Ensamflygaren som blev en utstött förrädare

När Charles Lindbergh flög in över Paris lördagskvällen den 21 maj 1927 såg han ljusen från vad som sannolikt var historiens första trafikstockning. Över hundratusen fransmän hade samlats för att ta emot 25-åringen som just genomfört den första non-stop soloflygningen över Atlanten. Och runt om i världen väntade miljontals människor spänt på att få höra om Spirit of St. Louis – som tidigare under dagen siktats vid Irlands västkust – hade nått fram till Paris.

Det var en enastående flygprestation. Utan radio i ett plan gjort av tyg spänt över ett skelett av trä och stålvajrar hade Lindbergh lyckats navigera så gott som rakt över Atlanten under svåra väderförhållanden. Han hade hållit sig vaken i 33 och en halv timme och klarat sig på en matsäck bestående av några smörgåsar; vid ett tillfälle hade han flugit ner lågt över vattnet och frågat en förskräckt fiskare åt vilket håll Irland låg.

Nästan lika imponerande som själva flygningen var att Lindbergh över huvud taget lyckats komma i väg på sin expedition. En rad kapitalstarka företag inom den spirande flygbranschen var i full färd med att förbereda atlantflygningar med mer erfarna piloter och större flygplan. På flygfälten utanför New York stod inte bara Spirit of St. Louis redo för avfärd i maj 1927 utan även två andra betydligt större och mer välutrustade plan, Columbia och America. Den före detta postflygaren Lindbergh betraktades som en udda outsider med sitt lilla egentillverkade plan, finansierat av några okända affärsmän i St. Louis.

Men det var just genom sina envisa krav på att ha full kontroll över konstruktionen av flygplanet som Lindbergh lyckades. Hans framgång blev, menar Lennart Pehrson i Historien om Charles A. Lindbergh – Från Jesus till Judas, en symbol inte bara för djärvhet och uthållighet i luften, utan även för envis individualism och personlig integritet i en tid som alltmer tycktes präglas av politisk kollektivism, profitjakt, standardiserad masstillverkning och själlös byråkrati. Han hade, som Pehrson formulerar det, ”en fot i det gamla, en i det moderna”, något som tilltalade en osäker tid som ville skaka av sig världskrigets fasor, men tvekade inför en stålblank framtid.

Problemet var att denna blandning av tro på den moderna teknikens möjligheter och längtan tillbaka till ett enklare och mer organiskt samhälle också fanns hos tidens fascistiska och nazistiska rörelser. I slutet av 1930-talet blev Lindbergh en ”judas”, det vill säga han betraktades som en förrädare mot sitt land på grund av sina sympatier för Tyskland och pläderingar för att USA skulle hålla sig utanför andra världskriget. Pehrson, tidigare DN-korrespondent i USA och författare till en rad fina böcker om amerikansk historia, skildrar denna process med varlig hand utan att bli apologetisk eller defensiv.

Lindbergh var en robust, men introvert svenskättling från den amerikanska Mellanvästern. Hans farfar hade varit en framgångsrik riksdagsman i bondeståndet i Sverige tills han åtalades för förskingring 1859. Innan domen hann avkunnas hade han dock emigrerat till USA med sin trettio år yngre älskarinna och deras gemensamma ettårige son Karl August. Där hade han återuppstått som nybyggaren August Lindbergh i Minnesota, en osedvanligt viljestark man som drev ett framgångsrikt jordbruk trots att han förlorat en arm i en sågverksolycka.

Sonen Karl August – som nu blivit Charles August – blev framgångsrik advokat och politiker. År 1902 fick han i sin tur en son, den blivande flygaren, som också döptes till Charles August. Uppväxten blev ambulerande mellan olika städer på grund av faderns politiska karriär, även om Lindbergh själv gärna framställde det som att han haft en Huckleberry Finn-liknande barndom i ett lantligt samhälle i Minnesota längs Mississippifloden.

Helt osant var det kanske inte. Charles var en äventyrslysten och företagsam pojke. Skolan gick så där, men han älskade att mecka med bilar och motorcyklar. Han var också fascinerad av flygplan; det första hade han sett utanför pojkrumsfönstret i Minnesota när han var sju-åtta år gammal, en upplevelse som satte outplånliga spår.

Han började sin bana i luften år 1922 som assistent till en kringresande pilot som gjorde flygkonster inför publik; han livade upp föreställningarna genom att ta en promenad på ena vingen eller hoppa fallskärm. Till slut hade han sparat ihop pengar till ett eget flygplan, som han kunde köpa utan att någon frågade efter flygcertifikat. Han fick litet hjälp att komma igång av en annan pilot och hade snart tränat upp sig till en dödsföraktande stuntflygare med egna uppvisningar.

Våren 1924 kom han in på den amerikanska arméns flygutbildning och något år senare var han utbildad stridspilot och reservofficer. Vid det här laget hade han börjat bli känd för sin skicklighet i luften, ”den flygande dåren” kallades han ibland. Han fick anställning som postflygare på rutten mellan St. Louis och Chicago, en nog så farlig verksamhet som höll på att kosta honom livet flera gånger. Men han hade siktet inställt på att flyga över Atlanten och det pris på 25 000 dollar som en hotelldirektör utlovat till den förste som kunde flyga nonstop mellan New York och Paris.

Lindbergh hade förutsett det mesta av de svårigheter han skulle möta under flygningen. Vad han inte räknat med var den effekt framgången skulle ha på hans liv; när han steg av planet i Paris var han världsberömd.

Svårigheten var att hitta sponsorer; han var trots allt en ung och relativt oerfaren postflygare. Men han använde sina lokala kontakter bland flygintresserade affärsmän i St. Louis för att få ihop kapital till att köpa ett flygplan. Nästa problem var att etablerade flygplanskonstruktörer var ovilliga att riskera sitt goda namn på ett samarbete med en okänd pilot, men till slut hittade han en liten fabrik i Kalifornien som var villig att bygga Spirit of St. Louis enligt hans anvisningar.

Den första testflygningen ägde rum över San Diego-bukten den 28 april 1927. Två veckor senare flög Lindbergh till St. Louis, där tanken var att han skulle få en ordentlig avskedsfest med sina vänner och sponsorer. Men rykten om att hans konkurrenter var startklara gjorde att han fortsatte nästan direkt till New York. En vecka senare, tidigt på morgonen den 20 maj, lyfte Spirit of St. Louis från Roosevelt Field på Long Island för att korsa Atlanten.

Lindbergh hade förutsett det mesta av de svårigheter han skulle möta under flygningen. Vad han inte räknat med var den effekt framgången skulle ha på hans liv; när han steg av planet i Paris var han världsberömd. Vart han än reste under de följande åren möttes han av jublande människomassor, påträngande journalister och lokala celebriteter som ville bjuda hem honom. Världen var fångad av Lindberghs bragd och hans pojkaktiga amerikanska charm och hade inga planer på att släppa taget.

Uppståndelsen hade varit prövande för vem som helst, men för en så privat och i grunden blyg person som Lindbergh blev den ett helvete. Paradoxalt nog blev hans popularitet ännu mer omfattande på grund av hans ovilja att bjuda på sig själv. Han vägran att ställa upp i filmatiseringar av sin flygning, ta emot lukrativa jobb i stora företag eller prata ut i pressen gjorde bara att människor beundrade honom än mer för hans ödmjukhet och integritet. Sympatin för honom blev än större efter den fruktansvärda tragedi som drabbade honom och hans hustru Anne Morrow Lindbergh, när deras förste son kidnappades och mördades 1932.

Det som vände opinionen mot honom var hans positiva syn på Nazityskland och Hitler i början av andra världskriget. Under 1930-talet reste Lindbergh världen runt som konsult för flygplansutveckling, både kommersiell och militär. Han blev besviken på Frankrike och Storbritannien, länder som han tyckte höll på att urarta, och imponerades av kraftutvecklingen i Tredje riket. Till en del handlade det om den entusiasm för flygteknik som han mötte i Tyskland, men han tilltalades också av den disciplin och ordning som nazisterna skapat. År 1938 tilldelades han ”Tyska örnens orden” av Hermann Göring.

Någon större känsla för demokratiska värden fanns inte i den individualistiska antimodernism som präglade Lindbergh. Dessutom hade han blivit påverkad av rasbiologiska idéer genom sitt samarbete med den franske läkaren Alexis Carrel, en nobelpristagare som var verksam vid Rockefellerinstitutet i New York. Carrel var en banbrytande forskare när det gällde transplantationer, men han hade också synpunkter på samhället som hade föga att göra med hans egen kompetens; bland annat menade han att världen borde styras av ett högsta råd bestående av de mest begåvade människorna.

Inget av detta inverkade till en början särskilt mycket på den offentliga bilden av Lindbergh; han tillhörde inget parti eller rörelse och undvek att uttala sig i politiska frågor. Men när andra världskriget bröt ut blev Lindbergh övertygad om att Roosevelt tänkte föra in USA i striderna på de allierades sida, trots presidentens försäkringar om att han stod bakom den amerikanska neutralitetspolitiken.

Lindbergh såg det som sin plikt att tala ut och engagerade sig i den isolationistiska rörelse som ville hålla USA utanför kriget. Den omfattade såväl ledande republikaner som socialister och pacifister. Men när Lindbergh trädde fram som talesman för denna rörelse sommaren 1940 gick han längre än vad många amerikaner kunde acceptera. Han menade att USA inte bara skulle undvika militära insatser utan också vara berett att samverka med ett av Hitler dominerat Europa. Reaktionen blev intensiv; hatbreven vällde in, han kallades femtekolonnare och ”Herr von Lindbergh”.

Det blev inte bättre av att hans antisemitism kom upp till ytan. Den spelade nog en mindre roll för hans ursprungliga politiska ställningstaganden, men när han blev angripen anklagade han offentligt ”judarna” för att vilja driva in USA i kriget. Hans hustru vädjade till honom att avstå från dessa utfall, hon förutsåg med rätta vilka reaktioner de skulle väcka.

Detta skedde på hösten 1941 och vart det skulle ha fört Lindbergh och den isolationistiska rörelsen kan vi bara spekulera i, eftersom det japanska angreppet på Pearl Harbor den 7 december samma år kastade in USA i kriget. Efter det lade Lindbergh ner sin opposition och erbjöd sina tjänster till den amerikanska krigsmakten. Men Roosveltadministrationen såg honom som en nazist och landsförrädare som måste hållas borta från alla former av ansvar och inflytande.

Men i den allmänna opinionens domstol kunde Lindbergh inte skaka av sig sina nazistsympatier. Berättelsen om hur hjälten fick lerfötter, om hur en patriotisk amerikansk helyllepojke visade sig vara en antidemokrat och antisemit, var för stark.

Berättelsen om Lindbergh slutar inte där. Han togs till nåder av regeringen efter kriget – om man importerade tyska vetenskapsmän som var sannolika nazistiska krigsförbrytare verkade det orimligt att frysa ut Lindbergh. Dessutom ändrade det kalla kriget de politiska prioriteringarna; Lindberg var en pålitlig antikommunist.

Men i den allmänna opinionens domstol kunde Lindbergh inte skaka av sig sina nazistsympatier. Berättelsen om hur hjälten fick lerfötter, om hur en patriotisk amerikansk helyllepojke visade sig vara en antidemokrat och antisemit, var för stark. När han dog 1974 på Hawaii visade det sig också att han hade levt ett dubbelliv som familjefar; bredvid sin officiella amerikanska familj hade han barn med tre olika kvinnor i Europa.

Mycket har skrivits om Lindbergh och Lennart Pehrson rör sig delvis i väl utforskad terräng. Men han tillför också nya perspektiv, dels genom sina kunskaper om den svenska emigrationen till USA, dels genom sina gedigna kunskaper om amerikansk historia. Trots titeln handlar faktiskt Historien om Charles A. Lindbergh inte bara om den store flygaren, utan är fylld av intressanta utvikningar om amerikansk politik och kultur. Och minst lika viktigt; Pehrson har skrivit en medryckande berättelse som är svår att lägga ifrån sig.

Publicerad i Respons 2017-5