Svårt att vara konsekvent i frågan om yttrandefrihetens gränser

För något år sedan brann koraner och en docka föreställande Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan dinglade upp och ner. Det var mitt under Sveriges försök att gå med i militäralliansen NATO och regeringen vek sig snabbt inför risken att tilltaget skulle påverka processen negativt. Det började talas om villkorande av allmänna sammankomster och att yttrandefriheten borde användas »ansvarsfullt« med tanke på det säkerhetspolitiska läget. Allt detta medan företrädare för regeringen försäkrade att de självklart stod bakom yttrande- och mötesfriheten. 

De aktörer som nu utmålades som hot mot rikets säkerhet befann sig sinsemellan på motsatta sidor av den politiska skalan: kända högerextremister och så kallade »islamkritiker« som Rasmus Paludan och Salwan Momika på ena sidan och vänstergrupper som sympatiserade med den kurdiska frihetsrörelsen på den andra.

I debatten som följde blev det snabbt än en gång tydligt hur svårt det är att hålla en helt konsekvent linje i frågan om yttrandefrihet, en linje som mynnar ut i en principiell hållning snarare än i skiftande ställningstaganden. De flesta som traditionellt brukar försvara koranbränningar vill inte försvara vad som i deras ögon är »vänsterextremister« och »terroristkramare«. Och vice versa. 

Så fanns det då några principiella skillnader mellan handlingarna? Är det skillnad på en docka föreställande en politiker och en bok som för många människor är helig? Boken må vara ett föremål men den är också bärare av ord, kunskap och idéer. Dessutom har både dockhängningar och bokbränningar en mörk och symbolladdad historia. Frågorna tar aldrig riktig slut. Vad är exempelvis skillnaden mellan ovan nämnda föremål och ett foto av en person som många betraktar som helig? När den nyligen bortgångna sångaren Sinéad O’Connor under ett framträdande rev sönder en bild på påven Johannes Paulus II väckte det ramaskri bland kristna konservativa medan de flesta progressiva hyllade aktionen som en feministisk protest mot religiöst förtryck och sexuella övergrepp. 

I Där man bränner böcker − Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur ger sig journalisten tillika Svenska Dagbladets kulturchef Ida Ölmedal in i detta inte så lilla ämne. 

I fyra kapitel går hon igenom olika aspekter av frågan med aktuella situationer som exempel. Hon redogör för turerna kring koranbränningarna, det mest bokstavliga samtida exemplet på titelns bokbål. Ölmedal visar hur dessa händelser aktualiserar olika föreställningar om vad som skiljer att förstöra en bok från att förstöra andra föremål, om vilken respekt sådant som somliga håller för heligt ska åtnjuta i ett sekulärt samhälle och om minoriteters utsatthet. 

Hon tar upp de alltmer högljudda (och framgångsrika) kraven från konservativa föräldraföreningar och politiker i USA på att skolor ska plocka bort böcker med »stötande« innehåll. I praktiken har detta inneburit att tillgången på böcker som behandlar sex, sexualitet, könsidentitet och rasism begränsas för vissa elever.

Lite mer oväntat men också väldigt tidsenligt ägnas en del av boken åt det som kallas »triggervarningar«. Ett fenomen som varken handlar om att förstöra eller undanhålla viss litteratur eller vissa yttranden, men däremot om att varna för innehåll som antas kunna påminna om traumatiska upplevelser och därmed trigga den som utsätts. Som Ölmedal påpekar menar många psykologer som arbetar med traumabehandling att sådana varningar snarare är kontraproduktiva för den drabbades välbefinnande. Men, skriver hon: 

Det verkar mer handla om de känslor som kan uppstå när en orättvisa blottas och det tas för givet att ingen bland de närvarande skulle beröras av den på djupet. Men idén att sammankoppla detta med triggers hänger ihop med att traumat tagit större plats i kulturen de senaste decennierna. Man kan kanske uttrycka det som att psykisk skada blivit en lins som många ser orättvisor genom.

Ska svarta barn behöva läsa om den korkade men gladlynta slaven Jim i Mark Twains Adventures of Huckleberry Finn i skolan?

Där man bränner böcker avslutas med ett kapitel om metoo och backlashen som följde. Män i offentligheten angavs som förövare och blev i flera fall av med jobb och uppdrag. Några blev fällda för sexuella övergrepp. Sedan kom en våg av förtalsfall mot de kvinnor som namngett männen offentligt. Var gick gränserna för yttrandefrihet här? 

Formatet, knappt tvåhundra sidor, ger inte utrymme för de verkligt djuplodande resonemangen, vilket för med sig att vissa trådar tas upp för att sedan släppas. Men som något att ta avstamp i för att tänka, diskutera och läsa vidare fungerar Ölmedals bok ändå bra. Ofta tar hon inte tydlig ställning, men hon pekar ut de centrala konfliktytorna och ställer många av de viktiga principiella frågorna. Under läsningen blir man ständigt påmind om svårigheten att vara konsekvent. Det är till exempel lätt att förfasas över de kristna fundamentalister som får skolor att plocka bort böcker med teman som rasism, sexuella övergrepp och queer kärlek, men vad ska vi göra med böcker som i stället är grovt rasistiska? Ska svarta barn behöva läsa om den korkade men gladlynta slaven Jim i Mark Twains Adventures of Huckleberry Finn i skolan? 

Kanske behövs en större ärlighet i debatten? I dag anklagar gärna både höger och vänster varandra för att vilja bedriva censur och inskränka yttrandefriheten. Vill man göra skillnad på till exempel nobelpristagaren Toni Morrisons The Bluest Eye (en av de böcker som rensats ut i amerikanska skolor) och Adventures of Huckleberry Finn behövs mer transparenta argument − som att det kan vara motiverat att i vissa sammanhang plocka bort böcker som uttrycker grov missaktning mot redan utsatta grupper medan det tvärtom är av desto större vikt att tillgängliggöra litteratur som sätter ord på marginaliserade erfarenheter.  

Eller så är det inte motiverat eftersom yttrandefriheten och frånvaron av censur i sig är en förutsättning för alla andra rättigheter, och att det därför är vanskligt att ens närma sig något som kan påminna om förbud mot vissa böcker? Att frågan är stor och komplex är ett överflödigt påstående. Både attackerna på och försvaret av litteratur som behandlar vissa motiv ger dock uttryck för en instrumentell syn på skönlitteratur. Att framhålla vikten av att läsa en författare som Toni Morrison för att hon »skriver om viktiga ämnen« är att reducera ett stort författarskap och litteraturen som sådan. 

Man kan nämligen fundera över hur meningsfull yttrandefriheten är i ett samhälle som trots formell likhet inför lagen är så ojämlikt att vissa medborgare i praktiken ändå inte kan åtnjuta vare sig yttrandefrihet eller rättssäkerhet.

Men oavsett var man landar går det inte, trots ihärdiga försök från vissa håll, att komma ifrån frågan om makt och utsatthet. Ida Ölmedal lyfter den förtjänstfullt från olika perspektiv, även om hon som sagt inte riktigt har tagit sig det utrymme som ämnet egentligen kräver. 

Man kan nämligen fundera över hur meningsfull yttrandefriheten är i ett samhälle som trots formell likhet inför lagen är så ojämlikt att vissa medborgare i praktiken ändå inte kan åtnjuta vare sig yttrandefrihet eller rättssäkerhet. Det är en fråga som den amerikanska juristen och feministen Catharine MacKinnon ställer i boken Only Words (1993). Med bland annat porren som exempel menar hon, lite förenklat, att yttrandefriheten främst skyddar de grupper i samhället som redan har makt, medan de som är marginaliserade tystas ytterligare av den typ av »yttranden« (till exempel kvinnoförnedrande porr) som lagen skyddar. Hon skriver: 

Understanding that there is a relationship between these two issues – the less speech you have, the more the speech of those who have it keeps you unequal; the more the speech of the dominant is protected, the more dominant they become and the less the subordinated are heard from – is virtually nonexistent.

I grunden ligger frågan vad yttranden, ord, faktiskt är. Och vad de gör. I fallet med pornografisk bild och film finns ju komplikationen att de ofta dokumenterar faktiska övergrepp. Som MacKinnon skriver tar konsumenter av porr inte bara del av ett yttrande om att kvinnor förtjänar att utsättas för våld och förnedring, utan får i många fall se en kvinna utsättas för just dessa handlingar. Men både hon och många andra porrkritiska feminister hävdar att porr också är ett yttrande som uttrycker missaktning för kvinnor som grupp. 

Och ord av missaktning kan, som historien har lärt oss, övergå i handling. Det är därför vi har en lag mot hets mot folkgrupp. Många har framfört att brännande av Koranen och liknande tilltag i högre grad bör prövas som just hets mot folkgrupp. Detta eftersom det, som Ölmedal skriver, är så tydligt för både avsändare och mottagare att syftet snarare än att hävda rätten att kränka det heliga har varit att förnedra muslimer som social och kulturell grupp. 

Ida Ölmedal uttrycker sig inte lika kategoriskt som MacKinnon men skriver apropå upploppen i samband med koranbränningarna: »En slutsats man skulle kunna dra är att yttrandefriheten snarare än att begränsas skulle behöva förenas med social jämlikhet för att fungera.« Liksom i sitt övriga resonemang är hon försiktig med att själv dra tvärsäkra slutsatser utan nöjer sig med att man »skulle kunna« dra den slutsatsen. Det kan verka lite räddhågset men hon fäster i alla fall läsarens uppmärksamhet vid frågan. 

Här kommer vi tillbaka till frågan om vem yttrandefriheten egentligen tjänar. Eller snarare, vem drabbas hårdast när den inskränks? Det är lätt att köpa delar av MacKinnons argument. Särskilt som många av de mest infekterade debatterna på senare år har handlat om aktörer med relativt stort inflytande (politiska aktivister, tidningar och konstnärer) som hävdat sin rätt att kränka muslimer, en grupp som är strukturellt marginaliserad. Men vad skulle hända med marginaliserade grupper om yttrandefriheten inskränktes? Som Ölmedal visar har yttrandefrihet, inklusive rätten att »häda« varit central för att skydda marginaliserade grupper och religiösa minoriteter från statliga ingrepp. Man kan, som Ölmedal är inne på, konstatera att yttrandefriheten liksom många andra grundläggande rättigheter, är en ganska tom rättighet i ett djupt ojämlikt samhälle, utan att därmed förespråka inskränkning. 

Och ord av missaktning kan, som historien har lärt oss, övergå i handling.

Däremot är det värt att fråga sig vilka materiella och ekonomiska villkor som leder till att vissa de facto varken har möjlighet att ta del av information eller yttra sig. Vad händer med det fria ordet när tidningar läggs ner och bibliotek nedprioriteras, när en stor del av den offentliga debatten har fösts in på techjättars plattformar som X och Meta? Här hänvisar Ölmedal till en debattör som höjt ett varningens finger mot denna retorik då den riskerar att blanda ihop, relativisera och därmed försvåra för dissidenter som verkar i samhällen där faktisk, statlig, censur förekommer. Men, för att använda en klyscha som ofta florerar inte minst i yttrandefrihetsdebatten, det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Dessutom ser vi ju i detta nu hur staten precis som under andra världskriget med hänvisning till rikets säkerhet har börjat nosa på både yttrande- och demonstrationsfriheten. 

Ida Ölmedals sätt att lägga fram argument och motargument utan att riktigt sätta ner foten hade kunnat vara frustrerande, men är nog det enda rimliga upplägget om man försöker beta av ett sådant här mastodontämne på knappt 200 sidor. Bäst fungerar boken som en ingång. Ölmedal uttrycker sig pedagogiskt utan att förenkla för mycket. Snarare försöker hon komplicera och problematisera antaganden som ofta tas för givna när yttrandefrihet och censur diskuteras. Där man bränner böcker hjälper läsaren att tänka själv.