Europas förlorade dragningskraft

Det europeiska perspektivet lockar inte längre humanister. Respons tidigare redaktör Johannes Heuman känner ett visst vemod över denna utveckling.

Rysslands krig i Ukraina har väckt frågor om vad Europa står för och vad det innebär att vara europé. Även om delar av Ryssland geografiskt tillhör vår världsdel har landet kommit att ställas i politiskt och kulturellt motsatsförhållande till Europa. Det omvända kan sägas gälla om Ukraina som av allt att döma kommer att få en gräddfil in i EU.

Förändringarna aktualiserar ett nästan tretusenårigt samtal om Europa som idé och geografiskt område. Europa har varit en projektionsyta för skilda ideal som öppenhet, frihet, slutenhet och intolerans. Historikern Charlotta Forss överblickar detta i sitt bidrag i antologin Svenska begreppshistorier – Från antropocen till åsiktskorridor (Fri Tanke, 2022), under idéhistorikerna Jonas Hanssons och Kristiina Savins redaktörskap. 

Detta imponerande bidrag till svensk humaniora involverar 44 forskare, framför allt idéhistoriker, som tar sig an 54 begrepp med ambitionen att presentera en ”provkarta på vad begreppshistoria är och väcker för frågor”. Den gemensamma ingången är att sätta fokus på relationen mellan språk och historia; ordens skiftande betydelser behandlas som en del av en historisk förändringsprocess. Förutom Europa beskrivs aktuella begrepp som identitet, feminism och samtycke, med en mer eller mindre lång historik. 

För oss som var studenter i efterdyningarna av 1990-talets våg av europeisk entusiasm är förändringen särskilt påtaglig.

En ordbok av detta slag är oundvikligen ett nationellt projekt, men begreppen har ofta sitt ursprung i grekiska, latin och franska – språk som spelat en viktig roll för den europeiska identitetens skiftande uttryck. Europa har utifrån det långa tidsperspektiv som Forss anlägger blivit alltmer närvarande och betydelsebärande i vår samtid. Min egen spaning är samtidigt att forskning och undervisning med utgångspunkt i det europeiska förlorat en del av sin dragningskraft inom dagens svenska humaniora. 

Den europeiska blicken på kultur, språk och historia uppfattas alltmer som begränsande eller till och med som ett uttryck för eurocentrism. I läroböcker, kursplaner och forskningsansökningar ersätts de europeiska sammanhangen ofta med globala och transnationella perspektiv. 

För oss som var studenter i efterdyningarna av 1990-talets våg av europeisk entusiasm är förändringen särskilt påtaglig. Nyligen fick jag i uppdrag att granska en lärobok i historia. Författarna överblickade på ett förtjänstfullt sätt globala och internationella sammanhang tillsammans med skildringar av personliga livsöden. Men i en sådan berättelse finns det begränsad plats för Europa som kulturell och politisk gemenskap. Medborgarrättsrörelsen i USA tillmäts större betydelse än skapandet av EU. När den historiska kartan ritas om är Robert Schuman och Konrad Adenauer, två av europasamarbetets pionjärer, av förståeliga skäl chanslösa mot Rosa Park och Martin Luther King som globala symboler för ett bättre samhälle. 

Globaliseringen gör oundvikligen mellanstatliga relationer i Europa mindre betydelsefulla. För humanister öppnas nya horisonter bortom såväl det nationella som det europeiska sammanhanget.

Ändå känner jag ett visst vemod över att den europeiska entusiasmen tycks ha klingat av inom utbildning och forskning. Vad hände med den sexuella revolution som Umberto Eco associerade med erasmusutbyten och som skulle skapa en ny generation européer? Inte ens när kulturkanon diskuteras i Sverige 2022 aktualiseras den möjliga europeiska dimensionen för ett sådant projekt. Det räcker dock med att bläddra i Svenska begreppshistorier för att inse att det europeiska sammanhanget är högst relevant för att förstå vår kulturella föreställningsvärld.