En vandring genom förflutna stadsrum

Den 1 september 1625 började det brinna på Stadsholmen i Stockholm. Branden härjade under tre dagar och ödelade den sydvästra delen av Gamla stan. Som så ofta i städers historia blev en förödande brand startskottet för något nytt. Rikskanslern Axel Oxenstierna såg här en möjlighet att låta staden arkitektoniskt manifestera Sveriges nyvunna politiska dominans och ett av »de största urbana byggprojekten bland 1600-talets europeiska städer« var snart ett faktum. Detta konstaterar redaktören Frank Salomon – professor i klassisk arkitektur – i det korta förordet till antologin Stockholms arkitektur: Från barock till postmodernism utgiven av Bokförlaget Stolpe. Boken ges ut i samband med att 400 år passerat sedan branden och den syftar till att både fira och ompröva »stadens arkitekturhistoria från branden fram till vår egen tid«.

Salomon uttrycker en förhoppning om att bokens bidrag ska synliggöra både de nationella och internationella dragen i huvudstadens byggnader under de fyra senaste seklerna. Detta oavsett om läsaren är en »arkitekturentusiast« eller allmänt intresserad av sin urbana miljö.  I sju kapitel ges en historisk överblick över olika tidsperioder mellan 1625 och 2000. Vart och ett av dessa kapitel följs av en undersökning av en specifik byggnad uppförd under den period det historiska översiktskapitlet skildrat. Utöver dessa 14 bidrag inleds volymen med ett kapitel av stadsplaneraren Peter Lundevall som skildrar Stockholms utveckling från medeltiden fram till millennieskiftet. I ett avslutande kapitel presenterar Stephan Fickler en byggnadsvårdares arbete i dagens stadsmiljö.

Huvudstäder intar alltid en särställning då de både huserar de styrande institutionerna och utgör en symbol för hela nationen.

 Varför är det då intressant att rikta blicken mot just Stockholms arkitektur? Huvudstäder intar alltid en särställning då de både huserar de styrande institutionerna och utgör en symbol för hela nationen. Det är också här som framtiden först introduceras. I sitt kapitel slår Lundevall fast att Stockholm genom historien genomgått flera omvälvande förändringar. Alla har rymt sina framtider och det är också just dessa läsaren får stifta bekantskap med i antologins olika bidrag. Stockholms grundande brukar tillskrivas Birger Jarl år 1252. Ungefär samtidigt blev Finland en del av Sverige, och handelsförbudet Hansans expansion innebär att flera städer etableras i norra Europa vid denna tid. Den organiska struktur som ofta utmärkte medeltidens nordeuropeiska städer är unikt välbevarad i Gamla stan.

Lundevall slår också fast att alltsedan medeltiden har både arkitektur och stadsplanering varit gränsöverskridande. Att förstå hur en huvudstads miljöer och arkitektur utvecklats och förändrats låter sig med andra ord inte göras utifrån ett snävt nationellt perspektiv. För att ta ett illustrativt exempel: Åren 1783–1784 reste Gustav III och hans hov till Italien vilket resulterade i att den så kallade nyantiken slog igenom i Sverige. Tillsammans med landskapsarkitekten Fredric Magnus Piper skapade Gustav III Hagaparken, ett allkonstverk i den engelska stilen. Här går även att spåra influenser från kinesisk parkkonst och Rousseaus romantiska naturvurm. Vad gäller internationellt inflytande konstaterar konstvetaren Martin Olin i sitt fördjupande bidrag om Kungliga slottet träffsäkert att det är motsägelsefullt att arkitektonisk inspiration i det lutherska Stockholm hämtades från motreformationens Rom.

Under barockens tidevarv, som konstvetaren Christopher Landstedt förlägger till perioden 1625 till 1750, fick Stockholm i Nikodemus Tessin den äldre år 1661 sin första stadsarkitekt. Genom studieresor till flera europeiska länder skaffade sig Tessin insikter och kunskaper om såväl den moderna barockens variationer som äldre byggstilar och anpassade dessa till svenska förhållanden. En av 1600-talets största byggherrar var Carl Gustaf Wrangel och under Tessin den äldres regi lät han uppföra ett palats på Riddarholmen. Ett annat bestående spår från denna period är Riddarhuset som tillkom under tre decennier och som slutligen stod färdigt 1674. Vad gäller Stockholms radikala omvandling under 1600-talet inskärper Landstedt att det är först på 1900-talet en lika »genomgripande förändring ägde rum«.

Vad gäller Stockholms radikala omvandling under 1600-talet inskärper Landstedt att det är först på 1900-talet en lika ›genomgripande förändring ägde rum‹.

Konsthistorikern Lars Ljungström lyfter fram att genom rokokon och nyklassicismen var nyare stilar på ingång. Dessa stilar sammanfaller med den period som i svensk historia kallas frihetstiden. De viktigaste offentliga byggnader som tillkom då var Adolf Fredriks kyrka och Börshuset. Frank Salomon konstaterar att den period han behandlar – 1810 till 1860 – varit styvmoderligt behandlad i Stockholms arkitekturhistoria. Även om detta delvis har förändrats under de senaste decennierna är fortfarande 1800-talets mittre decennier betydligt mindre utforskade inom de kulturhistoriska disciplinerna än seklets inledning och slut. Salomon menar att Stockholm under Bernadottetiden »utvecklades till en urban, modern huvudstad av europeiskt snitt«. Ett av de största byggprojekten under denna tid var Garnisonssjukhuset vars nuvarande byggnad på Kungsholmen stod färdig 1834. Ett annat monument från Karl Johans regentår är Skeppsholmskyrkan.

Kapitlen om den industriella epoken och perioden 1860 till 1900 med dess fördjupning kring det Hallwylska palatset har båda författats av arkitekterna Kerstin Barup och Mats Edström. De inleder med att slå fast att industrialiseringen under 1800-talets andra hälft förändrade det svenska samhället i grunden. I huvudstaden växte befolkningen »från 93 070 invånare år 1850 till 300 523 år 1900«. Att detta ledde till en nybyggnadsvåg säger sig självt. Historiskt har städers befolkningstillväxt stått i en intim relation till deras omvandling och expansion. Industrialiseringen påverkade inte minst den inhemska förekomsten av kvalitativt tegel. Under perioden professionaliserades också arkitektyrket. Kring 1900 beräknas det ha funnits 160 yrkesverksamma arkitekter i Stockholm. Samtliga var män.

Det tjugonde århundradets utveckling skildras i tre kapitel där perioderna 1900–1930, 1930–1980 och 1980–2000 behandlas i tur och ordning av arkitekturhistorikerna Johan Mårtelius och Martin Rörby och arkitekten Frida Rosenberg. En av de tongivande arkitekterna under 1900-talets första decennier var Ferdinand Boberg som skapade flera betydelsefulla byggnader. Ute på Djurgården tillkom Waldemarsudde och Thielska galleriet och på Kungsholmen stod Rådhuset färdigt 1915. Hos en arkitekt som Boberg liksom hos samtida som Isak Gustaf Clason och Ragnar Östberg fanns en vilja en väva samman det lokala platsanpassade med det globala.

En milstolpe i den svenska 1900-talshistorien utgjordes av Stockholmsutställningen 1930. Den hade närmare fyra miljoner besökare. Utställningen pekade ut kursen mot en ny tid där arkitekturen kunde nyttjas som ett medel genom vilket ett jämlikare och bättre samhälle kunde skapas. Under hela den period Rörby behandlar byggdes Stockholm ut. Under rekordåren genomfördes det så kallade miljonprogrammet åren 1965 till 1975. I Rosenbergs bidrag närmar vi oss vår tid. Under 1990-talets avreglerades statens inflytande över bostadsbyggandet. Marknaden hade gjort entré och det var en »marknadsstyrd bostadspolitik som skulle lösa bostadsbristen«. Här utgör uppförandet av Globen – som invigdes 1989 – ett av de första exemplen på samfinansiering mellan privata och offentliga aktörer.

Det är möjligt att berätta historiskt om en stads byggnader i text men det blir förstås en helt annan historia om man också får möta den visuellt.

Som antologi är Stockholms arkitektur både påkostad och visuellt tilltalande. Det variationsrika och vackert återgivna bildmaterialet ger läsaren en ingång till stadens rumsliga och visuella uttryck och förändringar. Det är möjligt att berätta historiskt om en stads byggnader i text men det blir förstås en helt annan historia om man också får möta den visuellt. Genom olika visuella framställningsformer möter läsaren även stadsmiljöer och stadslandskap som inte längre finns kvar. Stadsrummens radikala omvandlingar blir kanske aldrig så tydliga som då. Med detta sagt finns en del invändningar. Antologin innehåller många bidrag. En utförligare inledning hade kunnat skapa de övergripande sammanhang och perspektiv som kunde gett de olika bidragen ett mer generellt arkitektur- och kulturhistoriskt ramverk.

Beträffande laguppställningen är det tilltalande att antologins bidragsgivare är verksamma som arkitekteter, inom museivärlden eller akademin. Är syftet att skapa stadshistoria är det ett lovande startfält. Bland de medverkade i antologin möter vi allt från unga forskare till de som uppnått pensionsåldern med råge. De flesta av bidragen utgörs av tämligen traditionell arkitekturhistoria. Perspektivrikedomen har gynnats av ett mer mångdisciplinärt grepp.

Även om ambitionen – enligt Salomons inledande ord – varit att rikta sig till en intresserad allmänhet kommer nog merparten av bidragen främst tilltala de läsare som har mer påtagliga arkitektur- och byggnadshistoriska intressen. För de historiskt intresserade läsare som inte har en arkitektonisk begreppsapparat skulle en medföljande ordlista kommit väl till pass. Det är inte givet att de är bekanta med begrepp som knuttimring, parabelform eller välvningsgeometri. En bok om arkitekturhistoria innehåller med nödvändighet namn på arkitekter och andra centrala aktörer. Antologins användarvänlighet ökar genom att det både finns ett person- och ett platsregister. För den som inte läser samtliga bidrag från pärm till pärm erbjuder detta en väg till orientering, om det finns mer specifika saker den presumtiva läsaren vill fokusera på. Detta till trots blir vissa av texterna tungrodda. I ett av bidragen möter läsaren i det inledande stycket åtta namn på personer som enligt undertecknad inte kan ses som hörandes till den historiska allmänbildningen. För den som saknar omfattande historiska förkunskaper är detta grepp föga pedagogiskt och texten blir svårorienterad.

Antologins bidragsgivare skriver kunnigt och initierat om det arkitektoniska, men de historiska sammanhang i vilka de studerade tidsperiodernas arkitektur och dess stilar placeras tecknas i varierande grad. Givet den akademiska så kallade »rumsliga vändningens« insikter – att rumslighet måste förstås historiskt – utgör ju arkitektoniska stilar en del av hur en viss tids rumslighet görs, upprättas och cirkulerar. För att detta ska bli synligt och greppbart för en läsare behövs utförligare redogörelser för de historiska sammanhang i vilka olika byggnadsstilar uppträder, är dominerande eller markerar vägen mot något nytt. Jag hade önskat mig mer av detta.

Jag sympatiserar storligen med antologins grepp att låta varje avhandlad epok eller tidsskede fördjupas av ett exempel med en faktisk, konkret byggnad. Med rumsteoretiska perspektiv hade det funnits goda möjligheter att utvinna ytterligare betydelser i dessa fördjupande diskussioner. Den som lyckas absolut bäst är konstvetaren och antikvarien Cathrine Mellander Backman i sitt bidrag om Vasamuseet då hon tar med sig läsaren in i museet och åskådliggör dess varierande rumsligheter och arkitektoniska betydelser.

I antologins efterord lyfter bebyggelseantikvarien Stephan Fickler den existentiella betydelse det byggda kulturarvet har i människors vardagsliv. Han tecknar också de utmaningar Stockholm som stad står inför. Å ena sidan behöver staden försvara kulturhistoriska värden, å andra sidan behöver den – för att kommunen ska kunna utvecklas – erbjuda olika aktörer byggprojekt som kan generera vinst. Kulturmiljövårdarnas perspektiv och insikter blir här centrala, liksom – mina invändningar till trots – kunskapen om de historiska stadsmiljöer som läsaren får stifta bekantskap med i de olika bidragen i Stockholms arkitektur.