Poesikritiker har sagt om Lars Mikael Raattamaas diktsamling Kommunismen att den visar att kommunismens fortfarande är möjlig. När Respons låter en historiker som forskat om kommunismen läsa boken ser han något helt annat.
Sakprosa som knyter an till historisk verklighet recenseras alltmer sällan av historiker. Uppgiften överlåts till kulturskribenter som skriver om stämningar och atmosfärer, om vackra och ömsinta berättelser. Analyserna är välformulerade, men fastnar i svängdörren mellan fiktion och fakta. Självklart är skiljelinjerna inte skarpa. Kruxet är att recensenter utan större intresse för fakta bara undantagsvis problematiserar genrens fiktionalisering. Vad som är sant eller falskt, sakuppgift eller fantasi, upplevs som ovidkommande. Likaledes förblir det oklart om boken blott är repetition av en historielektion. Nuförtiden är det historiska vetandets position i kunskapskretsloppet lågprioriterad på svenska kultursidor.
Det trytande intresset för sakkunskap i kritikbranschen sporrar till experiment. Varför skulle inte jag som historiker kunna recensera skönlitteratur, i synnerhet om den är inbäddad i det förflutna? Det borde vara möjligt att vända på steken. I stället för att som kulturskribenter bortse från den historiska verkligheten, bortser jag från stämningar, ordlekar och stilblandningar.
I stället för att som kulturskribenter bortse från den historiska verkligheten, bortser jag från stämningar, ordlekar och stilblandningar.
Nyligen utkom Lars Mikael Raattamaas Kommunismen (Albert Bonniers Förlag), en diktsamling med större distans till traditionella historiska framställningar än romaner. Samtidigt signalerar titeln länkar till det förflutna. Det helvita omslagets framsida pryds av en röd stjärna med författarens gulfärgade initialer MLR i mitten. Associationsbanor öppnas till 1970-talets alla marxist-leninistiska bokstavskombinationer och omslaget är i plast som Maos lilla röda.
Man reagerar förstås på en titel som förknippas med ett brutalt totalitärt system. Men trots allt våld, förtryck och terror som begåtts i kommunismens namn, ses ideologin här likväl som ett progressivt stråk i västvärldens intellektuella sfär. I östra Europa är erfarenheterna förstås ganska annorlunda. Europa må ha enats, men när det gäller minneskulturen finns skiljelinjer.
Diktsamlingen har överlag mottagits positivt. Aase Berg (DN 140822) skriver att i Raattamaas poesi ”är kommunismen ännu möjlig, den är en levande organism, inte en stel struktur”. Min tolkning är ganska annorlunda.
Ordet kommunism förekommer knappt i diktsamlingen. Författaren tycks medvetet gå ur vägen för det. Desto viktigare blir det att uppmärksamma när han äntligen använder ordet, som i följande rad: ”Kommunismens brott är att den släckte drömmen om kommunismen”. Ideologin inkluderar alltså vackra drömmar, men banar samtidigt vägen för sin egen kollaps. Solidaritet och jämlikhetstänkande kommenderade av staten leder till korruption och maktmissbruk. Formuleringen signalerar luftslott och ingen konstruktiv potential. För kommunismens brott släckte inte bara drömmar utan även miljontals människors liv.
Visst skriver Raattamaa om den lilla mannens kamp mot orättvisor och att ekonomin har tagit oss till en tid där organiserad brottslighet är kapitalismens högsta stadium. Men att synliggöra kapitalismens och liberalismens tillkortakommanden betyder inte att det politiska och ideologiska spektrumets motpol utgör ett alternativ.
På några sidor stavar författaren frihet på olika sätt, vrider och vänder på bokstäverna, ”fri hh et fhr ihet fr ihhe tfrihe th…” Ordleken kan ses som illustration till hur kommunismen har manipulerat ordets innebörd intill oigenkännlighet, fifflat och mixtrat med dess betydelse för att legitimera diktatur och tvång.
Raattamaa berättar vidare om den tedrickande Trotskij som köper ett äpple hos grönsakshandlaren och som aldrig hade sett en fotbollsmatch innan han kom till London. Den store teoretikern blir mänsklig och avmystifieras, han som så många entusiaster satt på piedestal. Devota hyllningar av marxismens frontfigurer får därmed ett löjets skimmer över sig.
Varje dikt och textfragment har personnamn som titlar, men det saknas egentligen koppling mellan de två enheterna. Ulrike Meinhof, Frida Kahlo, Angela Davis och Pablo Neruda vittnar om var i det politiska landskapet Raattamaa söker sina titlar. I bokens sista del fungerar namn på så kallade Kirunasvenskar som rubriker. De åkte under 1920- och 1930-talet till Sovjetunionen med utopier och illusioner om paradiset, men möttes av skräckvälde och övergrepp. I ett svenskt perspektiv utgör deras öde en sinnebild för det kommunistiska projektets moraliska och ideologiska kollaps. Sensmoralen blir att kommunismen utlovade ett bättre liv, men inte höll sitt löfte. Och inget tyder på att ideologin i framtiden kommer att göra en u-sväng i opinionen. Hänförelsen i Europa för länder som Nordkorea, Kina och Kuba har sedan länge kulminerat.
Där Aase Berg ser en ”levande organism” ser jag således ett kollapsat våldsprojekt. Min konklusion styrks av ett pärlband av exempel från boken. Likväl misstänker jag starkt att hennes tolkning är mer förenlig med Raattamaas intentioner. Han har sannolikt inte skrivit ett mäktigt verk med titeln ”Kommunismen” för att dödförklara en ideologi. Som amatör i diktanalyser kan jag visserligen anklagas för att avkoda fel. Breda referenser och sakkunskap öppnar emellertid för alternativa tolkningar och problematisering.
Poesi står förvisso fritt i förhållande till verkligheten. Men de två sover också skavfötters och det går inte att kapa förtöjningarna till det förflutna. Kanske är det inte helt fel med en saklig dikttolkning ibland.
Kim Salomon är professor i historia vid Lunds universitet.
