Ett tappert försök att gå till botten med en mångfacetterad fråga

Har yttrandefrihet blivit en högerfråga? Lyssnar man till debatten och till vissa högerröster kan det låta så. Det talas om rätten att bränna koraner, om att vidga åsiktskorridorer och bekämpa vänsterns cancel culture. Men som Henrik Gundenäs, översättare och medarbetare på tidskriften Fronesis, visar i sin bok Till tals – Yttrandefrihet förr, nu och sedan räcker det med att skrapa lite på ytan för att se att högern, och i synnerhet extremhögern, knappast är några genuina förkämpar för det fria ordet. I dag är detta tydligare än någonsin, med auktoritära, konservativa regeringschefer som förbjuder »hbtq-propaganda« och som tar kontrollen över fria och oberoende medier. Vår egen regering och dess samarbetsparti är inte heller främmande inför att ha synpunkter på allt ifrån offentlig konst till innehållet i public service. De har infört lagar om stöd till »terrororganisationer« och utlandsspioneri som kritiserats hårt för att inskränka yttrandefriheten och försämra journalisters möjlighet att granska och rapportera om maktens förehavanden. 

Så frågan är kanske snarare varför yttrandefrihet inte är en mer självklar vänsterfråga? Till tals, som växte fram i samband med författarens arbete med ett nummer av Fronesis med samma tema, undersöker den skenbart enkla frågan vad yttrandefrihet egentligen består i. Samtidigt plockar boken elegant isär såväl (ytter)högerns försök att ikläda sig rollen som det fria ordets förkämpe som en del av vänsterns egna resonemang. Som Gundenäs själv formulerar det: »Den här boken handlar inte så mycket om ytterhögern. Den handlar om vad vi andra, vi som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna, skulle kunna mena när vi talar om det fria ordet.« Gundenäs är tydlig med att han ägnar särskild uppmärksamhet åt vänsterns egna tankefel eftersom han själv tillhör denna. 

Vänstern försvarade Erdoğandockan eftersom den ansågs vara en viktig politisk protest medan högern fördömde den som terrorromantik. När det gällde Koranen och profeten Muhammed var uppställningen den omvända.

Den lagstiftning som reglerar vår yttrandefrihet är till synes enkel och tydlig. Regeringsformen säger att alla (även utländska) medborgare har »rätt att i tal, skrift eller bild meddela upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och känslor«. Ändå tycks ämnet vara outtömligt. Förutom den debatt som förs om yttrandefrihetens varför – vad den »egentligen« tjänar för syfte, vilka den kommer till del och hur den säkerställs – kan man, som Gundenäs visar, också diskutera vad som egentligen utgör ett yttrande. Häromåret kom journalisten och författaren Ida Ölmedals bok Där man bränner böcker, som undertecknad recenserade för Respons. Medan Ölmedal till största delen fokuserade på det skrivna ordet är Gundenäs undersökning bredare, men innehåller samtidigt mer polemik och nedslag i specifika resonemang. 

De exempel han använder syftar till att ta ett helhetsgrepp om debatten och så att säga rycka upp den med rötterna för att kunna betrakta frågan i sin helhet. Det är ett välbehövligt grepp då yttrandefrihet närmast har blivit ett mantra och ett tillhygge som svingas från både vänster och höger. Ta till exempel det oerhört vanligt förekommande uttalandet som låter ungefär så här: »Visst är yttrandefriheten självklar, men den har faktiskt gränser och allt som är tillåtet att säga är för den skull inte försvarbart.« Eller frasen som vi hörde till leda från politiker under Sveriges Natoprocess, vilket Gundenäs påminner oss om: »Självklart ska vi ha yttrandefrihet men den ska användas ansvarsfullt.«

Givetvis ingår det i yttrandefriheten att motsäga yttranden som man finner felaktiga eller förkastliga. Men genom att inleda med att pliktskyldigt deklarera att man »självklart« är för yttrandefrihet – för att sedan följa upp med ett försåtligt »men« – underminerar man det påståendet. Och när politiker talar om att använda yttrandefriheten »ansvarsfullt« är det en föga diskret uppmaning till självcensur. Den klichéartade formuleringen att vara beredd att dö för andras rätt att framföra åsikter man själv inte håller med om, som felaktigt brukar tillskrivas Voltaire, ekar å andra sidan minst lika tomt om vi inte först reder ut vilka andra värden som yttrandefriheten skyddar. 

Gundenäs prövar olika argument men tycks för egen del stanna vid yttrandefriheten som »det centrala medlet att hålla i gång den demokratiska konflikten /…/« och som »spänningen mellan rivaliserande åsikter om vad som är viktigt och värdefullt /…/«. Argumentet konkretiseras med hänvisning till en rad välkända kontroverser. Hit hör exempelvis Lars Vilks rondellhund, Rasmus Pauldans och Salwan Momikas koranbränningar, samt dockan föreställande Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan som Rojavakommittéerna hängde upp och ned utanför Stockholms stadshus under Sveriges Natoprocess. Exemplen är välfunna, och inte bara för att de är aktuella; de illustrerar också hur inkonsekventa både högern och vänstern har varit i sina ställningstaganden kring yttrandena i fråga. Vänstern försvarade Erdoğandockan eftersom den ansågs vara en viktig politisk protest medan högern fördömde den som terrorromantik. När det gällde Koranen och profeten Muhammed var uppställningen den omvända. Högern framhöll rätten att yttra även sådant som provocerar och kränker medan vänstern pekade på att provokationerna i själva verket var illa förtäckt hets mot folkgrupp. 

Hur mycket man än kan göra sig lustig över det banala fejkcitatet om att dö för andras rätt att uttrycka åsikter rymmer det,som Gundenäs antyder, en sanning. Hans egen grundsats lyder för övrigt att yttrandefriheten inte är »en gåva utan en tillkämpad rättighet och som sådan alltid främst motståndarens rättighet«. 

Kanske är det så att åsikter som är knutna
till politisk konflikt nedvärderas i vårt individualistiska samhälle, medan individfokuserade utsagor av typen ›min sanning‹ bejakas.

Gundenäs önskar sig ett mer konsekvent försvar av yttrandefriheten från den vänster han själv tillhör, men ser också ett problem med vissa progressiva rösters syn på sanning och desinformation. Här får akademiledamoten och filosofen Åsa Wikforss figurera som varnande exempel. Gundenäs tycker att hennes texter om hotet från den typ av desinformation och konspirationsteorier som frodas inom ytterhögern fokuserar alltför ensidigt på huruvida enskilda yttranden är sanna eller falska. Innan han kommer så långt svävar han dock ut i ett långt resonemang om den liberala 1800-talstänkaren John Stuart Mills, för vilken yttrandefrihet möjliggjorde »sökande efter sanningen« (och då i första hand vita, välbeställda mäns sanningssökande). Endast genom att stöta och blöta olika uppfattningar mot varandra kan människan komma fram till vad som är sant.  

Att på detta sätt förankra samtidens debatt i historien är bra och viktigt, men Gundenäs benägenhet att göra oproportionerligt långa utvikningar är ett genomgående problem i boken. Det han slutligen landar i är att även om nutida tänkare som Wikforss fortsatt lägger stor vikt vid sanning, tenderar detta att osynliggöra det offentliga samtalets politiska dimension. Han förnekar inte att desinformation är ett stort problem, men påminner om att vi inte bör fokusera på »sant« och »falskt« i sådan grad att vi underlåter att bemöta desinformationens ideologiska tankegods. »Vi strider nämligen inte om fakta, även om det ibland kan se ut så«, skriver han. »Vi strider om åsikter i ordets vidaste betydelse.«

Ett intressant exempel på någon som gått från att fokusera på sanning och vetenskap till att bejaka den politiska konflikten är Greta Thunberg. När hon som barn och tonåring inledde sin aktivism för klimatet upprepade hon att vi skulle »lyssna på vetenskapen«. Som vuxen talar hon nu i stället om kapitalism, rasism och kolonialism vilket givetvis har gett henne ännu fler fiender. Samtidigt undrar jag om inte Gundenäs avfärdar åsiktens ställning i det offentliga samtalet lite väl kategoriskt. I själva verket tycks vår samtid vurma nästan maniskt för den individuella erfarenheten och känslan. Ta det ständigt återkommande »min sanning« som används om allt mellan himmel och jord. Kanske är det så att åsikter som är knutna till politisk konflikt nedvärderas i vårt individualistiska samhälle, medan individfokuserade utsagor av typen »min sanning« bejakas.

Ett annat område där Henrik Gundenäs anser att vänstern brister i omdöme gäller det fria samtalets ställning på våra högre lärosäten. Han påpekar visserligen att det största hotet mot akademisk frihet kommer från ytterhögern i form av inskränkt akademisk frihet och indragen finansiering i linje med utvecklingen i länder som Ungern och Polen. Till tals skrevs uppenbarligen innan Donald Trump drog i gång sina attacker, men som bekant är den akademiska friheten nu rejält hotad i det stora landet i väst. Gundenäs har dock viss förståelse för en aversion mot den jargong som han menar florerar i ämnen som genus och postkoloniala studier, inte sällan direktöversatt från engelska och strösslad med anglicismer. Som översättare är han väl medveten om att ett alltför krångligt språk riskerar att stänga människor ute samt att det fördunklar de tankar det faktiskt vill förmedla, vilket är dåligt för ett fritt meningsutbyte. Men återigen svävar Gundenäs eget resonemang ut, kanske för att hans professionella intresse i saken gör att han överskattar hur mycket utrymme ämnet faktiskt behöver. 

När Gundenäs dessutom i detalj redogör för ett horribelt exempel på cancel culture som ska ha grasserat på en kurs om rasism och rättigheter på ett amerikanskt universitet, bara för att sedan säga att man inte bör dra för stora växlar på detta, känns det nästan ohederligt. Varför frossa i ett långt skräckexempel av det slag som högern älskar om det ändå inte är särskilt betydelsefullt? Dessutom kan man fråga sig om inte Gundenäs säger emot sig själv när det gäller akademins jargong. Han har ju tidigare påpekat att det är viktigt att inte låta sig distraheras av ytterhögerns olika skenmanövrar och i stället fokusera på dess ideologiska bevekelsegrunder. Attackerna skulle ju knappast upphöra om bara de utpekade akademikerna gjorde sig av med sin jargong. 

Då är bokens diskussioner om infrastruktur för en jämlik yttrandefrihet intressantare. Trots allt har de senaste decenniernas koranbränningar, rondellhundar och andra Muhammedkarikatyrer visat med all önskvärd tydlighet mot vilken grupp yttrandefriheten ständigt testas. Så hur ska vi som önskar ett samhälle där inte en redan marginaliserad grupp gång efter annan används som slagpåse tänka kring detta? 

En del menar att vi borde pröva fler yttranden som hets mot folkgrupp. Andra att vi bör återinföra någon form av lagar mot hädelse. Åtminstone det sistnämnda är dock – som Gundenäs, Ida Ölmedal med flera påpekat – ett kraftigt sluttande plan. I stället för att förbjuda fler typer av yttranden är det som Gundenäs framhåller rimligare att göra yttrandefriheten mer jämlik. Det är ju nämligen ett faktum, vilket bland andra feministen och juristen Catharine MacKinnon påpekat, att de som har makt de facto har större möjligheter att använda den yttrandefrihet som på pappret tillkommer alla. Och att de kan använda den till att kränka och därigenom i längden ytterligare tysta de redan maktlösa.

I stället för en infrastruktur för mer jämlik tillgång till yttrandefriheten har vi fått ett batteri av repressiv lagstiftning som tillåter mer övervakning och försvårar ett fritt meningsutbyte.

Så hur gör man yttrandefriheten mer jämlik? Gundenäs beskriver en infrastruktur för reell yttrandefrihet som innefattar »bemannade skolbibliotek, en fungerande folkbildning, stödsystem för författare och konstnärer, ett mediestöd som försöker bryta ägarkoncentrationen« och så vidare. Men här handlar det också om att få bukt med en annan sorts kretslopp, nämligen svängdörrarna mellan traditionell journalistik och »influencerskap« som gör det svårt att veta om journalister agerar självständigt eller om de gör smygreklam för olika företag. Som exempel nämner Gundenäs Alex Schulman som skrev en arg krönika om Ica i Dagens Nyheter medan han i sina andra kanaler gjorde reklam för Willys. 

Det är ett ganska originellt och uppfriskande inlägg som åtminstone inte jag kan minnas att jag stött på tidigare i debatten om yttrandefrihet. Somliga skulle kanske hävda att det inte är en yttrandefrihetsfråga, ja kanske till och med att det är en del av yttrandefriheten att få göra reklam och att det i Mills anda sedan är upp till läsaren/konsumenten att resonera sig fram till vad som är »sant« och rimligt. Men som Gundenäs skriver urholkas det fria meningsutbytet om yttranden i offentligheten är köpta. Sådana aspekter är desto viktigare att lyfta eftersom man alltför ofta hör argumentet att yttrandefrihet endast innebär att staten inte aktivt bedriver censur. 

Samtidigt finns det allt fler länder i världen där man inte längre kan ta för givet att staten håller sig på armlängds avstånd. I stället för en infrastruktur för mer jämlik tillgång till yttrandefriheten har vi fått ett batteri av repressiv lagstiftning som tillåter mer övervakning och försvårar ett fritt meningsutbyte. Förutom de exempel som inledde denna text kan nämnas förslaget om att »bristande vandel« ska kunna leda till utvisning. Det sistnämnda, som i praktiken skulle innebära att en kurdisk aktivist som vill hänga upp en Erdogandocka kan anklagas för bristande vandel, visar att inskränkningar av yttrandefriheten i slutänden nästan alltid slår mot marginaliserade grupper. 

Gundenäs bok är ett tappert försök att gå till botten med en ändlöst mångfacetterad fråga. Trots att Till tals ger sig ut på lite för många avvägar för att vara riktigt skarp är det mycket välkommet med ett (till stor del välformulerat) vänsterorienterat försvar för yttrandefriheten. För jag håller med författaren om att den vänster som vi båda bekänner oss till har varit lite för slapp, lite för senfärdig i denna fråga, och därmed låtit bollen rulla över på motståndarens planhalva.