En begreppslabyrint att förirra sig i

Vad ska man kalla den nationalistiska högervåg som svept fram över västvärlden och som numera ingår i det svenska regeringsunderlaget? Högerpopulism? Högerextremism? Rent av fascism?

Sverigedemokraternas högerextrema rötter är otvetydiga. Partiet grundades och leddes till en början av nazister, SS-veteraner och skinnskallar – något som till och med slagits fast i SD:s egen vitbok. Men Sverigedemokraterna anno 2025 är knappast »fascister i kostym« som en del hävdat. De är inte heller högerpopulister. Dagens sverigedemokrater är snarare att betrakta som radikalhöger, och partiets ideologiska kärna är radikalkonservatismen, menar statsvetaren Mike Enocksson.

Hårklyveri? Inte enligt Enocksson, som vill avskilja ihoprörda fenomen, frilägga ideologiska rötter och konstruera en begreppsapparat som varken förstorar upp eller förminskar hotet mot demokratin.

Enockssons bakgrund är säregen. Han har nämligen själv ett förflutet inom ytterhögern. Redan på högstadiet fastnade han för fascismen, och på gymnasiet snörade han på sig militärkängorna och snaggade håret. 2007 blev han Sverigedemokrat, talade på partiets riksårsmöte och satt med i paneler. Han lämnade visserligen SD 2009, men inte för att han vacklade i synen på invandrare, utan för att hans ateistiska och republikanska övertygelser gick på tvärs med partiets vurm för kyrkan och monarkin.

Omvändelsen kom året efter. Han började läsa statsvetenskap, fick nya insikter, umgicks i nya kretsar och hörde Håkan Juholt tala – något som väckte slumrande socialdemokratiska värderingar till liv. Och snart blev Enocksson sosse för hela slanten. Men inte vilken sosse som helst, utan en överlöpare som befunnit sig i fiendelägret och som av egen erfarenhet visste hur en ytterhögermänniska tänker. Och erfarenheten rimmade illa med den breda vänsterns uppfattning, eller för den delen med många akademikers teorier. Han upplevde att den ideologiska dimensionen tonades ner när Sverigedemokraternas framgångar skulle förklaras, att det mesta reducerades till socioekonomi eller ogenomtänkt hat. Men enligt Enocksson har »den politiska ideologins kraftfält lika stor dragningskraft som religionens«. Därför har han också senare, som S-märkt statsvetare, gett sig i kast med att kartlägga det ideologiska landskap han lämnat bakom sig.

2018 skrev han en rapport för den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden med titeln Radikalkonservatismen – en ideologis pånyttfödelse. Där placerade han in Sverigedemokraterna i en lång tradition representerad av det tidiga 1900-talets svenska unghöger, mellankrigstidens tyska revolutionära konservatism, 60-talets franska nya höger (Nouvelle Droite) och den postsovjetiska illiberala »fjärde politiska teorin« à la Alexander Dugin. I Den svenska radikalhögern har han breddat blicken, eller snarare vridit kalejdoskopet. Här ligger fokus på just radikalhögern, som i Enockssons schema flankeras av extremhögern. De skiljer sig främst i synen på demokratin och metoderna. Radikalhögern är visserligen skeptisk till liberala fri- och rättigheter, men accepterar folkstyret, medan extremhögern vill avskaffa demokratin och införa diktatur, med våld om så krävs. Däremellan rör sig den mer svårdefinierade alternativhögern: en »ideologisk transistor som kan bryta de fientliga barriärer som finns mellan radikalhögern och extremhögern« och minska spänningarna inom ytterhögern – som här blir ett paraplybegrepp.

Och snart blev Enocksson sosse för hela slanten. Men inte vilken sosse som helst, utan en överlöpare som befunnit sig i fiendelägret och som av egen erfarenhet visste hur en ytterhögermänniska tänker.

Enocksson ägnar sig inte bara åt begreppsexercis. Han skriver också den svenska radikalhögerns (ja, hela ytterhögerns) mer än hundraåriga historia. Kring sekelskiftet 1900 föddes en nationalistisk, aggressiv höger. Den mobiliserade mot vänstern, mot rösträttsrörelsen, för försvaret av kung och fosterland. 1914 tågade 30 000 nationellt sinnade bönder, uppeldade av Sven Hedins skrift Ett varningsord, till Stockholms slott där Gustaf V angrep den i kungens ögon snåla försvarspolitiken och talade om behovet av att stärka »min armé« och »min flotta«. Det hela ledde till en konstitutionell kris och den liberala regeringen Staaffs avgång. På ytan handlade striden om en pansarbåt. Men därunder var större krafter i rörelse. »Staaff föll offer för en ny konservatism som ville se en nationell återfödelse«, menar Enocksson, en radikal konservatism som inte nöjde sig med att bevara status quo utan ville rekonstruera nationen. Däri låg också det radikala. Statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén var ideologins förgrundsfigur och unghögern dess konkreta politiska uttryck. Här sågs nationen som »ett levande väsen«, en organism som insjuknat och därför måste revitaliseras, bland annat genom bromsad utvandring och strypt »människoimport av främmande blod och parasitväxter på våra näringar«. Man ville också tygla klasstriderna genom korporativism, ett »folkhem«, ja, »nationell socialism«. Det kan låta som fascism, men radikalkonservatismen var inte lika våldsbejakande och präglades inte av samma totalitära ledarkult, påpekar Enocksson, som gör en snäv definition av fascism: den fanns bara i Italien.

Medan Mussolini rekonstruerade Italien tog i alla fall unghögern i Sverige fajten mot arbetarrörelsen och socialismen. Och när Hitler blev tysk diktator radikaliserades också den svenska högern, särskilt Allmänna valmansförbundets ungdomsförbund SNU och kamporganisationen Högerfront – tänkt att utgöra den »nationella konservatismens första stridslinje i kampen mot den röda enhetsfronten«. Jämte SNU (senare SNF) marscherade också rena nazistpartier, som dock aldrig blev särskilt framgångsrika. Däremot var de rasideologiska stämningarna, tankarna om blod och jord och »folkstammens bevarande«, utbredda i Sverige under 30-talet, inte minst inom Bondeförbundet, dåtidens Centerparti.

Allt detta blev förstås obsolet efter andra världskriget. Och i det moderna välfärdslandet förde ytterhögern en tynande tillvaro. Enocksson berättar ändå en bredare historia om planhushållningsmotstånd, kristen väckelse, löntagarfondsdebatt och U-båtsskräck som känns irrelevant i sammanhanget. Framåt 80-talet kan man dock skönja den organiserade nationalismens och rasismens återkomst. Och Enocksson skildrar ingående hur Sverigedemokraterna föds i högerextrema miljöer, hur partiet vävs ihop med skånsk högerpopulism och frodas i ett växande flyktingmotstånd, och hur man på 20 år går från att vara en liten »kvasi-nazistisk« rörelse till att bli »ett konservativt och nationalistiskt maktparti i svensk politik« – en resa från frysboxen till värmen som landar i Tidöavtalet 2022.

Enocksson ägnar sig inte bara åt begreppsexercis. Han skriver också den svenska radikalhögerns (ja, hela ytterhögerns) mer än hundraåriga historia.

Det är alltså under den här färden som SD, med Enockssons terminologi, transformeras från extremhöger till radikalhöger. Man rensar ut nazismen, sparkar av sig kängorna, släpper järnrören och hämtar i stället ideologisk inspiration från gamla stötar som Rudolf Kjellén och den tyske 1700-talsfilosofen Johann Gottfried Herder (i boken ägnas mycket utrymme åt just Herder).

Radikalhögern är emellertid ingen ideologi, påpekar Enockson, utan en politisk rörelse som rymmer flera ideologier. Främst radikalkonservatism, etnonationalism och »högerpopulistisk konservatism«. Det sista begreppet är åtminstone nytt i min värld, men förklaras ungefär så här: Till skillnad från vanliga konservativa (tänk George H.W. Bush) spelar högerpopulistiskt konservativa (tänk Ebba Bush) på folks missnöje och går in för att väcka folkligt missnöje. Mindre förnuft, mer känsla, med andra ord. Jag förstår vad han avser. Men om regeringspartierna KD, M och L placeras i samma »ideologifamilj« som SD – blir inte definitionen av radikalhögern då alltför bred? Färgen alltför tunn? Riskerar inte de utpekade att dras över en kam, trots att de kan ha sinsemellan olika värdegrund och prioriteringar? Skulle man inte i stället kunna nöja sig med att de tre tidigare Allianspartierna har anpassat sig till Sverigedemokraternas dagordning och tagit över en del av radikalhögerns tankefigurer och förslag i jakten på väljare och regeringsmakt?

Enocksson medger också att det är svårt att mejsla fram radikalhögerns ideologiska kärna då den högerpopulistiska konservatismen egentligen inte har »något att göra med nationalism och rasism – som är centrala inom radikalkonservatismen och etnonationalismen«. Jag håller med, och frågan är om det överhuvudtaget går att hitta en gemensam nämnare. Jo då menar Enocksson, något som förenar radikalhögern, och för den delen hela ytterhögern, är »främlingsfientlig populism«. Radikalhögern anser också att nationen hotas av inre och yttre fiender, och att det krävs drastiska åtgärder för att möta hotet. Samtidigt konstaterar han att den sverigedemokratiska radikalkonservatismen är radikalhögerns kärna, och att etnonationalism och högerpopulistisk konservatism mer rör sig i gränslandet mot alternativhögern respektive den »vanliga högern«.

Ibland är det svårt att hänga med i svängarna, trots att svängarna är långa. Enocksson hinner avhandla en hel del på bokens drygt 400 sidor, både två och tre gånger. Den femdelade dispositionen – först en teoretiskt präglad introduktion, sedan en historisk genomgång, därefter en ideologisk analys följt av en metaanalys och sist en slutdiskussion – påminner också om en avhandlings, samtidigt som inramningen och anslaget lovar något mer narrativt och koncist. Och koncist är det inte. Tvärtom blir det ofta långrandigt och omständligt. Stort och smått, viktigt och oviktigt, blandas – allt ska med. Enocksson konstaterar själv att »det är lätt att gå vilse i begreppen«, och tyvärr blir det ofta så. Som läsare förirrar man sig lätt i det labyrintiska upplägget och får svårt att hitta ut. Man tappar liksom spåret, det är för glest mellan brödsmulorna och de leder inte till samma mål. Jag skulle tro att greppet är för stort, avgränsningen lite för dålig, och att det hade varit betydligt lättare att hänga med om historien hade vävts ihop med analysen. Med detta sagt finns det ändå stoff, perspektiv och insikter att hämta i boken, som kan berika den fortsatta debatten.

Först mot slutet diskuteras om den samtida svenska radikalhögern, i form av SD och Tidösamarbetet, hotar den liberala demokratin. Och det tycks Enocksson mena att den gör. Men exemplen – sänkta anslag till studieförbunden, försöken att styra public service och angreppet på sossarnas »pengakran« – känns ändå rätt futtiga i sammanhanget. Värre är det förvisso i Ungern, eller för den delen i USA, där Donald Trump med raska steg tar landet i en mer auktoritär riktning, där såväl inre som yttre »fiender« får sparken, portas, deporteras, hotas med annektering, och där stormningen av Kapitolium och frigivningen av alla dömda har satt ett prejudikat: Om Trump inte får som han vill kan demokratin faktiskt krossas med lögner och våld.

Huruvida det är radikalhögern, radikalkonservatismen, extremhögern, högernationalismen, fascismen eller helt enkelt Trumpismen som i så fall triumferar kan diskuteras. Och jag gissar att såväl lekmän som lärda kommer att fortsätta dryfta saken, i en vild ordfäktning, trots Enockssons försök att skapa ordning och reda.