk ja, men utan att gå över huvudet på den tänkta (breda) publiken. Detta är i sig dock inte enkelt, utan en stilistisk konst som Apelkvist bemästrar. Denna tillgänglighet kännetecknar även författarens grundläggande inställning till teoretiska perspektiv. Han skriver själv i inledningen om sitt medvetna val att inte krångla till det, om att vända sig mot den vurm för exempelvis Foucaults diskursanalystiska läsningar som han sett dominera litteraturvetenskapen under ganska lång tid:

Till skillnad från att föra en aldrig så intrikat konstruerad diskurs för den inre akademiska kretsen, grundad på svårtillgängliga, abstrakta teorier, kan litteraturforskarens arbete som jag ser det också bestå i att – måhända mer ingående och systematiskt, mer rigoröst och nyanserat – göra det som i princip varje läsare själv kan göra, nämligen tolka texten i all dess komplexa meningsfullhet, i relation till det liv man lever.

Även om jag själv gärna förirrar mig i just sådana abstrakta teorier, både förstår och uppskattar jag Apelkvists anspråk. Likväl är studien teoretiskt förankrad och i inledning ges också en översikt av existenspsykologerna Rollo May, Viktor E. Frankl och Irvin D. Yalom, språkvetaren Noam Chomsky och litteraturteoretikern Michail Bachtin, vilka sedan genomsyrar läsningarna på något slags lagom-nivå. Fokus ligger konsekvent på frågor som relaterar till det allmänt mänskliga och om litteraturens potentiella kraft att gestalta psykologisk komplexitet på sätt som exempelvis samhällsvetenskapen inte kan. Apelkvist har även valt sitt material med uttalad eftertanke, även om det inte rör sig om några överraskningar i sammanhanget. Verken av Vilhelm Moberg, Theodor Kallifatides och Jonas Hassen Khemiri är producerade i olika historiska kontexter med skiftande politiska och sociala omständigheter, vilket ger bredd och möjlighet till jämförande diskussioner.

Men till skillnad från Mobergs nostalgiska gestaltning ”om det enda fosterlandet” visar Khemiris romanfigur Jonas, femtio år senare, på ett ”aktivt bejakande av ett slags dubbel identitet”.

I analysen av Moberg, kapitlet med titeln ”Emigranten som rymling med utgångspunkt i romanklassikern Din stund på jorden (1963), följer Apelkvist karaktären Albert som utvandrar från Sverige till USA. Här kretsar diskussionen kring hur ”drömmen om ett annat liv”, identitetssökande och försoning med ”sitt öde och sig själv” gestaltas i en ofrånkomligt rotlös Albert. Läsningen visar på Alberts nostalgiska syn på sin hemort, just den specifika byn Källebäck som präglat huvudkaraktären, och insikten om det förfrämligande som uppstår vid återvändandet efter en hel livstid på annan ort, i ett annat språk, där ljudet av den lilla porlande bäcken varit utbytt mot Stilla havets kluckande och brusande. ç I dag är det tack vare den tekniska utvecklingen kanske enklare för oss att leva parallella liv och hålla oss uppdaterade på olika platser i världen. Men är detta egentligen möjligt eller snarare en illusion, undrar Apelkvist. ”Är vi inte precis som Albert i grunden bundna till en kropp, ett liv, en verklighet?”

I ”Theodor Kallifatides: Främling på gott och ont” närläses den självbiografiska tankeboken Ett nytt land utanför mitt fönster (2001). Perspektivet skiftar från Mobergs svenska utvandrare till Kallifatides grekiska emigrant som flyttar till Sverige. Apelkvist utgår från Kallifatides egen formulering om hur människan formas av tre ”mytologier”, vilka består av ”den ärvda, den man skapar och den man möter”. Temat främlingskap genomsyrar Kallifatides hela litterära produktion och ett par rader sagda av en kvinna i romanen Slaget om Troja (2018) har etsat sig fast hos mig och gör sig påmind i läsningen av Apelkvists analyser. Tankarna i Kallifatides roman tillhör Helena, den vackra kvinnan som förts bort av eller följt med Paris från sitt hem Sparta till Troja, det nya landet utanför hennes fönster: ”Hon visste inte riktigt vad hon innerst inne önskade. Kanske att vara osynlig – främlingens vanligaste dagdröm. Hon visste att hon hade alla blickar på sig.”

Språkets betydelse för identitet och tillhörighet är en återkommande punkt i Kallifatides verk. Tillgången till språket medför en särskild trygghet, men det är för den delen långt ifrån oproblematiskt att lära sig ett nytt. Bitvis riskerar man också att tappa något i relationen till sitt första språk. ”Plötsligt förstår han att han inte längre känner med sitt grekiska språk, utan känner igen det.” I språket ligger förståelsen av känslor, vilka man talar om och på så vis också upplever på olika sätt på olika språk i olika kulturer. Apelkvist gör en fin läsning av kärleken som begrepp och känsla i Ett nytt land utanför mitt fönster och även Ännu ett liv (2016) och visar hur Kallifatides med både värme och humor gestaltar skillnaden mellan den grekiska Eros och den mer stillsamma svenska kärleken. Kallifatides skriver att ”det vackra svenska ordet Kärleken är något annat, närmare besläktat med det som på grekiska heter Agape och som mer liknar en äkta vänskap än den människoätande gud som får våra blodceller att flyga likt yra maskrosbollar”.

Men till skillnad från Mobergs nostalgiska gestaltning ’om det enda fosterlandet’ visar Khemiris romanfigur Jonas, femtio år senare, på ett ’aktivt bejakande av ett slags dubbel identitet’.

Jonas Hassen Khemiri har sedan debuten i början av 2000-talet talat med hög röst om främlingsfientlighet och den svenska migrationspolitiken, både i sin skönlitteratur, i andra texter och i intervjuer. Apelkvists kapitel ”Jonas Hassen Khemiri: Utanförskap, maktlöshet och revolt” omfattar en läsning av romanen Montecore – En unik tiger (2006). Liksom för Kallifatides, menar Apelkvist, är språket av största relevans för identitetsskapande, idéer om och effekter av främlingskap i Khemiris verk. Men till skillnad från Mobergs nostalgiska gestaltning ”om det enda fosterlandet” visar Khemiris romanfigur Jonas, femtio år senare, på ett ”aktivt bejakande av ett slags dubbel identitet”. Men det är ett bejakande av erfarenheter av maktlöshet som främlingskapet påtvingar karaktären, en maktlöshet som också när känslor av rädsla, ilska och frustration. Apelkvist finner särskilt stöd i Rollo Mays existenspsykologi för att fördjupa förståelsen av Khemiris Montecore, diskussionen vidgas än mer till gestaltningen av det mångkulturella och blir också mer skarpt politisk och kritisk.

Under våren 2020 medverkade Kallifatides i SVT:s program Mästare, vilket jag såg när jag befann mig mitt i läsningen av Livet som främling. Han diskuterar där sitt skrivande och de teman han återkommer till, nämligen kärleken, språket, den klassiska litteraturen och känslan av främlingskap. Han ombeds avslutningsvis svara på frågan: Vad vill du bli ihågkommen för? Kallifatides svarar eftertänksamt och ödmjukt:

Ja… Du vet, jag kommer från en liten grekisk by. När man dog där sa man: ”Ja, han skötte sina olivträd.” Det är det jag vill bli ihågkommen för. Jag sköter mina olivträd. Som de såg ut. De är allt.

Hemlandet, platsen man kommer ifrån, och språket, orden – Kallifatides olivträd. Just detta, att individen aldrig helt lämnar och kanske heller aldrig helt tycks anlända, är en av de röda trådarna i Apelkvists studie. På liknande vis lämnade Albert inte sin by bakom sig vid flytten till USA i Mobergs skildring, trots att varken platsen eller människorna som befolkade den var desamma när han väl återvände. Å andra sidan ses inte Khemiris romankaraktärer som svenska trots att de är födda i Sverige, utan förblir främlingar i andras ögon och både skapar och möter en våldsam fientlighet som, även i reell kontext, växer sig starkare i samhället. Apelkvist undersöker alltså några av den svenska litteraturens gestaltningar av främlingskapets negativa aspekter och positiva möjligheter, där existentiella frågor om liv, identitet och öde står på spel. Livet som främling är därför ett relevant inlägg i samtidens diskussioner och visar på ett tillgängligt sätt litteraturens möjligheter att hantera svåra teman och frågor.

Publicerad i Respons 2020-4