En outsiders skakiga livsresa

Paul Tenngarts biografi Världen väntar mig ramas in av en förtjusande skildring av hans första möte med Birgitta Stenberg ute på Åstol i den bohuslänska skärgården. Det var för 20 år sedan, i samband med avhandlingsarbetet kring Paul Andersson, den läromästare vars intellektuella kvarlåtenskap Stenberg åtog sig att förvalta och sprida. Samtalet gällde alltså inte i första hand henne själv, men sådde uppenbarligen ett frö. Färden ut till Birgitta på ön innebar början på den långa process som läsaren nu kan se resultatet av. Under tiden har doktoranden, som ängslades inför hur träffen med den respektingivande författarinnan skulle avlöpa, utvecklats till en etablerad forskare med svensk och fransk poesi som specialområden. 

Det är sannerligen inte en dag för tidigt att Birgitta Stenberg (1932–2014) ägnas en levnadsteckning. Och som Tenngart förtjänstfullt visar illustrerar hennes nästan 60-åriga författarkarriär mycket påtagligt det svenska samhällets förändring under motsvarande tid – från efterkrigstidens folkhemsmoral till framväxande ungdomskultur, kvinnofrigörelse och en betydligt mer avslappnad syn på sexualitet. Tenngart lyckas skickligt väva in Stenbergs gärning i de större sammanhangen, oavsett om de rör politik eller kultur. Likt en Zelig eller Forrest Gump tycks Birgitta befinna sig mitt i tidens omvälvande skeenden, både som iakttagare, medaktör och nedtecknare. Men snarare än storpolitik handlar det om livsstil och sexualitet.

Att det dröjt så pass länge innan denna biografi blivit till kan delvis tillskrivas just det fasta grepp Stenberg själv hade om sin egen livshistoria, formulerad bland annat i självbiografiska verk som Kärlek i Europa (1981), Apelsinmannen (1983), Spanska trappan (1987) och Alla vilda (2004). Genom att ställa litteraturen mot Stenbergs efterlämnade papper vid KvinnSam i Göteborg kan Tenngart jämföra karriär och livslopp och se hur litteratur och liv tvinnas samman men också går isär. Den författare som gärna hävdade att allt hon skrev var sant drog sig ingalunda för att fiktionalisera och höll inte alltid själv så noga ordning på vad som var vad.

Ett annat skäl till att Stenberg inte blivit porträtterad på det här viset tidigare är nog att hon fortfarande är svårplacerad. Som inbiten individualist, rotlös resenär och sex- och drogliberal befann hon sig under åtskilliga decennier i otakt med det svenska debattklimatet. Först var hon före sin tid, men under 60- och 70-talets starka vänstervåg och kvinnorörelse blev hon apart på ett annat sätt. Även om vissa kritiker uppenbarligen uppskattade att hon lät bli ”att gnälla” och angripa ”det manliga könet” (som Jacques Werup skrev om Kärlek i Europa) dröjde det länge innan hon ansågs riktigt rumsren. Först en bit upp i åren tycks hon få en annan blick för orättvisor och ojämställdhet även på ett strukturellt plan. Det är också nu hon vinner status som queerikon och mottar Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Stenbergs liv- och konstprincip definieras som faustisk; uttrycket är Ronny Ambjörnssons och fångar en vilja att uppleva allt, oavsett konsekvenser.

Men även skönlitterärt var Stenberg länge svår att ringa in. De mer dokumentära verken liknade inte den sedvanliga rapportgenren och de självbiografiska var inte riktigt bekännelselitteratur. Om än mycket erkännsamt ser Tenngart Stenbergs betydelse som social snarare än estetisk. Samtidigt dras han uppenbarligen till hennes romantiska litteratursyn; ivern att likt husgudarna Baudelaire och Rimbaud ständigt vilja vara ny. Stenbergs självpåtagna uppdrag ”– att omstöpa alla intryck till litteratur” närmast hamras in i framställningen. 

Stenbergs liv- och konstprincip definieras som faustisk; uttrycket är Ronny Ambjörnssons och fångar en vilja att uppleva allt, oavsett konsekvenser. Ambjörnsson kopplar den till moderna mansmyter, men det finns förstås åtskilliga kvinnor som anammat liknande ideal, och ofta fått betala ett högt pris. Där Tenngart gärna åberopar de modernistiska poeter Stenberg själv kände släktskap med, får hon åtminstone mig att snarare tänka på det moderna genombrottet och det naturalistiska projektet, med tron på en realism utan skygglappar. Hennes rättframma sätt att skriva ”som det är” påminner onekligen mer om Zola eller Strindberg än om Baudelaire.

Dagens läsare provoceras nog också mindre av de sexuella experimenten, drogromantiken eller dragningen till kriminella, än just av den oförställda naiviteten. Hennes ungdomliga förakt för allt etablerat, exotiseringen av det främmande och idealiserandet av fattigdom har onekligen åldrats svårt. Reseromantiken blir en smula rörande i en tid när världen på så många sätt har krympt. Stenbergs förtjusning inför Afrika handlar, menar Tenngart, framför allt just om avståndet: ”jag var så långt bort hemifrån att jag höll på att gråta av lycka.”

Birgitta är fortfarande tonåring när hon slukar Europa med hull och hår. Ibland råkar hon illa ut men hon utnyttjar också andra. Svek och lögner utgör närmast regel. Starka känslor av passion växlar om till blixtrande hat och uppgörelser på hotellrum. Fram träder en tillvaro som är full av äventyr men som i stora stycken tycks sakna empati. När Paul Andersson stjäl Birgittas och vännen Jerrys reskassa i Cannes tvingar den senare henne att prostituera sig för att betala av Pauls del. 

Den stora gåtan i biografin förblir just relationen till Paul, som Stenberg uppenbarligen beundrar intill vanvett, medan han verkar anstränga sig föga för att förtjäna hennes tillgivenhet och lojalitet. Tenngart åberopar återigen hennes romantiska litteratursyn, i vilken litteraturen är helig och Paul Andersson är gud. Därför blir det också något av en litteraturhistorisk revansch när Birgitta Stenberg efterhand blivit vida mera läst och omtalad än både Andersson och de andra manliga poeterna i Metamorfosgruppen, som marginaliserade henne när det begav sig. ”Gossarna med ryggarna utåt”, som hon skriver i en dikt långt senare. 

I Tenngarts framställning skakar Stenberg av sig alla motgångar och däri ligger uppenbarligen också hennes hjältemod. Som läsare får jag samtidigt intrycket av en person som ingenting riktigt fäster på. Även om Tenngart är sparsam med att psykologisera ligger det nära till hands att fundera över de möjliga bokstavskombinationer och traumadiagnoser som nutiden skulle kunna fästa vid en rastlöshet som Stenbergs. 

I Tenngarts framställning skakar Stenberg av sig alla motgångar och däri ligger uppenbarligen också hennes hjältemod. Som läsare får jag samtidigt intrycket av en person som ingenting riktigt fäster på.

Den får för övrigt stundtals även Tenngarts berättelse att kränga. Birgitta reser hit och dit, skaffar sig nya partners, bryter upp och börjar om. Ena stunden verkar hon ha landat, funnit ett inre lugn på Mallorca och blivit ”from” katolik, för att bara några sidor senare åter kasta sig ut i nya äventyr. Kanske hade framställningen tjänat på att frångå en del av redovisningskraven. Ett i och för sig händelserikt liv blir ju inte nödvändigtvis lika spännande att ta del av i sjok hemma i läsfåtöljen. 

Mellan raderna pågår också biografikerns egen resa med materialet. Jag hade gärna velat veta mer om överväganden och prioriteringar. Det åberopade materialet beskrivs i en enda mening och hur det används får läsaren ingen inblick i. Framställningen saknar ett synliggjort perspektiv och ibland kommer jag på mig själv med att undra vem det egentligen är som talar. När Tenngart så går in och kommenterar och ställer frågor blir forskarjaget åter synligt. Några gånger frestas han att undervisa den unga Birgitta; hon hade tjänat på att läsa Simone de Beauvoir. På sina ställen flyter framställningen också ut i föreläsningsprosa. Särskilt det viktiga 1950-talsavsnittet rymmer en hel del upprepningar, där uttryck som ”det kosmopolitiska” och ”den vänstra stranden” blir utnötta. 

Men efterhand finner Tenngart en välfungerande ton och en god balans mellan djupdykningar i Stenbergs personliga förhållanden, intressanta kontextualiseringar och spännande inplaceringar av de litterära verken. Han lyckas även med konststycket att åstadkomma läsvärda referat både av Stenbergs verk och av kritikermottagandet. 

Gränsöverskridandet skrivs fram som det bärande elementet i Stenbergs konstnärsgärning. Den Birgitta som skildras i biografin är livsbejakande, öppen och frihetstörstande. Hon är experimentell (om än alltså mer i sitt levnadssätt än litterärt), nyfiken och framåtblickande – en pionjär. Mot detta kontrasteras det konventionella, inkrökta och tråkiga Sverige, där refuserande förläggare och njugga recensenter är moralens grindväktare som står för det bestående. Det är effektfullt men kanske också en smula förenklat. 

Den ”nöjda harmoni” Tenngart vill placera den åldrande Birgitta i vid besöket på Åstol erbjuder ett lyckligt slut på allt larm. Som biografisk berättelse är ett långt liv, i vilket lusten och nyfikenheten överröstat motgångarna onekligen att betrakta som en framgångssaga. Samtidigt är det som om objektet in i det sista vill bryta sig ut ur de ramar som sätts upp runt henne. Och Paul Tenngart är väl införstådd med denna bångstyrighet: ”Man vet aldrig riktigt var man har Birgitta Stenberg.”

Publicerad i Respons 2021-5