En epok som speglade sig i myten om Narkissos

För en tid sedan satte en fyndig rubriksättare på en av morgontidningarna rubriken ”Jag är inte narcissist men…” över en text som behandlade den livsstil som vi ofta ser komma till uttryck i de sociala medierna. Artikelförfattaren avläste med den utgångspunkten en existentiell hållning hos samtidsmänniskan. Det egna värdet mäts och speglas i antalet gilla-markeringar som ens upplagda selfies genererar. Kanske lever vi i en tid när betydelsesammanhang och gemensamma strävanden ersatts med ytans och bildens förförelse, en värld upptagen av skönhet, men en skönhet som inte längre antas ha en relation till det sanna.

Fenomenen är på en gång samtida och uråldriga. Själva termen narcissism leder ju oss tillbaka till sagor och myter från den västerländska kulturens arkaiska förflutna, berättelser som togs upp och gavs en tongivande gestaltning av den romerske poeten Ovidius i verket Metamorfoser. Han överförde de gamla arkaiska sagorna, som fokuserade på gudarnas hämnd, till en berättelse om självspegling och bildens förförelse. Inramad av cyklerna om staden Thebes mytiska härkomst ägnas den tredje boken i Metamorfoser åt en yngling som ärvt sin moders exceptionella skönhet. Själv frukten av en våldtäkt är han oberörd inför det begär hans uppenbarelse väcker hos båda könen. Först när hans blick fångas av hans egen reflexion i en källa tänds hans åtrå. Hypnotiserad av spegelbilden tynar han långsamt bort, medan den nymf som älskat honom lämnas som ett eko i naturen. På platsen där hans kropp var finns endast en blomma, Narkissos.

De som gjort mest av denna framställnings tematiserande av skönhetens bild och sexuell ambivalens i den västerländska kulturhistorien är utan tvivel de manliga konstnärer och författare vi associerar med det europeiska 1800-talets sekelslut. Där symbolismen löses upp i en estetik man själv talade om som dekadens, strålar en rad konstnärliga, kulturella och sociala fenomen samman, vilka brukar betecknas som ”fin-de-siècle”. Narkissos var bland dem inte bara ett kärt motiv. Författaren Hugo von Hofmannsthal talar till exempel om det som en symbol som förenade en hel generation.

Först när hans blick fångas av hans egen reflexion i en källa tänds hans åtrå. Hypnotiserad av spegelbilden tynar han långsamt bort, medan den nymf som älskat honom lämnas som ett eko i naturen. På platsen där hans kropp var finns endast en blomma, Narkissos.

I en vid Uppsala universitet nyligen framlagd avhandling, The Narcissus Theme from ”Fin de Siècle” to Psychoanalysis – Crisis of the Modern Self, ställer Niclas Johansson frågan om vad i Narkissosmotivet som förenade dessa fin-de-siècle-författare. Han frågar sig hur de tolkade temat och vill veta vilken betydelse det fick för deras estetik. Hans studie begränsas inte till skönlitteraturen. Också i de diskurser ur vilka psykoanalysen, psykiatrin och sexologin framträdde blev den antika myten betecknande för vissa av de sexualitetens konfigurationer man tyckte sig kunna avläsa som perversioner.

I Metamorfoser utgör historien det första exemplet på oraklet Teiresias siargåva. Han, som levt både i en mans och i en kvinnas kropp, får frågan om ynglingen Narkissos ska få ett långt liv. Svaret – ”om han ej får skåda sig själv” – utgör nyckeln till Johanssons analys av tematiken. Han tänker sig nämligen att den mångfacetterade och överdeterminerade problematik, vars symptom förtätas i bilden av Narkissos, kan läsas som en ”kris” hos det moderna självet. Vad fin-de-siècle-författarna fångade upp ur de motiv Ovidius förde samman i Narkissostemat – begär, skönhet, självspegling – vill han föra tillbaka till en omförhandling av subjektiviteten, som han menar utmärker 1800-talets modernitet på tröskeln till det tjugonde århundradet.

Författarna som behandlas hör till de stora namnen inom den europeiska litteraturen. Texterna är skrivna på franska, tyska och engelska. Narkissostemats behandling sådan den framträder hos Paul Valéry, André Gide, Oscar Wilde och Sigmund Freud analyseras. Men vi möter även mindre kända författarskap, som Isidor Sadger, Leopold Andrian och Camille Mauclair. Avhandlingen dignar alltså under ett övermått av lärdom. Författaren har även med bravur givit sig i kast med den väldiga forskningen och sekundärlitteraturen i ämnet. En viktig föregångare är Louise Vinge, som i en klassisk studie kartlagt den äldre litteraturens behandling av tematiken.

Avhandlingens frågeställning gäller alltså Narkissosmytens aktualitet vid en specifik tidpunkt i europeisk kulturhistoria, präglad av stora omvandlingar. Den hypotes som Johansson undersöker är hur bilden av Narkissos förlorad i sin egen spegelbild får värdet av ett symptom. Den sjukdom som dominerade Europa vid denna tid skulle då litet tillspetsat formulerat kunna sägas vara oförmågan att se och igenkänna sin egen identitet.

Metoden för företaget är den tematiska, som går ut på att identifiera enskilda bilder eller motiv för att se hur de bildar större enheter eller kondenseras i betydelsesammanhang. Så kan berättelsen om Narkissos bilda ett tema som känns igen i olika berättelser och genrer; i Narkissostemat kan vidare olika motiv urskiljas, såsom självkärlek, självkännedom, reflexion, skönhet och arrogans. En viktig poäng med den tematiska studiemetoden, som framför allt utvecklades i Frankrike och Tyskland på 1960-talet, är att intima länkar kan etableras mellan litteraturhistoria och kulturhistoria. I sin mest förfinade form löser den tematiska metoden upp distinktion mellan form och innehåll. Själva betydelsen blir inte ett dolt innehåll som först kan utsägas i en tolkning; i stället vill analysen frilägga hur gestaltningen i sig blir bärare av uttryck, stämningar och affekter. Sättet att skriva, de stilistiska medlen går inte att skilja från vad som förmedlas till läsaren. Temat blir en för verket organiserande princip eller struktur.

Johansson visar hur själva scenen, Narkissos spegling i vattenytan, frigjorts från berättelsens ram. I stället förtätas elementen i en serie händelser som alla har karaktären av övergångar: förändringen från solsken till månsken, Narkissos död och förvandling till en blomma.

Ett exempel på det är analysen av Paul Valérys dikt ”Narcisse parle”. Johansson visar hur själva scenen, Narkissos spegling i vattenytan, frigjorts från berättelsens ram. I stället förtätas elementen i en serie händelser som alla har karaktären av övergångar: förändringen från solsken till månsken, Narkissos död och förvandling till en blomma. På så sätt kan Johansson visa hur Valéry både lämnar den romerska förlagan och framhäver dess kärna i själva förvandlingen. Hans formspråk sammanfattar fin-de-siècle-kulturens estetik som övergången från skönhet till sterilitet och död fångad i en bild.

På andra ställen i avhandlingen utförs den tematiska undersökningen med hjälp av mer traditionella grepp, såsom komparation eller jämförande studie. Det handlar om att se likheter mellan olika texter. Ambitionen är att visa temat som ett, som det heter, komplex av relationer mellan ett antal texter som hör till Narkissostraditionen. Här ägnas uppmärksamhet åt det idéinnehåll som tycks bärande för denna tradition.

I läsningen av Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt blir detta tydligt. Wildes roman har blivit en sinnebild för fin-de-siècle-kulturens estetik. Berättelsen om den vackre ynglingen, vars porträtt åldras medan han själv förblir evigt ung och omärkt av sina handlingar, har också hållits levande inom populärkulturen. Men uttolkare har förstått den på diametralt skilda vis, i synnerhet när det gäller föreställningen om självet. Johanssons läsning av romanen löser denna paradox på ett elegant sätt. Han visar hur romanen iscensätter en konflikt mellan två sätt att förstå självet. I berättelsen visas den genom Dorians utveckling. Från att ha stått under konstnären Basils inflytande, där en ordnad värld finner en transcendent grund i ett enhetligt jag, förförs han av Lord Henry. I dennes vitsiga tirader framstår i stället jaget som någonting flytande, uppbyggt av motstridiga krafter. Vad som står på spel är föreställningen om den odödliga själen, vilket porträttet på ett kusligt sätt påminner om.

Avhandlingen består av tre delar som i tur och ordning behandlar Narkissostemat i den franska litteraturen, i vilken det blir en symbol för ett tillbakadragande från livet; vidare den engelsk och tyskspråkiga litteraturen, som fokuserar på temat om jagets utveckling, och till sist en del i vilken omvandlingen av Narkissostemat till ett begrepp inom psykoanalys och sexologi avhandlas. Poeten Rainer Maria Rilke och den mot psykoanalysen orienterade författaren Lou Andreas-Salomé behandlas i ett appendix. Man får intrycket att författaren på ett sent stadium i arbetsprocessen känt att dessa viktiga bidrag till Narkissostemats utformning borde ingå i avhandlingen, men att han inte funnit ett sätt att integrera dem i helheten.

Den tredje delen rymmer en initierad läsning av Freuds utveckling av begreppet narcissism, som han hämtade från sexologin. Avsnittet fäster uppmärksamhet vid Freuds sätt att skriva, som är intressant ur flera perspektiv. Freud, som delade positivismens dröm om en rationell vetenskap, avvek nämligen från den annars rådande strävan att rensa den medicinska diskursen från bilder och metaforer. Så tvingades han själv med förvåning konstatera att hans fallstudier liknar noveller. I utarbetandet av de centrala begrepp som skulle hjälpa att teoretiskt utkristallisera de kliniska upptäckterna, återvände han gärna till litteratur och kulturhistoria, inte minst de antika myterna. I Drömtydning citerade han Vergilius; inspirerad av antropologin talar han i sina försök att beskriva de mentala processerna om totem och tabu. Sagan om kung Oidipus fungerar som en bild för att visa hur begäret styrs av konfigurationer som Freud betraktade som universella. I Johanssons läsning erbjuder Freuds psykoanalytiska teori en lösning på den kris i det moderna självet som avhandlingen genom Narkissostemat undersöker, en lösning som tar vägen via myten. Johansson betraktar således psykoanalysen som en vetenskap baserad i mytologin.

Sammanfattningsvis har Johansson åstadkommit en gedigen avhandling, vars läsningar och analyser av texter ger en fördjupad bild av en intressant period i europeisk kulturhistoria. Till avhandlingens stora förtjänster hör inte minst författarens gedigna beläsenhet och hans noggrannhet i handskandet med materialet. Denna kartläggning av tematiken ger oss även verktyg att tänka vår egen tid på nya sätt.

Publicerad i Respons 2017-5