En melodisk relation till livet

»Ja« är per definition något vi vill göra, men vi vet inte alltid vad det är.

Så skriver Jonna Bornemark i inledningen till boken De levande. Vårt sätt att leva har halkat på sned, vi förstör våra egna livsbetingelser och vet om det. Det är många som talar om för oss vad vi inte borde göra, vad vi ska säga nej till. Men tänk om vi skulle vända på det och i stället fråga vad vi kan säga ja till? Bornemark är filosof och professor vid Södertörns högskola, och har under det gångna decenniet skrivit flera uppmärksammade böcker för bred publik, bland annat om graviditet och de sammanbundna kropparnas filosofi samt om vår tids mätbarhetshets. Den senaste boken, De levande, presenteras kaxigt som den första delen i en serie om fyra böcker, kallad Vrida världen, vars syfte, som titeln antyder, är att »ompröva vår relation till naturen, livet och varandra«.

I De levande ligger fokus på vårt förhållande till djuren, med avstamp i två mycket konkreta berättelser om Borne­marks egna försök att leva med djur. I den första träffar ­Bornemark och hennes barn ett gäng mörtar vid bryggan intill sommarstugan. Det hela börjar av en slump när mörtarna äter kexsmulor som barnen kastat från bryggan. Tillsammans börjar Bornemark och barnen utforska olika sätt att komma fiskarna närmare och efter några år simmar de med mörtarna, som följer efter dem i vattnet och tyr sig till deras kroppar som till korallrev. Tama kan man kanske inte säga att de har blivit, men det har utan tvekan uppstått en samverkan mellan dem som öppnar världen på ett annat sätt, både för människorna och mörtarna.

Vad en mänsklig kropp är i sjön, för många av dess levande varelser, har förändrats. Hur jag är del av ett landskap har förändrats. Sjön får ett nytt djup när vi allt mer lär känna de som bor där. När deras beteenden förvånar oss gång efter annan.

För att få fatt i de gåtfulla förskjutningar som skett tar Bornemark hjälp av renässanstänkaren Nicolaus Cusanus (1401–1464) vars kunskapsbegrepp är bredare än det moderna, och därför i Bornemarks mening bättre lämpar sig för att förstå den i grunden sinnliga och kroppsliga erfarenhet och kunskap som utvidgats i samröret med mörtarna. 

Med Cusanus hjälp arbetar hon fram en bild av kunskap som något som föds ur de begär och sinnesförnimmelser som vi odlar. Vi kan inte ta in allt, veta allt, intressera oss för allt.

Ur det »oändliga fält« som den möjliga kunskapen utgör, sållas de delar ut som kommer att forma vårt tänkande (ratio) och våra praktiker. Även formen för vårt tänkande är selektiv och riktad: vi har ett sätt att tänka som formar vad vi kan ta in och hur. »I botten av varje ratio finns en ontologi, eller flera motstridiga«, skriver hon. Ontologin, förklarar hon, »utgör ett grundläggande perspektiv och en grundläggande förståelse för vad som är verkligt. Ingen ontologi fångar världen i sin helhet, människan är helt enkelt för liten för att omfatta allt, men varje ontologi kanske fångar upp något.«

Det moderna västerländska tänkandets grundmetafor har varit mekaniken, menar Bornemark, och den västerländska ontologin har betraktat verkligheten som passiv materia som styrs av naturlagar.

Eftersom vi alltid ser världen utifrån en eller annan underliggande ontologi, kan de ontologier vi utgår från vara svåra att få syn på. Ett sätt att komma underfund med en ontologis centrala utgångspunkter är att titta på dess grundläggande metafor, eller grundmetafor. Det moderna västerländska tänkandets grundmetafor har varit mekaniken, menar Bornemark, och den västerländska ontologin har betraktat verkligheten som passiv materia som styrs av naturlagar. Detta synsätt har bidragit till många av de problem som präglar vårt förhållande till vår omgivning och andra levande varelser. Vi behöver alltså en ny ontologi, nya metaforer för det varande – behov som i och för sig inte är nya, men som kanske är angelägnare nu än någonsin. I stället för mekaniken föreslår Bornemark, med den fenomenologiskt inriktade filosofen Maurice Merleau-Ponty (1908–1961), melodin som grundmetafor för det levande, och reflekterar över vad detta skulle innebära för förståelsen av mötet mellan människo­familjen och mörtarna.

I bokens andra berättelse skaffar Bornemark – erfaren ryttare och hästägare – ett föl som hon vill skola på ett mindre hierarkiskt, mer samarbetsorienterat sätt än det traditionella som bygger på negativ förstärkning och lydnad. Fölet hon väljer heter Kaja och är en Kigermustang, en ras som levt vild i Oregon i USA i bortåt 300 år. Tanken är att en häst som härstammar från vildhästar – vars morföräldrar och far fötts i det vilda – ska ha mer av en egen vilja än en som härstammar från hästar som fötts upp för att lyda och behaga människan. I stället för att tvinga sin vilja på hästen, ska Bornemark och hästen hitta en gemensam riktning, en samklang av människans begär att rida och hästens olika ännu outforskade viljor och begär. Man kan se det som en gemensam kunskapsprocess för häst och människa. Riskerna är förstås uppenbara: Vad gör man om hästen blir ohanterlig, om den nödvändiga kommunikationen mellan häst och människa uteblir? Dag för dag, vecka för vecka, går Bornemark och Kaja ut på små utflykter med oväntade riktningar och vändningar, och stor åtgång på äpplen, morötter och andra godbitar. Så småningom sitter människan allt oftare på hästens rygg, men hästen lär sig också bland annat att ge ett tecken för när hon vill att ryttaren ska sitta av.

Samtidigt studerar Bornemark allt hon hittar om nyare mindre hierarkiska former av hästträning. I hästvärlden är praktikerna under omförhandling. Allt färre ifrågasätter behovet av förändring: »frågan är snarare hur långt kritiken ska sträcka sig, hur mycket praktikerna ska ändras«. Det handlar också om hur mycket de kan förändras: vad som är möjligt mellan hästen och djuret mänskan. Bornemark bjuder här på både en kanske överraskande positiv läsning av Skinners behaviorism och en nästan ostensivt lyhörd dialog med en nygammal tradition av »hästviskare« som förefaller tro på närmast telepatisk kommunikation mellan häst och människa. Själv vill dock Bornemark fortsätta utforska världen genom det kroppsliga: »vara del av en rörelse som förstår kroppar som levande, självformande, självsjungande kluster.«

Tillsammans börjar Bornemark och barnen utforska olika sätt att komma fiskarna närmare och efter några år simmar de med mörtarna, som följer efter dem i vattnet och tyr sig till deras kroppar som till korallrev.

Där berättelsen om mörtarna förde oss in på frågor om ontologi och kunskapsteori, är det framför allt etiska frågor som växer fram ur kapitlen om hästen. Hur ska vi behandla andra varelser, var står vi i förhållande till dem? Hästarna är ett exempel på en större, mångfacetterad omvälvning i vårt förhållande till andra djur. På några generationer har vi blivit oberoende av hästar som dragdjur och har även tillgång till tillräcklig näring utan kött, mjölk och ägg. Det traditionella behovet av djur har upplösts samtidigt som det traditionella bruket av djur har omvandlats till en industriell massproduktion och nöjesindustri, som på flera sätt hotar vår överlevnad, med pandemirisk, ekosystemkollaps och koldioxidutsläpp. De stora förändringar som skett i våra förhållanden till djur gör detta till en av vår tids viktigaste etiska omförhandlingar. 

Bornemarks undersökningar visar på utmaningens komplexitet, men även uppdragets levande möjligheter. Etik handlar här inte om abstrakta frågor om rätt och fel, utan om förkroppsligade, mångfacetterade föränderliga praktiker som vi på olika sätt är engagerade eller implicerade i – praktiker som kan vara bättre och sämre, mer eller mindre fungerande, på olika sätt. Vi kan inte prenumerera på de rätta svaren, men vi kan medverka i en öppen kunskapsprocess där vi prövar oss fram och lär oss av andra. Varken det intima förhållandet mellan häst och människa eller det gåtfulla mötet mellan människa och mört ger en generaliserbar modell för våra olika förhållanden till andra levande varelser. Uppdraget att utforska dessa förhållanden är fortgående, och det är inte vikt för filosofer eller djurägare. Snarare är det något som vi alla är delaktiga i och kan bidra till. 

Det traditionella behovet av djur har upplösts samtidigt som det traditionella bruket av djur har omvandlats till en industriell massproduktion och nöjesindustri, som på flera sätt hotar vår överlevnad, med pandemirisk, ekosystemkollaps och koldioxidutsläpp.

Populariserande böcker i filosofi lider ofta av att grundläggande begrepp och idéer är suddigt återgivna, antingen på grund av att skribenten själv inte helt bottnar i dem, eller på grund av att framställningen stannar på en alltför abstrakt nivå. Hos Bornemark finns inga spår av dessa problem. Hon bjuder in att prova på olika filosofiska begrepp och synsätt, och låter dem resonera med sina egna undersökningar kring samvaro med andra levande. Bokens ingångar i kunskapsteoretiska, ontologiska och etiska frågor och tänkesätt är pedagogiskt väl avvägda och ägnade att klargöra filosofins omedelbara relevans för våra vardagliga liv. Även om jag själv inte orienterar mig i filosofin utgående från den fenomenologiska traditionen, kunde jag gärna tänka mig att använda boken på en inledningskurs till filosofin. För den i filosofin eller i djurfrågor mer bevandrade läsaren bjuder Bornemark på en reflektiv personligt hållen essä. Den praktiska undersökningens roll torde vara av särskilt intresse för alla typer av läsare: Vad händer med vårt tänkande när vi uthålligt och småskaligt experimenterar med det vi gör?