En språngbräda till parnassen

Det litteraturhistoriska översiktsverket är ett underligt djur. Å ena sidan har det förändrats föga sedan mitten av 1800-talet. Å andra sidan återuppstår det i ständigt nya skepnader och på ständigt nya platser. Det började som en del i nationsbyggandet, där författarna och litteraturen sågs som centrala i identitets- och enhetsskapandet. Under senare decennier har dessa översikter blivit både alltmer transnationella och regionala. På svensk botten finns bredvid världslitteraturhistorier och en nordisk litteraturhistoria exempelvis Skånes litteraturhistoria som kom för tjugo år sedan i två band, redigerade av Louise Vinge. Snart väntas också en värmländsk litteraturhistoria.

Inför Lunds universitets 350-årsjubileum har det nu även publicerats en lundensisk litteraturhistoria med utgångspunkt i stadens lärosäte och dess livaktiga litterära miljö. Det är med stor sakkunskap, kreativitet och kärlek som redaktörer, skribenter och formgivare tagit sig an denna hyllning av ”Lunds alternativa akademi”. Verket varvar författarporträtt av olika format med tematiska fördjupningar, om Författarskolan, tidskrifter, förlag, litterära sammanslutningar, översättningar, vältalighet, studentminnen, essäistik, deckare, spex och q-vers och åtskilligt mera. Resultatet är ett levande och medryckande praktverk, rikt illustrerat, snyggt formgivet och med en rad namnkunniga och välformulerade skribenter.

Frågan är om vi som är utomstående bjuds in till kalaset eller om detta i allt väsentligt är en intern historia? Jodå, lundensarna är goda värdar, spirituella och synnerligen goda historieberättare. Läsaren lider med raden av unga män som under seklen inackorderats i dragiga rum runt om i lärdomsstaden och kan från dagens stadskarta följa händelseförlopp på direkta adresser – frysa med Viktor Rydberg på Bredgatan 15 och fundera över om Erik Johan Stagnelius och Esaias Tegnér träffades, de var ju så gott som grannar på Lilla respektive Stora Gråbrödersgatan.

Jag kan raskt och en smula avundsjukt konstatera att motsvarande volym knappast vore möjlig vid mitt eget universitet i Göteborg. Inte för att det saknats skrivarutbildning, tidskrifter och förlag, publicister, filantroper eller berömda författare – en av dem var ju för övrigt just Viktor Rydberg – utan för att litteraturen och humaniora aldrig haft samma status. I Lilla London är det medicinare och ingenjörer som är akademins hjältar. Handel och innovation smäller högt, konsten och litteraturen är mer underhållning till kaffet. Även om en göteborgsk litteraturhistoria mycket väl kunde och kanske också borde skrivas (2021 fyller staden 400 år) skulle universitetet knappast få samma huvudroll. Stadens tidnings-, teaterhus, kulturföreningar, kaféer eller rockklubbar vore troligare kreativa centra. Eller hamnen, Hammarkullen eller varför inte buss 60.

Jag kan raskt och en smula avundsjukt konstatera att motsvarande volym knappast vore möjlig vid mitt eget universitet i Göteborg.

All historieskrivning innebär som bekant en konstruktion och det är vinnarnas version som består. Även denna litteraturhistoria innebär således en manifestation av makt, om än demonstrerad med osedvanligt gott humör. Det litteraturhistoriska översiktsverket är ju framför allt en traderande genre, som snarare förvaltar än förnyar. Och de stora anrika universiteten har inte bara en rikhaltig historia, de ser också till att kontinuerligt skriva vidare på den. Då betyder det mindre att själva grundförutsättningen för verket i fråga, i det här fallet det där lundensiska, inte blir så noga utrett. Gränserna kan tänjas eller snävas in litet efter tycke. Alla som en gång studerat eller bott i staden kan inkluderas eller för all del väljas bort.

Lund är ju i hög grad en transitort, dit människor kommer och går, tillbringar några utbildningsår för att sedan dra vidare. Så har det alltid varit. Smålänningen Linné, göteborgaren Lidner, bohuslänningen Thorild, ölänningen Stagnelius, alla var de tillfälliga besökare. Men de behövde Lund för att komma vidare i sina karriärer eller för att komma tillbaka hem. Som ytterligare en ölänning, Anna Rydstedt, uttryckte det när hon efter 20 år i Lund och på Själland till sist återvände till Öland: ”Man måste kanske ut för att hitta hem igen.”

För många har Lund haft just den funktionen. Det där flödet av folk ger också en vitalitet åt något som annars kunde vara tämligen stillastående, litet som de där gröna bussarna som i vådlig fart svischar förbi Stortorget. De får en att skärpa uppmärksamheten. Och som Rikard Schönström skriver om värmlänningen Tegnér kan påverkansvägarna onekligen vara dubbelriktade. Tegnér var inte bara en viktig kreatör för den lagerkransade bilden av Lund och dess universitet – ”den säregna miljön var en viktig betingelse för Tegnérs utveckling till nationalskald”. Att ha legat i Lund var en språngbräda vidare, till parnassen, Svenska Akademien och biskopsstolen.

Redaktionen är klädsamt medveten om de ambivalenta känslor som omgärdar småstaden och dess dominerande universitetsmiljö. Lund är, skriver redaktörerna i inledningen, ”en plats som är inskränkt, alkoholindränkt eller som utvidgar sinnen och erfarenheter; en plats som lockar fram nostalgi eller avsky, avståndstagande eller värme”. Lund lämnar ingen likgiltig. Här, närmare bestämt på Grönegatan 10 – en prydlig fasadplakett bär fortfarande syn för sägen – skrev Strindberg Inferno 1897, skuldsatt och, åtminstone enligt honom själv, förskjuten av de släktingar han hade i närheten: ”Varför och huru har jag drivits att slå mig ned i denna lilla universitetsstad, beryktad såsom en relegations- eller botgöringsort för Uppsalastudenter, som festat för mycket till nackdel för sin kassa eller sin hälsa?” Ja, varför? Lund gav åtminstone fart åt den giftiga pennan.

Universitetets mansdominans påtalas vid flera tillfällen i verket, om än mer som ett historiskt faktum än som en, åtminstone i någon mån, fråga om optik och disposition. Eftersom framställningen är kronologisk dröjer det till sidan 123, nästan 200 år och 40 porträtt av manliga aktörer innan den första kvinnan, Victoria Benedictsson, dyker upp. Hon ”trifs så bra i Lund”, men besväras av sin bristande bildning. Själv hade hon ingen direkt koppling till universitetet, men det hade å andra sidan männen omkring henne – Axel Lundegård, Ola Hansson och Georg Brandes (Köpenhamn). Och hon skrev gärna om studenter. Strax därpå följer Mathilda Kruse (senare gift Malling), som slog igenom under pseudonymen Stella Kleve. Hon var en av de tidiga kvinnliga studenterna, som från 1873 fick tillträde till kursutbudet och från 1880 också kunde ta vissa examina. Därefter får läsaren vänta länge på Elin Wägner, som tillhörde de många begåvningar som nekades universitetsstudier av sina fäder. Brodern Harald tog däremot en fil.lic. i grekiska, innan han i likhet med systern valde journalist- och författarbanan.

Att universitetet i likhet med parnassen i hög grad förblivit en manlig affär är naturligtvis inget som lämpar sig att orda alltför mycket om i festtal. Ändå är det ledsamt att professorerna Böök, Holmberg, et. al. åter får sina värv redovisade, medan det saknas ett porträtt av Hilma Borelius, den första kvinnliga docenten i litteraturhistoria i Norden och den första kvinnliga läraren vid Lunds universitet.

Denna vetenskapshistoriska lakun är förstås ytterligare ett exempel på hur akademin och historieskrivningen reproducerar marginalisering. Även om könsbalansen rätas upp betydligt när framställningen närmar sig nutid, förblir männen sammantaget närmare fyra gånger så många. Rimligheten i detta beror förstås på parametrarna. Vilka bidrar till den alternativa akademin? Kanske kunde en tongivande kritiker som Ruth Halldén ha platsat bland Lundaessäisterna, även om hon utbildade sig i Uppsala? Och i den avgörande infrastruktur som sprider och förmedlar litteraturen, har en bokhandlarikon och folkbildare som Anita Linde spelat en nyckelroll.

En annan viktig lundensisk sambandscentral, som opererar på nationell nivå, är Folkuniversitetets förlag, landets ledande utgivare när det gäller svenska för invandrare och litteratur på svenska som andraspråk. Men även om världen utanför då och då virvlar förbi – Romantiken, studentskandinavismen, reseskildringarna, 68-rörelsen – är detta i första hand ett verk där Lund berättar om sig själv. Och då förblir småstaden och universitetet tämligen slutna kretslopp. Flera namn i nutidsavsnittet återkommer också både som skribenter och avporträtterade: Jonas Ellerström, Tommy Olofsson, Christina Bergil, Niklas Törnlund, Björn Larsson, Lars Gustaf Andersson och Amanda Svensson. Denna rundgång kan synas insulär, men det handlar också om kontinuitet, om att förvalta ett arv, som en gammal adelssläkt, med alla dess oväntade förgreningar. Själv hade jag exempelvis ingen aning om att Britt G. Hallqvist var kusin med både Helga Henschen och syskonen Ingvar (Cilla och David H.).

Att litteraturhistorieskrivning kräver avgränsningar är alla som vågat försöket smärtsamt medvetna om. Ändå förvånar det att den internationalisering som rimligen måste ha skett även i Lund inte avsätter fler spår, särskilt under de senare decennierna. Hur har världen laddat det lundensiska kraftfältet, hur har invandringen – utbytesstudenterna, gästforskarna, flyktingarna – påverkat staden och kulturlivet? Och vad har detta universitet betytt för dem som kommit dit, inte bara från övriga Sverige utan från jordens alla hörn? Jason Diakité, artisten Timbuktu, skriver i sin självbiografi En droppe midnatt (2017) om fadern Madubuko Diakité, välkänd Lundaprofil, som i slutet av 1960-talet lämnade Harlem, hamnade i Danmark men tog båten över sundet till gratis utbildning och, som det skulle visa sig, en livslång bildningsresa: ”Så vitt jag vet har han varit inskriven på Lunds universitet sedan dess. Femtiofem år senare betalar han fortfarande terminsavgiften och har kvar kårlegitimationen i plånboken.”

Publicerad i Respons 2018-1