En av Sveriges främsta modernistiska konstnärer

Det finns inget famlande. Intet sökande, inga snedsprång och framför allt inga missar. Med osviklig säkerhet följer hon sin linje. Hon är ju först och sist kolorist och en ganska ovanlig sådan. Djärvheten kan tyckas inte känna några gränser, men den är parad med en säker instinkt, som alltid synes föra rätt till målet. Den koloristiska upplösningen leder förvisso till formernas upplösning i ganska hög grad, men den konstnärliga balansen tappas aldrig. Hon representerar till skillnad från maken en fördjupad konstnärlig syn och hon har sin givna plats bland de intressantaste och fullviktigaste målarna inom denna generation.

Med dessa ord beskrivs Sigrid Hjertén i tidningen Ny Tid av signaturen E.W. i samband med paret Hjertén-Grünewalds gemensamma utställning i Göteborg i oktober 1935. Utställningen betraktas som Hjerténs genombrott och citatet visar hur tidigt konstnärens unika karaktär uppmärksammades och uppskattades av den svenska konstvärlden.

I dag anses Sigrid Hjertén (1885–1948) vara en av Sveriges främsta modernistiska konstnärer med ett för sin svenska dåtida kontext radikalt färgexpressionistiskt formspråk, ett rikt internationellt nätverk och en stor och mångfaldig produktion. Vidare är hon en av det svenska modernistiska avantgardets främsta kvinnliga representanter med en ovanligt stark integritet och produktivitet som kvinnlig konstnär i en mansdominerad konstvärld.

Till en början utbildad som textilkonstnär, och senare som målare, inte minst hos Matisse, som visade henne tydlig uppskattning, blev Hjertén till en av de starkaste personligheterna i svenskt konstliv, delaktig i 115 utställningar och med viktiga internationella förbindelser, inte minst till Der Sturm i Berlin, och en lång verksamhet inom konstvärlden i Paris, där hon levde under flera återkommande perioder. Från början mer fokuserad på maken Isaac Grünewalds verk, visar kritiken växande uppskattning för hennes konst och dess unika styrka.

Trots denna framstående betydelse har det hittills inte skrivits någon vetenskaplig monografi om Hjertén. Hon har främst behandlats i enstaka tematiska artiklar i utställningskataloger – av exempelvis Shulamith Beer och Katarina Borgh Bertorp, och hennes biografi har mer eller mindre romantiserats och dramatiserats i halvt fiktiva skildringar, såsom Anita Goldmans roman I själen alltid ren – Om Sigrid Hjertén (1995), inte sällan i direkt sammankoppling med hennes make, konstnären Isaac Grünewald och deras delvis problemtyngda kärleks- och arbetsrelation (se till exempel Anders Wahlgrens populärvetenskapliga dubbelbiografi, Sigrid & Isaac (2007).

Många är de tolkningar av hennes verk som läser in psykologiska biografiska förhållanden och tillstånd, såsom den undertryckta hustruns och moderns kamp för det egna kreativa handlingsutrymmet, eller hennes tilltagande schizofreni. Könsspecifika innehåll utifrån feministiska perspektiv har också lyfts fram. Man har främst betonat den negativa reception hon fick av konstkritiken och sett henne som den förbisedda kvinnliga konstnären, överskuggad och beroende av sin makes starka ställning i konstvärlden. Gentemot denna korpus av texter med en särskild vinkling och av delvis fiktiv populärvetenskaplig karaktär har nu nationalmuseiintendenten och före detta forskningschefen Görel Cavalli-Björkman tagit sig an det viktiga uppdraget att skriva den första vetenskapliga monografin om Sigrid Hjerténs liv och verk, med huvudtiteln Kvinna i avantgardet.

Cavalli-Björkmans målsättningar är tydliga och uppfriskande i sin direkthet: hennes bok är ”ett försök att berätta Sigrid Hjerténs historia med utgångspunkt från hennes egna ord i de primärkällor som finns bevarade”. Utifrån ett rikt brevmaterial och andra textkällor ur familjearkivet, Hjerténs publicerade konstteoretiska texter och utställningsrecensioner om hennes konst samt samtal med familjen Hjertén, har hon byggt upp en medvetet nykter berättelse, som vill avstå från alltför psykologiserande tolkningar av Hjerténs verk och utveckling och som försöker hålla distans till spekulationer om paret Hjertén-Grünewalds relation. Hon har dessutom föresatt sig att ”följa hennes måleri från skiss till färdigt verk” och därigenom velat ”komplettera tidigare bildtolkningar”.

Bokens främsta styrka ligger också i förverkligandet av dessa två målsättningar. Den presenterar för det första en rik samling av primärkällor, inte minst citat från Sigrid Hjerténs egna texter, fyllda med hennes välformulerade tankar och iakttagelser, som i sig ger en fascinerande bild av en ovanligt självständig och kreativ kvinna, som knappast ser sig själv som ett offer för patriarkala mönster. Att finna och kasta ljus över dessa delvis aldrig publicerade texter är en av bokens stora förtjänster. Sammanställningen av olika berättelser kring Hjerténs legendariska möte med Matisse är ytterst intressant och hennes skildringar av Paris konst- och modevärld under tidigare trettiotal ren poesi. Vidare är förtydligandet av de många positiva och uppskattande reaktioner Hjerténs konst fick vid sidan av de misogyna konservativa recensioner, som stått i fokus hos tidigare forskare, en mycket relevant forskningsinsats av Cavalli-Björkman.

Frågan inställer sig om citat som hittas i intima, ibland erotiskt laddade brev verkligen lämpar sig för publicering eller om det finns risk att konstnärens privatliv och inre blir för ’utsatt’, samtidigt som läsaren lämnas ensam med många frågetecken.

Däremot är den nykterhet med vilken hon behandlar de utvalda citaten ibland något för krass. Läsaren hade varit betjänt av att få vissa av dessa kraftfulla citat kommenterade, tolkade eller diskuterade. Försöket att främst berätta genom primärkällorna och undvika för mycket diskussion och kontextualisering leder på en del ställen till en något blodfattig och mekanisk känsla; berättelsen förlorar sin röda tråd och dynamik. Brevväxlingen mellan Hjertén och Grünewald innehåller till exempel rätt så dramatiska uttalanden som definitivt hade behövt en förklaring av Cavalli-Björkman. Frågan inställer sig också om citat som hittas i intima, ibland erotiskt laddade brev, verkligen lämpar sig för publicering eller om det finns risk att konstnärens privatliv och inre blir för ”utsatt”, samtidigt som läsaren lämnas ensam med många frågetecken. Parets son Iván Grünewald citeras och han betonar: ”Ingenting är mer fel än att min mor skulle vara offer för könsdiskiminering från min fars sida. Han var ju hennes främste beundrare.” Då blir jag som läsare visserligen rörd, men också osäker på hur stor roll familjens passionerade röster okommenterat borde få spela i en nytolkning av konstnären.

När det gäller Hjerténs verk är bokens andra omedelbara styrka den rikedom av högkvalitativa färgillustrationer som visar tidigare opublicerade och osedda verk. Bokens utmärkta visuella utformning och Cavalli-Björkmans noggranna kronologiska samordning av främst målningar förmedlar Hjerténs oerhört produktiva och kraftfulla konstnärskap. I författarens formalistiskt präglade och sympatiskt klart formulerade tolkningar undviks – som utlovats – till stor del den psykologisering och biografiska vinkling som präglat tidigare tolkningar. Kopplingen till konstnärens egna uttalanden och beskrivningar av det egna verket är ett viktigt och upplysande bidrag. Däremot hade jag ibland önskat mer fördjupade analyser som mer samtalar med och visar intresse för tidigare tolkningar. Många verk gås igenom och ibland i högt tempo, vilket är förståeligt med tanke på försöket att fånga upp hela Hjerténs liv och verk, men läsaren lämnas då och då frustrerad när viktiga verk eller händelser i hennes liv betas av och lämnas efter enbart korta och ganska deskriptiva skildringar.

Att hantera ett så händelserikt liv och konstnärskap som Sigrid Hjerténs i en allomfattande monografi är med andra ord ingen lätt sak. Även om Cavalli-Björkmanhar utfört ett gediget och omfattande arbete med att sammanställa så många källor och verk till en nyanserad och uppslagsrik kronologisk livsskildring, finns det vissa brister. Inledningsvis blir jag positivt överraskad av författarens försök att fokusera på primärkällor som visar konstnärens eget perspektiv, de mer positiva aspekterna i Hjerténs konstnärskap, och perspektivet på äktenskapet med Grünewald utifrån synen på deras kreativa symbios och samverkan snarare än deras könsrelaterade konflikter och äktenskapliga problem. Men efterhand framstår Cavalli Björkmans ointresse för ett genusperspektiv trots allt som problematiskt. Bokens titel Kvinna i avantgardet verkar utlova att just Hjerténs kvinnliga position i det manligt dominerade avantgardet kommer att stå i fokus, men så är inte fallet, förrän i den korta slutdiskussionen som mycket summariskt avhandlar genusperspektivet på Hjertén – och då snarare som ett pliktskyldigt efterord än som en på djupet engagerad frågeställning. Boken hade vunnit på att ta genusfrågor på större allvar, inte minst eftersom Hjertén måste ses som en för sin tid ovanligt handlingskraftig kvinnlig konstnär, inspirerande och av stor relevans även för genusfrågor i dagens konstvärld.

Samtidigt skapar läsningen längtan efter en ännu djupare förståelse för konstnären utifrån hennes tid, den nationella och internationella kontexten och de sociala villkoren.

Även andra viktiga perspektiv och kontexter hade förtjänat mer fördjupning. Genom att Cavalli-Björkman valt att låta konstnärens och den samtida konstvärldens egna ord tala för sig själva utan alltför mycket kommentarer, läggs det delvis för litet fokus på viktiga nationella och internationella kontexter, såsom frågor om avantgardet, belysningen av olika konstnärliga nätverk och samtida kulturdebatt i Hjerténs närhet. Bristen på kontext kan ibland göra de välvalda och intressanta, ymniga citaten litet sammanhangslösa och därmed begränsade i uttryckskraft. Den snabba och ytliga hanteringen av vissa komplexa konsthistoriska kontexter, såsom exempelvis orientalismens inverkan på modernismen eller modets betydelse för Hjertén och modernismen, om vilken jag själv publicerat forskning som inte omnämns, framstår som alltför onyanserad och förenklad. Även några biografiska skeden, såsom Hjerténs hantering av de antisemitiska attackerna mot hennes make, hade tjänat på en mer detaljrik redogörelse.

Således är Cavalli-Björkmans försök att undvika för mycket distraktioner från primärkällorna å ena sidan lovvärt och i sig redan en stor insats. Å andra sidan hade primärkällornas slagkraft med fördel kunnat balanseras med en mer fyllig och konstvetenskapligt problematiserande berättelse. Den neutrala hållningen i Cavalli-Björkmans skildring – som dock ibland bryts av något värderande och kategoriska inslag när hon exempelvis kallar vissa verk för ”bäst” – har fördelen att vi kan ta till oss Hjerténs och andras ord- och sinnrika uttalanden opåverkade. De lyfter fram en skatt av tidsdokument som kan användas av framtida forskare. Samtidigt skapar läsningen längtan efter en ännu djupare förståelse för konstnären utifrån hennes tid, den nationella och internationella kontexten och de sociala villkoren. Sigrid Hjerténs konstnärsskap väcker många fortfarande obesvarade frågor, men en viktig, fascinerande och omfattande grund finns nu att utgå ifrån när man försöker besvara dem.

Publicerad i Respons 2017-5