En debatt som speglar våra dagars frågor
Carl-Göran Heidegrens skrift belyser kritiken mot positivismen som vetenskapligt ideal under 1950- och 60-talet. Frågan om vetenskaperna bättre än andra kan garantera säker kunskap och om det finns positioner som inte är partiska har inte förlorat sin relevans, även om vi inte längre använder begreppet positivism.
I en tid när falska nyheter sprids via sociala medier med global räckvidd har fakta blivit ett centralt politiskt begrepp. Inte minst journalistiken har betonat vikten av kontrollerade och säkra uppgifter som ett sätt att legitimera sin egen roll och ställning. Samtidigt minns vi hur just fakta, sanning och säkerhet stått under debatt. Ännu i dag hörs till exempel ekon av den vetenskapskritik som för några årtionden sedan ifrågasatte och problematiserade de discipliner, system och maktcentra som gjorde anspråk på att äga sanningen.
Sociologen Carl-Göran Heidegrens nya bok, som väl närmast är en pliktskyldig forskningsrapport från ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet, tar upp dessa frågor i efterkrigstidens vetenskapsteoretiska debatt i Norge, Västtyskland och Sverige. Heidegren har odlat ett rikt sociologiskt-historiskt författarskap om nordisk filosofi och samhällsvetenskap och är en utmärkt ciceron genom tankesystem. Med sakkunskap kan han pedagogiskt syntetisera och presentera komplexa argument och teorier. Här handlar det om kritiken mot positivismen som vetenskaplig idealbildning under 1950- och 60-talet.
Med positivism menas den filosofiska och vetenskapsteoretiska riktning som dominerade idealbildningen om hur vetenskaper borde fungera under 1900-talet. Enligt den gängse berättelsen uppstod riktningen i Centraleuropa för att i samband med andra världskriget smälta samman med anglosaxisk filosofi. Ur den intensiva debatten utkristalliserades ett antal normer om var gränserna för legitim vetenskaplighet skulle dras och vad som således kunde utmönstras som ovetenskapligt tänkande och nonsens. Positivismen utgick ifrån en uttalad motvilja mot metafysik och betonade en empiristisk/empirisk inställning. Det gällde att hålla sig till erfarenheten. Förebild för alla vetenskaper är fysiken och modellen för vetenskapliga förklaringar är deduktiv-nomologisk, det vill säga att finna lagbundenhet.
Den scientistiska inställningen innebar att alla vetenskaper ytterst liknar varandra och att skillnaderna mellan till exempel natur- och humanvetenskaper – att de har olika metoder och förklaringsideal – är en illusion. Denna idé förutsatte att alla vetenskaper har ett gemensamt språk. Den moderna logiken tillhandahåller detta språk och med dess hjälp kan skenproblem, ofta kopplade till metafysik, rensas ut ur vetenskaperna. Positivismens ideal gjorde också en skarp skillnad mellan faktautsagor och värdeomdömen. De senare är inga vetenskapliga frågor utan vetenskapligt sett meningslösa problem som varken är sanna eller falska. Endast faktautsagor kan kontrolleras och verifieras med hjälp av kriterierna för vetenskaplighet. Positivismen skilde således mellan uppkomst och giltighet. En vetenskaplig teori har naturligtvis personliga och historiska betingelser, men sådana omständigheter spelar ingen roll när man testar om teorin eller förklaringen är giltig.
Positivismen utgick ifrån en uttalad motvilja mot metafysik och betonade en empiristisk/empirisk inställning.
Så ser Heidegrens idealbeskrivning av positivismen ut och det är detta ideal som debatterades under årtiondena efter andra världskriget. Vad saken gällde var frågor om vetenskapernas roll i samhället och vilkas ärenden de går. Kan vetenskaperna hållas neutrala och inta en position som bättre än andra kan garantera kunskapens säkerhet? Eller måste vi acceptera att varje position, även den som vetenskaperna företräder, är partisk? Hur undviker vi att värden präglar forskningsresultaten? Frågorna är Heidegrens försök att klargöra vad som stod på spel i positivismstriderna, men också ett sätt att visa att de kan ses som ”en inte alltför fjärran spegel” för våra egna bekymmer.
Från Norge exemplifierar Heidegren debatten om positivismen med Hans Skjervheims utmaningar mot den dominerande riktningen inom norsk filosofi, framför allt symboliserad av Arne Næss och hans efterföljare. I Västtyskland, som behandlas relativt kortfattat, sätts diskussionerna mellan Karl Popper, Theodor Adorno och Jürgen Habermas i centrum. Studien om Sverige, som får mest utrymme, fokuserar på uppståndelsen kring Gerard Radnitzskys avhandling i vetenskapsteori 1968, där ett nytt ämne visade tecken på att bryta sig ur den hegemoni av analytisk filosofi som behärskade filosofiämnet vid universiteten. Även om akademiska strider – särskilt i små och sekteristiska miljöer – mest har skvallervärde, är det samtidigt lätt att dras med när en person som Heidegren flyhänt leder läsaren genom principiella teoretiska frågor och kryddar med färgstarka brevcitat. Som vanligt slås man av hur etablerade personer hänsynslöst använder sin makt för att trycka ned och förringa unga människor som inte rättar in sig i ledet.
De strider Heidegren tar upp är naturligtvis bara en del av en större debatt om vetenskaplig idealbildning och vetenskapskritik under 1900-talet. Undersökningen skaver såtillvida att Heidegren har skapat en idealtyp som materialet inte vill svara mot. Han skriver:
”För att man skall kunna tala om en positivismstrid måste det vidare finnas filosofer/samhällsvetare som uppfattar och betecknar sig själva som positivister eller vars filosofiska/samhällsvetenskapliga position i hög grad liknar den ovanstående idealtypen, och filosofer/samhällsvetare som uppfattar och betecknar sig själva som positivismkritiker eller vars filosofiska/samhällsvetenskapliga position uppvisar föga likheter med den skisserade idealtypen. Dessutom måste det rimligen även finnas en faktisk strid eller kontrovers i betydelsen av ett givande och tagande av argument i sakfrågor.”
Paradoxalt nog konstaterar Heidegren att de flesta debatter som han studerat inte lever upp till detta egenhändigt uppställda kriterium. Så om det inte är positivismstrider Heidegren studerat, måste det handla om något annat. Närmast till hands ligger naturligtvis att ordet ”positivism”, som Heidegren konstaterar, kom att beteckna det bestående system som man ville göra upp med. Det var ett normerande ideal som knöts till institutionen vetenskap och den maktutövning som institutioner kan utföra. Som jag ser det har Heidegren studerat en flik av den omfattande debatten om vetenskapen som institution för kunskapssökande under 1900-talet.
Faktum är att uppföljaren mycket väl skulle kunna heta postmodernismstrider.
Läser man Heidegrens bok som en relativt anspråkslös forskningsrapport, som är klar över sina egna begränsningar, ger den samtidigt en väg in i diskussioner som ännu pågår, även om vi numera sällan använder ordet positivism som beteckning på våra ideal eller som skällsord. Faktum är att uppföljaren mycket väl skulle kunna heta postmodernismstrider. Den skulle kunna ta vid ungefär vid den tid när Heidegren låter sin analys av positivismkritiken ebba ut.
Publicerad i Respons 2017-5
