Borgarhemmet

Berg överallt. Den öst-västliga sprickdalen genom skärgårdslandskapet och den norrvända förkastningsbranten reser sig dramatiskt mot Mälarens och Saltsjöns vatten. Även om denna förkastning ur ett geologiskt perspektiv kan betraktas som ett sammanhängande fenomen, har den historiskt och kulturellt ansetts som flera berg: Åsöberget, Stigberget, Katarinaberget, Mariaberget, Skinnarviksberget, Pålsundsberget. »Längst nedåt Liljeholmen lågo Bergsundsbergen, sedan kommo Högalidsbergen, sedan Lundabergen, vilka hängde direkt ihop med Skinnarviksbergen. Man ser, det var en slags alpkedja här vid sidan om staden«, skrev Rudolf Värnlund 1929 och kände sig med ens gammal:

Jag har varit här förr efter förändringen, jag vet hur här ser ut, men faller det oaktat i förvåning varje gång. Är jag verkligen bara trettio år och icke dubbelt?

Det fanns olika sätt att ta sig an bergen, få dem att ge vika och bidra till det som samhället planerade. Ett var appareiljen. Ett uttryck som fallit ur bruk. Ursprungligen från franskans appareil har det använts inom det militära och som fortifikationsbegrepp för att beskriva en uppgång, en uppfart eller en ramp för transport av exempelvis materiel, kanoner och hästar. Men uttrycketär även användbart om man vill beskriva Stockholms moderna tillblivelse. I stadsbyggandet i Stockholm – men även exempelvis i Karlskrona, som också har haft en starkt kuperad terräng – avsåg appareiljen en upphöjning där en bit av gatan befann sig på en högre nivå och anslöt till bebyggelsen Det var alltså den högre nivån som var den ursprungliga gatan, medan den nedsänkta, uträtade delen hade sprängts ned och schaktats bort. När man väl får syn på appareljerna tycks de dyka upp överallt. Den mest kända är naturligtvis Hornsgatspuckeln. Men framträdande är också den Lilla puckeln på Brännkyrkagatan, eller appareljerna på Lundgatan, Högbergsgatan, Åsögatan, Renstiernas gata, Torkel Knutssons gata, västra delen av Skånegatan innan den blev Rosenlundsparken, om exempel bara tas från Södermalm. 

Berg kunde också betvingas och civiliseras genom att hela eller delar av den planerade gatan sprängdes ned i skärgårdsklipporna för att skapa så kallade terrassgator. Exempel på sådana terrassgator var Heleneborgsgatan eller Högalidsgatan. »Solen gassar ned på Högalidsgatan, som inte är någon gata, utan en bred ränna, sprängd genom bergen och fylld med bryggeriutensilier från Münchens«, som en av stadens krönikörer sammanfattade gatans tillstånd sommaren 1910 strax innan de första hyreshusen kom på plats.

En gång i tiden, om man gick västerut på Brännkyrkagatan förbi Wirwachs malmgård, kom man snart in på Kristinehovs malmgårds domäner, mest skärgårdsklippor, backar och skrevor, men kring malmgården fanns en större trädgård med örter, blomster och fruktträd. Ett staket markerade gränsen för ägorna, dryga 10 hektar från Skinnarviksbergens förlängning västerut till Högalid och från Riddarfjärden till nuvarande Hornsgatan. Området kallades under 1800-talet också för Gubbhusberget. 

Till dessa klippor flyttade ålderdomen. Först i liten skala sedan ägaren av malmgården, brukspatronen Georg Friedrich Diedrichson, donerat ägorna och gården åt borgerskapet i Stockholm år 1806 som välfärds- och vårdinrättning, ett Gubbhus. Innehavare av burskap och manligt kön kunde ansöka om att bli omhändertagen när orken tröt och synen sviktade. I breven ställda till Gubbhuset anhölls ofta i gränslöst ödmjuka formuleringar att nu går det inte längre, ögat ser inte nålsögat, handen darrar och benen bär inte, ta hand om mig. Gubbhusets lokaler med huvudbyggnad, logement och flygel inhyste i början av 1850-talet knappt sextio gamla män, finanserna klarades tack vare donationer. Lunch och middagar intogs i flygelbyggnadens matsal som också tjänade som andaktsrum, en liten predikstol hade monterats på ena kortväggen.

När de nya stadsplanerna för västra Södermalm skulle förverkligas i slutet av 1800-talet, såg stiftelsen för Gubbhuset en möjlighet att förbättra sin situation och uppföra ett nytt hus som kunde motsvara de krav på omsorg och boende som samtiden börjat ställa. Man ägde ordentligt med mark och en serie markaffärer med Stockholms stad och enskilda fastighetsinvesterare under åren kring sekelskiftet 1900 gjorde att stiftelsen kunde anlita arkitekten Gustaf Wickman som ritade ett nytt pensionärshem åt stadens borgare, ett Borgarhem, i kvarteret Yxan. Betydande spekulativa försäljningar av delar av Kristinehovs domäner blev Borgarhemmets väg till föryngring. 

Hemmets läge var ursprungligen ensamt och otillgängligt. Tomten var omgiven av urgröpta rännor som skulle bli bostadsgator och med höga stenmurar som fick den att höja sig som ett skepp bland klipporna. När väl Heleneborgs-, Varvs- och Högalidsgatan byggdes ut med täta, högt exploaterade fastigheter väckte det opinion och samtidens ogillande. Varför byggde man inte vackra familjehus och villor på bergen? Så här långt ut från stan behövde man väl inte pressa in hyreskasernerna vid fuktdrypande bergväggar och undan solljus?

Gustaf Wickmans seniorhem färdigställdes 1908. Byggnaden var både elegant och anspråkslös, genrebestämningen vägde mellan karolinsk nybarock och Jugendstil. Men hemmets kasernliknande placering högt upp på skärgårdsklipporna gjorde att den också påminde om den glesa utläggning av institutionsbyggnader i landets garnisonsstäder. 

Wickman hade strax före sekelskiftet 1900 fått ett betydande uppdrag att rita nyckelbyggnader för det nya samhället Kiruna. När det internationella kapitalet skulle exploatera naturtillgångar i norr, behövde staden bland annat kyrka, badhus och arbetarbostäder. Under kommande år skapade Wickman sig en karriär framför allt som bank- och sjukhusarkitekt, alltjämt på uppdrag av storföretag och finansvärlden. 1900-talets första årtionde var affärsbankernas epok och det fanns en efterfrågan på representativa huvudkontor. Wickman var flitigt anlitad och ritade bland annat den stilbildande Sundsvallsbanken på Fredsgatan 4 i Stockholm, även detta hus i en blandning av Jugend och svensk barock. 

Många byggnader som uppfördes kring sekelskiftet 1900 och fram till första världskriget har blivit betydande representanter, även ikoner, för en urban kultur i svenska städer. Det gäller även i mindre städer som under dessa år i rask följd kunde få bankpalats, postkontor, rådhus, stadshus, teatrar och muséer. Sekelskiftet innebar en kulmen av självförverkligande för många arkitekter. Det moderna industrisamhället hade gjort att kapitalägare, rika stiftelser och stadskommuner klev fram som viktiga nya uppdragsgivare som med sina investeringar kunde sätta avgörande prägel på den framväxande miljön.

När det gäller vård- och omsorgsarkitekturen från samma tid har de privata stiftelsernas byggnader haft en större varaktighet och motståndskraft mot förändringar än det allmännas. Endast några år efter att Borgarhemmet stod klart uppförde Stiftelsen Danvikshem ett »palats för de gamla« vid Saltsjöns inlopp. Även denna inrättning byggde på försäljningar som stiftelsen gjort till Stockholms stad omkring 1900, då man sålt av mark som behövdes för att dra fram Danvikskanalen. Med en tämligen gedigen kassa stod Dankvikens hem klart 1915 med tidens alla bekvämligheter och med plats för 400 boende. Till hemmet uppfördes också en kyrka i Jugendstil, med ett kyrktorn som samtidigt fungerade som vattenreservoar. 

Jugendstilen var inte bara en av tidens trender, utan i stilen fanns också en utopi som, i samma mån som liberalismen under slutet av 1800-talet, önskade vara »social«, det vill säga skapa goda livsförutsättningar för det stora flertalet. Men Jugend kunde också användas för ett stilmässigt retuscheringsarbete. Den skapade en inramning av naturlighet över den alienering som många i samtiden ansåg att industrivärlden och fabrikssamhället hade skapat. Den gav en fasad av ungdomlighet och växtlighet åt ålderdom och stagnation. Jugendstilen var ett slags reformrörelse. Att den hade ett rykte om sig att vara dyr gjorde att den kunde användas för att skapa ett intryck av exklusivitet och utvaldhet, oavsett vad som gömde sig bakom väggarna.

När de nya stadsplanerna för västra Södermalm skulle förverkligas i slutet av 1800-talet, såg stiftelsen för Gubbhuset en möjlighet att förbättra sin situation och uppföra ett nytt hus som kunde motsvara de krav på omsorg och boende som samtiden börjat ställa.

När jag besöker Borgarhemmet hösten 2023 har lokalerna inte nyttjats som äldreboende och vårdinrättning sedan 2016. Lägenheterna hyrs nu ut till utländska studenter, på bottenvåningen huserar administration och ledning. »Vi brukade säga att vi hade ›Veckans läckage‹; alltid var det något som gick sönder, rör som sprack, fuktskador, tak och väggar präglade av decennier av lappande och lagande«, säger vd:n Pia Clark när vi går runt i fastigheten.

En inrättning och ett hus alltigenom präglat av en annan tids omsorg, tiden före den allmänna välfärdens organisering, före välfärdens storhetstid, men också före dess plundring. Trots att huset nu står tomt på sina ursprungliga gäster finns spåren kvar efter en ordning och en förtröstan som överlevt. Allt som går att fästa blicken på är donerat av någon: gardiner, stolar, bord, speglar, spiselkransar, mattor och tavlor. I det lilla kyrkokapellet i husets östra flygel trängs donerade kyrkfönster i närmast chagallsk stil med högkyrkliga Jesusberättelser i blyinfattat glas från 1910-talet. Armaturer från nio decennier trängs intill varandra på väggar och tak. Och överallt berättar små mässingsplaketter om de enskilda givarna och deras yrken. I den långa korridoren till administrationsrummen hänger donationstavlorna sida vid sida, från Gubbhusets första tid på 1800-talet fram till för några år sedan; rader på rader av namn och belopp, ibland stora, enorma belopp, men ofta mindre och regelbundna. Vissa donatorer återkommer också flera gånger: Margareta Heiner donerade år 2000 knappt 1 miljon kronor och år 2007 cirka 10 miljoner till borgarhemmet. Först sommarstugan. Sedan villan. 

Under äldre tider var donationerna en sedvänja men också en förutsättning. Man gav vad man hade till denna inrättning när man flyttade in, och i gengäld blev man omhändertagen, fick ett hem, alla mål mat, sällskap. För de som ännu ville hålla sin syssla vid liv fanns verkstäder och arbetsrum. När man dog fick man en begravningshögtid i kapellet och blev jordfäst. Kronologiskt finns det bara ett märkbart tomrum i årslängderna: från mitten av 1950-talet till 1978 uteblev donationerna och tavlornas uppräkning gör ett märkbart hopp i tiden över namn och summor. »Socialdemokratin!«, viskar Clark och pekar på de tomma åren.

Borgarhemmet har en hemlighet. Det finns ytterligare en byggnad som stiftelsen själva inte äger, men nyttjar. Den är osynlig, som ett stort fönster utan spröjs och ramar. Hemligheten ligger egentligen i öppen dager, en syntes mellan historia och natur, som blir helt uppenbar när man träder in i lokalerna. Det starka höstljuset som väller in, ljus från himlen, ljus reflekterat över vatten. 

Samtidigt som palatset för de åldrade Stockholmsborgarna uppfördes skapades nämligen, på en annan tomtmark, en öppning mot Mälarens vatten. De råa klipporna och parken som sluttar ned mot Söder Mälarstrand blev återkommande föremål för investeringsintressen under 1900-talet. Det fanns en bit tomtmark mittemot Borgarhemmet, som en lucka som inte bebyggdes när arbetena pågick som mest intensivt längs Heleneborgsgatan. Tomten hade inköpts av Stockholms stad huvudsakligen för att staden hade börjat planera en ny sammanbindningsbana, och ursprungligen var tanken att denna skulle dras från Årsta, över Långholmen till Smedsudden. I en stadsplan från 1924 lades tomten ut som parkmark. Parken fick ligga i lägervall inför något ännu oklart som eventuellt, men troligen inte, skulle komma att behövas.

Luckan i bebyggelsen var provocerande och irrationell. Den var exakt lika bred som fasaden på Borgarhemmet, och stupade brant ned mot Söder Mälarstrand, där berget var urgröpt av Långholmens fångar som brutit sten för gatubeläggning i början av 1800-talet. Ur parksynpunkt var marken minst sagt okonventionell. Stadsträdgårdsarkitekten Holger Blom hade redan på 1930-talet menat att den bergiga marken var helt meningslös och oanvändbar. Ändå blev tomtluckan kvar. 

När diskussioner om exploatering kom på tal hänvisade Borgarhemmets direktion till en överenskommelse med Stockholms stad: Man hade ett »evighetsservitut« som skulle garantera att det nya hemmet aldrig fick bli skymt, att man alltid skulle äga fri sikt över Riddarfjärdens vatten i och med att detta stycke naturmark aldrig skulle bebyggas. 

Ett servitut var ett arrangemang sprunget ur befolkningsökning och rationalisering. När tomterna under 1800-talet hade blivit allt mindre till följd av dyrare mark och urbanisering blev människor oftare tvungna att komma till rätta med olika behov genom att använda någon annans mark, framför allt för väg- eller vattentillgång. Servitutet var en delikat form av avtal, vilade på förtroende och ömsesidigt hänsynstagande, tålde inte missämja, kunde när som helst sägas upp och var då borta.

På 1960-talet blev tomten mittemot Borgarhemmet aktuell för exploatering. En motion i Stockholms stadsfullmäktige från Socialdemokraterna år 1969 föreslog att man här kunde uppföra ett pensionärshotell. Och återigen på 1970-talet lades en motion av Folkpartiet i stadsfullmäktige om att bygga bostäder, företrädesvis för seniorer. »Här är det tätt med gamlingar som det redan är«, löd protesterna, och demografiskt var det ett riktigt konstaterande, inte bara för Högalid eller Södermalm utan för hela Stockholms innerstad. 

Borgarhemmet tillfrågades om man kunde tänkas samarbeta om byggplanerna, och direktionen påminde återigen staden om servitutet. Här kunde ingenting byggas, ty det fanns en överenskommelse som gällde för all tid. »Detta › servitut‹«, skrev Fastighetskontorets i sitt tjänsteutlåtande, »har trots intensiva efterforskningar, ej återfunnits«.

När det blev 1980-tal hade både historien och naturen kommit tillbaka med full kraft i stadsbyggnadsdebatten. Skönhetsrådet fann att den lilla parken, och berget, var ett »välbehövligt avbrott i den täta bebyggelsen«. Naturskyddsföreningen kritiserade byggplanerna eftersom det fanns flera sällsynta växter på platsen. Även bland geologiskt kunniga framfördes att bergets sprickbildningar visade pedagogiskt hur urberget hade formats för miljontals år sedan. Ett närmare studium av dem skulle bland annat kunna öka kunskapen kring hur tunnelbyggen borde genomföras, hette det. Berget, som nu bar namnet Pålsundsberget, blev 1997 naturskyddat på grund av sina botaniska och geologiska värden. Det var som att servitutet inte längre var en överenskommelse mellan Borgarhemmet och Stockholms stad, utan i överförd bemärkelse gällde mellan invånarna och naturen.

Från Borgarhemmets fönsterrader fanns ursprunglig natur att beskåda, ovanligt gamla getapelträd och den sällsynta växten stortimjan, förutom blåbärs- och lingonris som växte i klippskrevorna, vilket inte direkt hör till vanligheterna i en storstad.

Borgarhemmet firade femtioårsjubileum 1958 och det bjöds på festligheter. Fastigheten var nyrenoverad och det hade tillkommit snabbtelefon och bridgerum. Dagens Nyheter var på plats under banketten och berättade om de värdiga och välklädda herrarna som intog middagen. Att bli »borgare« och göra anspråk på en plats i hemmet krävde ändå något, skrev tidningen. Att man drivit eget företag i minst fem år och hade minst två anställda. Även vissa yrken i det allmännas tjänst kunde räknas som kvalificerande om de hade kulturell eller vetenskaplig dignitet. Man skulle också gärna bli rekommenderad av tidigare medlemmar. Flera i personalen hade arbetat på hemmet i över trettio år och intygade att här fanns stabilitet och trygghet som på få andra ålderdomshem.

Här kunde ingenting byggas, ty det fanns en överenskommelse som gällde för all tid.

Borgarhemmet expanderade efter ytterligare några år genom att ta sig an kvinnorna från Enkehuset på Norrmalm. Ett nytt Enkehus uppfördes 1964 i en påbyggnad på den egna tomten. Överlag hopade sig nu gamlingarna på västra Södermalm. En uppsjö andra sociala inrättningar, många för äldre, inrättades i området. De var närmast trångt mellan de »marknadsalternativa« boendena i Högalid under efterkrigstiden: stiftelser, församlingshem, pensionärslägenheter »för Högalids småfolk«, servicehus, barnrikehus, tjänstebostäder för sjukvårdspersonal och den kooperativa rörelsens bostadshus. 

Förutom just HSB:s monumentala funkispalats i kvarteret Marmorn på Skinnarviksklippan, där omsättningen på smålägenheter för barnfamiljer var hög, gick livet långsamt mot sitt slut på Lundagatan, Gubbhusgatan (Kristinehovsgatan) och Högalidsgatan. Mitt i vurmen för ungdom och framtid som präglade det svenska samhället under efterkrigstiden stod åldrandet som en mer orubblig förhandlare i stadsplanerings- och bostadsfrågor. Vad skulle man göra av gamlingarna? De svämmade ut över alla breddar. Fattiga var de flesta också. 

Det var klasskillnader i att bli gammal. Det var som att de socio-ekonomiska avstånden direkt gick att översätta till geologins och topologins språk. Sönderfallshastigheten var långsammare uppe på Skinnarviksberget än vid Årstaviken. Där nere i Tanto stod Högalids vårdhem, visserligen bakom de brukliga monumentala Jugendfasaderna från början av 1900-talet, men likväl granne med industrislummen och spånleran från Ligna brädgård. Stadens vårdhem rymde gamla, mentalt sjuka och missbrukande män. De intagna behandlades ömsom brutalt och inhumant, ömsom utan tillsyn och omsorg. De kringdrivande männen kom att prägla områdena kring Hornstull under många år. I slutet av 1950-talet såg sig Stockholmspolisen tvungna att inrätta särskilda parkpatruller som gick rundor i Tanto och i Högalidsparken, »eldoradon för dem som vill dricka ostört«. Den 15:e och 16:e i månaden, när gubbarna kvitterade ut pensionen eller understödet, låg det snart män i var och varannan buske och grässlänt under den varma årstiden. »Mammorna vid lekplatserna här och i andra parker är förunderligt toleranta«, sa en polis till Stockholms-Tidningen en augustidag 1956 vid åsynen av parkfylleriet: »De vanliga ölgubbarna är inte elaka, men det kan vara lite svårare med gubbarna från hemmet.«

Vad skulle man göra av gamlingarna? De svämmade ut över alla breddar. Fattiga var de flesta också.

Andelen stockholmare över 55 år kommer att öka med mer än 50 procent till 2040. I Stockholms innerstad är det sedan 2013 bara åldersgrupperna över 65 år som växer procentuellt. De flesta har ingen barndomsstad eller lantlig idyll att återvända till. Urbaniseringen är slutförd. De kommer stanna där de hör hemma, i staden. Behovet av seniorlägenheter och vård- och omsorgsboenden kommer återigen att öka dramatiskt. Detta är ett mönster som går att finna på flera håll i västvärldens storstäder. Urbansociologen André Holm har prövat att i stället för gentrifiering mynta termen »benskörhetifiering« för att fånga utvecklingen.

Det kommer nämligen bli annorlunda denna gång. De gamla är de nya unga. Flera åldringar som tillhör Generation Kapital- och Bostadsrättsvinster kommer inte att gå in i livets höst i tystnad. Borgarhemmet – eller »klubben« – som den nu också kallas – planerar att bli en livsstilshub för hela området. På stadsbyggnadskontoret ligger en långt framskriden plan för nybyggnader. Enkehusets flygel från 1960-talet ska rivas och ersättas med större fastigheter i kvartersstadsstil med 177 seniorlägenheter. Gatuplanen ska få utrymmen för restauranger, kaféer och butiker. Det ska också finnas möteslokaler att hyra och annan service för hela området. I beskrivningen av nysatsningen heter det bland annat att Borgarhemmet ska kopplas ihop med framtidens människor. Allt ska vara flexibelt, allt ska kunna ändras över tid. »Det får inte bli bara en viss typ av människor som bor här«, säger vd Pia Clark under vår rundvandring: »ska det vara spellokal, spa eller gym i Borgarhemmets källare – det får tiden utvisa!« Men det är klubben som styr.

Modellen inne i Borgarhemmet visar hur hela kvarteret kommer vara inramat av bostadsfastigheter i en stil som kan beskrivas som en nytolkning av 1910-talets bebyggelse, en uppgraderad spegelbild av det som finns på gatorna runtomkring. Men Gustaf Wickmans ursprungliga barockfasad är fri från intrång och evighetsservitutet med utsikten över Pålsundsparken mot Riddarfjärden är obruten. Som ett inverterat Dorian Grays porträtt lyckas denna utsikt bevara sig oförändrad fastän resten av världen kämpar med sin oupphörliga förändring.

Denna essä ingår i serien Konstfärdigheter, i vilken skribenter från olika akademiska discipliner behandlar tendenser i det aktuella konstlivet. Serien finansieras av Lars Salviusföreningen.