En levnadsskildring fri från akademins kedjor 

Jakthistorier är en färskvara; med åren tenderar de att avlägsna sig från sanningen för att via det sannolika slutligen försvinna i ett moras av halvlögner och fria fantasier.

Så skriver Fredrik Sjöberg i sin nya Bruno Liljeforsbiografi. Det kan tyckas banalt att jämföra biografier med jakthistorier, men å andra sidan passar kanske liknelsen utmärkt i detta livsöde. Det är ju oerhört träffande att tänka på just konstnären och jägaren Bruno Liljefors väldigt färgrika (i alla avseenden) liv som en smått sagoartad skröna, snarare än något som är sant. Det blir onekligen bättre historier om man ser mellan fingrarna lite. Sjöberg har dock verkligen vinnlagt sig om att försöka verifiera det verifierbara. 

Sjöberg börjar starkt när han beskriver Liljefors uppväxt utanför Uppsala som uthärdlig och sätter där tonen, för boken är fylld av oväntade och ibland mustiga formuleringar. Brunos pappa får till exempel namnet »gubben Liljefors«. Sjöberg gör vidare en rolig och drastisk dramaturgisk omväg via Uppsalas gamla avrättningsplats – vilken familjen Liljefors kunde skåda från en kulle nära deras hem – genom att skriva om hur en rövare vid namn Djos Per Andersson halshöggs där 1849 och att hans kranium än i dag finns på Anatomiska institutet med påskriften »Dalpelle – mycket begåvad«. Sjöberg följer upp med: »Begåvad var även Bruno Liljefors«. 

Liljefors självbiografiska bok Det vildas rike (1934) har räknats till en av de främsta källorna till kunskap om konstnärens barnaår. Sjöberg medger dock att man bör vara kritisk då man använder sig av Liljefors självbiografi som källmaterial då den inledningsvis påminner om Fritiof Nilsson Piratens klassiker Bombi Bitt och jag. Men beskrivningarna av terrängen som den unge Liljefors lekte och jagade i, och som kom att bli tongivande i Liljefors framtida konstnärskap, bör vara sanningsenliga. Sjöbergs kommentar att »Tillräckligt mycket torde dock vara sant« tar jag med mig in i läsningen av föreliggande biografi. Och visst är det så att det vi kan lita mest på är just hur enbuskarna såg ut eller flyttfåglarnas rörelser. 

Sjöberg medger dock att man bör vara kritisk då man använder sig av Liljefors självbiografi som källmaterial då den inledningsvis påminner om Fritiof Nilsson Piratens klassiker Bombi Bitt och jag.

I begynnelsen av varje kapitel använder sig Sjöberg av det populära greppet att summera världsläget och mejsla fram en kollektiv tidsanda med hjälp av samtida material, som till exempel dagböcker och dagstidningar. Peter Englund begagnar ofta denna teknik i sina historieskildringar, och ibland blir den en bärande del av hela böcker, som i Elisabeth Åsbrinks 1947.  I Sjöbergs biografi kan det exempelvis låta så här om året 1879 då Liljefors började studera på Konstakademien; 

storfursten Alexander hade ätit brakmiddag på Tullgarn med Oscar II, tidningarna rapporterade om ett efterlängtat brev som var sex månader gammalt och hade skickats från Nordenskiölds fartyg Vega som nu var på väg hem. I Stockholm var det mulet och regn.

Mulet och lätt regn alltså när den unge Bruno går upp för trapporna på Fredsgatan till Konstakademien. Men först var han ett barn. Biografin följer en kronologi, men trots det känner jag att jag närapå missar en viktig byggsten i en konstnärs liv: Jag förstår inte hur Liljefors blir konstnär. Först är han en ung grabb med envis energi, sonen till en kruthandlare i utkanten av Uppsala. Han tittar på djur, samlar ägg och smyger på änder och sedan ritar han en bild av en jaguarjakt. Det nämns något om en tant Selma som blir hans första teckningslärare på sommaren. Sedan dyker ännu en teckningslärare upp i skolan. Men jag vill veta hur han rent praktiskt kunde bli så skicklig. De ledtrådar till Liljefors talang som ges handlar om ren vilja och envishet. Liljefors var tidigt intresserad av idrott och han ägnade sig åt styrkelyftning och allehanda spänstighetsövningar, han var både fågeläggsamlare, tecknare och akrobat, kort i rocken men stark. Måleri och muskler i harmoni således:

En vältränad kropp var naturligtvis en belöning i sig, liksom glädjen att nå perfektion vid staffliet, och dessa ytligt sett väsensskilda verksamheter var besläktade. Begåvningen och envisheten. Själva drivet, framåt. Och på Akademien hade även kamraterna glädje av muskelpaketet Liljefors – som nakenmodell. Enligt Carl Larsson var Liljefors i avklätt skick något av en levande anatomilektion.

Sjöberg beskriver Liljefors som en människa »där flera talanger stämt möte i en och samma person.« Han skriver att om han hade varit född hundra år senare kunde han blivit idrottsman i stället för konstnär. Det är intressant att tänka sig att Liljefors måleri också var en närmast fysisk prestation, en uthållighetstävling.

Konsten var som bekant en gren i OS fram till 1950-talet. Liljefors själv tävlade om en medalj i Los Angeles 1932, men vann inte. Detta med medaljer är en stor sak under Liljefors karriär. Det delades ut medaljer på alla salonger och på världsutställningarna. Att konsten kan tävlas inom är inte helt borta ens i våra dagar; på Venedigbiennalen delas det till exempel ut ett guldlejon till bästa paviljong. Liljefors verkade i en tid då konsten bedömdes enligt kriterier som tycktes vara rena och objektiva; någon målade bra eller inte bra och denna syn passade en man med en idrottares psyke. 

Sjöberg erkänner i efterordet att han skriver denna bok med Liljefors som tänkt läsare. Det är en riskabel publik. Han undrar om det inte är förmätet, och hoppas att Liljefors ska gilla Sjöbergs beskrivning av hans liv. Jag tycker inte Sjöberg ska vara orolig. Det är en genomtrevlig bok och språket är ibland en spegling av Liljefors och hans gelikars hejiga brevstil. Sjöberg har haft ett rikt material att ösa ur och det känns som att han läst vartenda brev till och från Liljefors. 

Breven mellan Liljefors och Signe Olofsson, lillasystern till hans första fru Anna, är spännande läsning och en klassisk kärlekssoppa. En relation tar slut och en annan kontroversiell tar vid. Vad sägs till exempel om denna underbara komplimang till Signe när de blivit ett par: »Du är fan ta mig en flicka med resonans i.« Liljefors och familjen Olofsson umgicks när Liljefors var ung och han tycks ha varit populär bland systrarna redan då. Sjöberg beskriver hur Bröderna Liljefors och »Olofssons ungar« lekte ihop och att både Anna och Signe blev kära i Bruno. Han beskriver hur det skrivits om hur även den yngsta systern Matilda fallit för Brunos charm och att hennes besvikelse över att inte bli vald fick henne att emigrera till USA. Detta stämmer inte skriver Sjöberg, hon flyttade dock till Ängelholm.

Liljefors var alltså först gift med Anna Olofsson och sedan med hennes yngre syster Signe. Han fick sammanlagt 13 barn i sina två äktenskap. 

Jag blir under läsningens gång verkligen imponerad av Liljefors – eller kanske är det Sjöbergs entusiasm som imponerar. Han älskar verkligen hela Liljefors. Varenda sjöfågel, flytt, fru, barnaskara, gymnastikövning och målarduk. Liljefors, en av de kära och omhuldade männen i det så kallade »ABC-gänget«, bestående av Anders Zorn, Bruno och Carl Larsson – ja konstens Gre-No-Li om man vill. Men nu är det Liljefors tur att få ta plats och bli tecknad i helfigur av Sjöberg; vi blir bjudna på en resa »bakom kulisserna«. 

Och alla dessa farbröder! Sjöbergs biografi visar på den lätt klaustrofobiska, incestuösa konstscen som Liljefors var en del av. Konstlivets spelare var inte många under denna tid, så det är inte konstigt att alla kände varandra eller blev osams med jämna mellanrum. Det är en veritabel uppvisning av män med tummarna innanför hängslena, alltid redo med en dräpande kommentar och ett gott självförtroende. Kvinnorna i denna konstvärld är få, men Sjöberg har ansträngt sig för att vaska fram de som fick ta åtminstone lite plats i cigarröken. Fanns det en kvinna i kretsen så nämns hon. 

Experterna kan inte unna sig att som Sjöberg älska sitt ämnes huvudperson så förbehållslöst.

Sjöbergs bok är underhållande och han har gjort ett gediget arbete i arkiven. Ibland står detaljer och utsvävningar lite i vägen för porträttet av Liljefors, men det kan också bero på att det som skedde runt omkring konstnären egentligen är mer spännande. Liljefors själv ville ju hela tiden vara i fred i kustbandet och han ville inte utveckla tankarna speciellt mycket kring sin konst. 

En konstvetenskapligt sträng biografi om Liljefors hade blivit en tunnare skrift, för handen på hjärtat, Liljefors måleri är vad det är – ibland skickligt och spektakulärt verklighetstroget men ganska ofta repetitivt och duktigt utan djup. Det går inte riktigt att gräva i det – med undantag för den säregna målningen »Uven djupt inne i skogen« från 1895. Den har som Sjöberg skriver påkallat många tolkningsförsök. För man vill ju så gärna se konstnärens känslor på duken! Kan en uv i en mörk skog bara vara en uv i en mörk skog? Eller har vi framför oss en konst och ett konstbegrepp som inte går att kontextualisera bortom motivet?

Vissa försök har naturligtvis gjorts och Sjöberg lockas ibland bortom det han själv kallar »det respektfulla avståndet«:

Ingen människas liv är utan hemligheter, dunkla punkter som aldrig är öppna för insyn, och har därtill halvtannat sekel förflutit är det hart när omöjligt att utreda vad som hände, och varför. Ändå kan det vara värt att försöka, med alla reservationer förstås, för det finns i Liljefors måleri från andra halvan av 1880-talet ett stråk som utanför konstvetarnas terminologi kunde kallas lyckligt. Experterna brukar hålla sig på respektfullt avstånd och talar helst om stilistiska influenser från impressionisterna, från kamraterna i Grez och framför allt japanen Hiroshige (1797–1858) som var på tapeten då och vars udda perspektiv kan spåras i tidiga verk av Liljefors. Det kan ligga något i det.

Jag läser in i Sjöbergs framställning att han nog njuter av att slippa akademins kedjor, och faktum är att hans bok inte skulle vara hälften så underhållande utan vissa spekulationer och hans oerhört skickliga levandegörande av sådant vi egentligen inte kan veta, utan bara gissa. Experterna kan inte unna sig att som Sjöberg älska sitt ämnes huvudperson så förbehållslöst. Han blir vän med Liljefors genom alla brev och källor och tillåter sig därför att ofta skriva om hur Liljefors tänkte och kände. Sjöbergs psykologiserande är mest trivsamt, och om Liljefors känslor när han flyttade hemifrån skriver han: »Det är svårt att skaka av sig tanken att Liljefors nog mådde bra av att komma bort ett tag från den där härvan av känslor och lojaliteter.«

Faktum är att hans bok inte skulle vara hälften så underhållande utan vissa spekulationer och hans oerhört skickliga levandegörande av sådant vi egentligen inte kan veta, utan bara gissa.

Denna biografi lyckas vara både omfattande och en bladvändare samtidigt; Sjöberg leder läsaren med glatt humör och finurlig formuleringskonst genom alla Liljefors år på jorden. Ibland spretar det väldigt och Liljefors släktträd förgrenar sig vilt och ger upphov till ett stort persongalleri där inte alla är intressanta att läsa om. Något som däremot är väldigt intressant är nationsbygget och hur den snåriga vägen från torp till en modernare värld tagit sig uttryck hos konstnärerna under denna tid och hur det tog sig uttryck på dukarna. Sjöberg beskriver hur nödårens stora emigration också på sikt påverkade konstlivet. Han menar att nationalromantiken var en reaktion på utvandringen, vi behövde känna stolthet trots armodet.

Ett fängslande spår i Sjöbergs bok är just detta om nationalismen och vad Sverige var (eller ville bli). Det är en intressant tid då idén om en sund själ i en sund kropp blev politisk – en tankegång vars baksida ledde till en uppfattning om så kallade »A-« och »B-människor«. I dag vet vi hur sådana tankar perverterats och nyttjats av icke-demokratiska rörelser, men Liljefors växte upp i en tid då en ny svenskhet som skulle verka ursprunglig var under framväxt. Det var en utveckling med strikta kroppsideal, ett uppbyggligt leverne, idrott med militäriska förtecken och slutna rum för herrar med makt. Zorn, Larsson och Liljefors (med flera) målade, tecknade och etsade fram olika bilder av Sverige. Ibland förljuget, ibland vackert och ibland i form av massproducerade vykort och almanackor. Liljefors ville dock bli något mer i slutet av 1890-talet, han var trött på förväntningarna, trött på djurmålaren han blivit. 1894 skrev han till Signe Liljefors:

Är det inte fan att det går aldrig ur dem att jag egentligen skall måla djur. Jag har åtskilliga tavlor där men de flesta är så kallade stämningssaker. Kritiken säger inte ett ord om dessa ser du, utan bara om djurtavlorna. En duk som jag har och som jag kallar ›Skog‹ – det är en framställning av dunklet och mystiken in emellan stammarna egentligen – en tavla som jag lagt mig på med hela min själ och som mina vänner ange vara det bästa jag åstadkommit någonsin är inte en gång omnämnd till namnet i tidningarna. En kritiker som blev tillfrågad varför han ej sade något om den svarade att han tyckte inte det var på sin plats då det ju inte var min genre. Här hemma begriper de då rakt ingenting.

Man kan nog konstatera att han – snarare än att ta ett kliv framåt konstnärligt – fortsatte på den inslagna banan, han målade sina tjädrar och rävar, ofta förvillande likartat men ständigt populära.

Liljefors dog 1939 på Österbybruk. I slutet av sitt liv drabbades han av nervsmärtor och ansiktsförlamning, men han kämpade på. Han hade på ålderns höst hjälp av en modell som sedan blev hans sekreterare, en relation som Sjöberg ger en spännande inramning. Vem var denna Lucie Hallberg för Bruno? 

Bokens förtjänster är många, en är att som läsare få en tidsanda så pedagogiskt framställd och förklarad. Det skulle inte förvåna mig om en producent i detta nu vill göra film eller TV-manus av Liljefors liv och att vi om några år får se en serie i tre delar om Liljefors med premiär under jullovet. Men då bör regissören brodera ut och skarva lite så det blir en nerv i sagan. Han får ta in Sjöberg som konsult.

Liljefors hade många vänner, knappt några ovänner, många jakter, många hus, några fruar, och en stor familj. Liljefors barn fick vid hans död ärva 900 målningar. Det är nästan värt en medalj.