Ett medeltida samtal om hjälteideal och manlighet

Under medeltiden levde en myt i det nordiska samhället. Den berättade om en modig hjälte som dödade draken Fafner. Drakdräparen hette Sigurd, och kallas därför Sigurd Fafnesbane. I Bland ormar och drakar – Hjältemyt och manligt ideal i berättartraditioner om Sigurd Fafnesbane redogör historikern Agneta Ney för komplexiteten i studiet av ett litterärt motiv under medeltiden, med fokus på berättelsen om Sigurd. Det är en imponerande studie av ett rikt och varierat material. Ney förklarar grundligt och pedagogiskt vad som finns i de olika källorna och illustrerar på ett strålande sätt varför medeltida källor är svåra för en modern läsare att ta sig an, men kanske ännu mer varför det är svårt att låta bli.

Berättelsen om Sigurd förekommer i flera textkällor: i eddadiktningar, i fornaldarsagor (Völsunga saga), Snorres Edda, forngermansk diktning, och hans far återfinns i den fornengelska Beowulf. De isländska sagorna inspirerades inte bara av den nordiska mytologin, utan även av riddarberättelser från den europeiska kontinenten. Ney visar tydligt hur den medeltida litteraturen korsar geografiska och språkliga gränser, hur kulturer är i kontakt med varandra, hur människors resande i förlängningen innebär att berättelser reser med dem.

I och med detta uppstår frågor kring berättelsen vilka komplicerar studiet av ett verks materialitet: vem är författaren av berättelsen om Sigurd? Kan vi över huvud taget använda begrepp som ”författare” i den medeltida litterära kontexten? Hur ställer sig verkets materialitet i relation till berättelsen, om Sigurdmotivet återkommer i flera olika källor, som alla är olika versioner av en och samma berättelse? Utöver de litterära källorna visar Ney hur motivet även förekommer i ikonografin.

Med fokus på Sigurdmotivet diskuterar hon hur kön konstrueras i kulturen. Källorna som behandlar Sigurdmotivet kan alla sägas delta i ett pågående samtal om vad hjälteideal och manlighet är. Representationer av hjälteideal och maskulinitet skrivs fram under kontextuella villkor; den medeltida folkspråksdiktningen skrivs generellt för någon av vilken poetens livnäring beror. Verken läses upp för en publik (till skillnad från den individuella tysta läsningen som blev ett fenomen långt senare i historien).

Men hur såg då mottagarna av Sigurdsmotivet i litteraturen på just manlighet? Mångfalden av källor tyder på en mångfald av perspektiv. Som Ney visar är det inte heller alltid tydligt att det är just representationer av manligt hjälteideal som lyfts fram i Sigurdtraditionen; kvinnor spelar ofta en viktig roll för berättelserna. Ett exempel på detta är eddadiktningen:

Då den nordiska hjältediktningen inte enbart är en litteratur om manliga hjältar utan i hög grad om deras kvinnliga moatjéer, borde kanske Sigurds kvinnor stå i blickpunkten. De gör de också till viss del, eftersom närmare hälften av diktningen utgår från kvinnornas perspektiv på hjältens dåd och karaktär, men den ger också uttryck för kvinnornas egna känslor. 

Ett undantag från det präglande kvinnliga perspektivet i Sigurdstraditionen är Snorres Edda. Ney formulerar det som att Snorre generellt verkar ”vilja hålla tillbaka berättandet om Sigurdstraditionens kvinnor”, vilket i mina ögon är ett fängslande påstående. Vilka krafter stred mot varandra i läsningen av Sigurd? Hur stor var sagans potential att påverka sin samtid? Jag vill understryka att Ney gör tydligt att frågor om författarskap och synen på fiktion är viktiga när vi tar oss an medeltida verk som Sigurdstraditionens källor. Ändå stänger jag boken och undrar vart diskussionen tog vägen.

Att kartlägga publiken till dessa berättelser är förstås svårt. Hur ska vi veta vilka tolkningar som gjordes av Sigurds hjältedåd? Medeltidsforskaren Roberta L. Krueger skriver till exempel i sin studie av kvinnliga läsare av den fornfranska romanen att det inte bara är svårt att komma åt publiken till en medeltida roman; dessutom bör man betänka att man i en och samma publik kan ha mottagit de litterära verken olika. Enligt Krueger torde romanerna ha tagits emot olika beroende på om publiken var manlig eller kvinnlig, eftersom livsvillkoren skilde sig åt så pass mycket. (Women Readers and the Ideology of Gender in Old French Verse Romance, 1993). Med tanke på att Sigurdstraditionen visar variation när det gäller det manliga och kvinnliga perspektivet, hade mer djupdykande reflektioner varit välkomna kring vilka som kan ha tagit emot dessa verk och hur, liksom en mer ingående litterär analys som visar för läsaren exakt hur, på en berättarteknisk nivå, det kvinnliga respektive manliga perspektiven tecknas.

När Sigurd sätter svärdet i draken utför han en maskuliniserande, ridderlig handling, samtidigt som verket utgör en del av en större hövisk och ridderlig genre i den europeiska litteraturen.

¨Sigurd har en relation med en valkyria vid namn Brynhild eller Sigdriva (beroende på källa). Hon förmedlar kunskap till Sigurd, vilket Ney förklarar med att hon som ”rådgivare har rötter i en kvinnocentrerad kultur”. Med kristendomen kom den kvinnliga rådgivaren att bytas ut mot en man. Den litterära rollen som kunskapsförmedlare fick således med tiden en ökad manlig dominans. Som valkyria däremot menar Ney att Brynhild/Sigdriva finner sig i ”ett slags övergångsfas. Som valkyria är hon inte helt och hållet kvinna, men inte heller man”. Återigen förs tankarna till berättelsernas mottagare. Vad var valkyrian för publiken? På vilken sida står vi i övergångsfasen? Vittnar valkyrian om idéer att kvinnor och kunskap inte gick ihop, vilket krävde att Brynhild/Sigdriva var en valkyria? Eller vittnar det tvärtom om att kvinnor och kunskap går väl ihop, men att möjligheten att framställa den tanken ligger i att använda sig av valkyrian? Frågan kan appliceras vidare i den höviska litteraturen: hur ska vi se på exempelvis Isoldes läkekunskap i sagan om Tristan, den bysantinska kejsarinnan Meliors lärdomar i den fornfranska romanen Partonopeus de Blois eller prinsessan Fenices kunniga tjänarinna i Chrétien de Troyes roman Cligès? Svaren har potential att påverka tolkningarna av verken som helhet. 

Att valkyrian bereds rum i berättelsen och inger respekt i sitt rådgivande säger förstås något om förståelsen av kvinnliga karaktärers plats i Sigurdtraditionen, men hur ska vi tolka det? Ney visar hur svårt det är för oss att förstå material som är från en tid så pass fjärran från vår egen. Men vid frågor som ”Har kanske Snorre anledning att, inom 1200-talets ideologiska ram, hålla tillbaka motivet med en kvinna som rådgivare?”, hade läsningen gynnats av åtminstone ett förslag på ett resonerande svar. Kanske kan vi inte veta Snorres skäl att hålla tillbaka den kunskapsförmedlande kvinnan i sin berättelse, men om vi moderna läsare ska kunna ta till oss historiska källor måste det finnas utrymme att pröva olika tankar om dem. Här lämnas läsaren med ett halvt svar, en antydan om att så kan nog vara fallet. 

Studien håller likväl hög klass, vilket främst visar sig i Neys detaljerade kunskap om den mängd material som behandlar Sigurdmotivet under medeltiden. Presentationen av källorna visar hur idéer om manlighet konstrueras i litteraturens olika genrer och i ikonografiska källor, vilka påverkas av den materiella kultur inom vilken de skapas. Ney visar detta tydligt när hon förklarar hur svärdet som föremål fungerar i litteraturen. Både som symbol i litteraturen och som konkret vapen i den vardagliga verkligheten var svärdet viktigt för den manliga identiteten; att äga ett vapen bekräftade för en man att han var fri och vuxen. Även litteraturen tar in svärdet och vapnen i sitt språk. Genom att knyta litteraturens formuleringar till den konkreta verkligheten och konstruktionen av manlig identitet, kort sagt kön, visar Bland ormar och drakar hur litteraturen är bunden till en historisk kontext. När Sigurd sätter svärdet i draken utför han en maskuliniserande, ridderlig handling, samtidigt som verket utgör en del av en större hövisk och ridderlig genre i den europeiska litteraturen. Litterär form och genre binds samman med kultur och verklighetens förhållanden.

En annan intressant aspekt av redogörelsen för den manliga identitetens relation till svärdet är kopplingen till status som fri (en träl bar inte svärd). En intressant poäng som Ney belyser är att inte bara ett manligt ideal formas i Sigurdstraditionen, utan även de första spåren av individualitet i relation till kollektivet. Även detta sker inom en bredare geografisk kontext:

Under medeltiden uppkom nya system av sociala relationer och individen som begrepp började växa fram. […] Det som riddarromanen främst bidrar med förefaller vara konstruktionen av en manlig individ.

Sigurdstraditionen kan således sägas stå i relation till vår kultur. Med historikern Jacques Le Goff kan vi koppla den till konstruktionen av noblessen från år 1000 och framåt. Europas sociala elit fann förening sinsemellan genom politisk makt, rikedomar, och blodsband (L’Europe est-elle née au Moyen Âge?, 2003). Med utformningen av en aristokratisk klass skapar man också en nobel identitet, vilken återfinns representerad i de höviska riddarromanerna. Le Goff ställer frågan om Europa föddes under medeltiden, och visar att det Europa som vi lever i inte är frånkopplat den höviska kulturen. Med Neys studie blir frågan återigen aktuell: vad betyder den manlighet och individualitet som Sigurd representerar för oss i dag?

Publicerad i Respons 2018-2