Existentialister vilkas liv ter sig mer intressanta än deras idéer

Sarah Bakewell är 16 år när hon för första gången kommer i kontakt med existentialismen. Av en slump har hon köpt en bok med titeln Äcklet, mest på grund av omslaget och en vag känsla av att ett ord, ”förfrämligande”, som står på baksidan, stämmer in på henne själv. Vid läsningen är förälskelsen omedelbar, även om allt tal om ”varat” är litet förvirrande. Hon går till parken och stirrar i ett försök att uppleva det rena varat på träd tills de blir suddiga. Hon hänger sig åt insikten att det är viktigare att existera än att närvara i skolan. Sartre, reflekterar hon, lärde henne att hoppa av. Han erbjöd också något att stiga in i. Efterhand börjar hon doktorera på en avhandling om Heidegger, som hon dock inte avslutar.

Bakewell har sedan dess etablerat sig som en prisbelönt författare, bland annat med en biografi om Montaigne. I Existentialisterna återvänder hon till sin ungdomskärlek. Det är en medryckande och personlig bok, inte minst genom att vi får ta del av hur hon bearbetar sin egen ungdomliga fascination. Med lättsam och reflekterande distans berättar hon om existentialismens förgrundsgestalter Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus och Maurice Merleau-Ponty. Det är klokt och balanserat, samtidigt som den urprungliga förälskelsens hänförelse och förtrollning ofta skiner igenom. 

Att det är en historia om hänförelse går inte att ta miste på. Det handlar om filosofi som drabbar. Öppningsscenen som boken hämtar sin undertitel från är berömd: Raymond Aron har återvänt från Berlin och på ett café i Paris introducerar han den av Edmund Husserl nyligen lanserade fenomenologin för Sartre och Beauvoir. ”Du förstår, mon petit camarade, om du är fenomenolog kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi.” Sartre ska först ha bleknat, sedan rusat till närmaste boklåda och ropat: ”Ge mig allt ni har av Husserl!”. 

Fenomenologin svarade mot en hunger efter det konkreta och den levda erfarenheten. Det handlar inte om att göra abstrakta filosofiska idéer mer relevanta för livet, utan om att stiga in i vår erfarenhet och upptäcka det som redan finns där; inte att konkretisera filosofin, utan att filosofera utifrån det konkreta. I Sartres händer blir fenomenologin till en filosofi om förväntan, ängslan, passionen för en åtrådd älskare, spänningen i en boxningsmatch, en jazzlåt, skam, sadism och inte minst sex. ”Mängder av sex”, betonar Bakewell. 

Den kroppsliga dimensionen understryks av att de filosofer vi får ta del av tycks förkroppsliga sitt eget tänkande: Heidegger med sin hypnotiska och lågmälda karisma, lika gåtfull och svårgripbar som det vara han skriver, Sartre med sin outtröttliga energi, oavsett om det gäller skrivande, sex eller politiskt engagemang, Beauvoir med sin längtan efter att leva till fullo, sin vilja att smälta samman med erfarenhet och ”äta färgerna”.

Betoningen ligger på det biografiska, men Bakewell levandegör även de filosofiska tankegångarna och skriver in dem i deras sammanhang. Hon visar skickligt hur protagonisterna brottas med sina historiska omständigheter. Mest uttrymme ägnar hon åt att försöka kontextualisera Heideggers och Sartres politiska ställningstaganden. När det gäller Heidegger erkänner hon dock själv att hans bevekelsegrunder är svåra att förstå. Hans nazistiska sympatier och svek mot kolleger under 30-talet är ökända. Kanske ännu mer förbryllande och graverande är hans totala ovilja att efter kriget öppet reflektera över eller kommentera sitt deltagande i det som hände. När författaren Frédéric de Towarnicki 1945 med hjälp av en flaska vin fått Heidegger att sänka garden ställer han till slut frågan: Varför? Som svar får han bara kort: ”Dummheit.” 

Trots att det var Heidegger som utövade starkast dragningskraft på Bakewell i hennes ungdom (han var som sagt ämnet för hennes oavslutande doktorsavhandling) beskrivs han nu utan större sympati. Det som främst stör henne är hans slutenhet, oviljan till kommunikation. ”Jag tänker”, skriver hon, ”på Arendts och Sartres iakttagelse om det kusliga tomrummet i hans person där det borde finnas karaktär. Något saknas i hans liv och i hans verk… Man skulle kunna kalla denna saknade beståndsdel för mänsklighet.” Bakewell brottas med svårigheten att beskriva en människa vars mänsklighet hon inte riktigt får syn på.

Annorlunda förhåller hon sig till Sartre. Här vägleds hennes tolkningar av en kommentar från Merleau-Ponty: ”Det finns ett enkelt faktum om Sartre som få känner till och som inte kommer fram i hans böcker: Il est bon”. Viljan till godhet blir för Bakewell en ödesdiger svaghet. Hans politiska felsteg – stödet för Sovjet och Maos Kina, försvaret av våld och terror – blir olyckliga konsekvenser av en idealistisk vilja att sätta de förtrycktas sak före den enskildes liv. Hon beskriver hur Sartre och Beauvoir under och strax efter kriget i försök att radikalisera sig själva nästan tvingar sig att övervinna sitt medlidande med den enskilde. Deras ställningstaganden leder efterhand till en brytning med vännen Camus, som inser att tortyr och våld aldrig kan rättfärdigas som medel för att uppnå politiska mål. 

’Om jag någon gång begått misstag’, reflekterar Sartre mot slutet av sitt liv, ’så har det alltid berott på att jag inte varit radikal nog.’

Bakewell tycks mena att både Heidegger och Sartre går vilse i sina försök att sätta de existentiella grundbegreppen autenticitet och frihet i relation till den mänskliga gemenskapen. För att friheten ska vara något mer än en rent abstrakt möjlighet att välja, för att våra val ska vara meningsfulla, behöver den ett innehåll. Friheten får sin mening av våra konkreta relationer till oss själva och våra medmänniskor. Varje form av tro på en ursprunglig, autentisk tillhörighet till en gemenskap eller en tradition riskerar dock att romantisera ett dunkelt ödestänkande.

Både Sartre och Heidegger brottas med denna balansakt och de rör sig på sätt och vis i motsatt riktning. Heidegger tycks i början på 30-talet förespråka en ”beslutsamhet” att stå upp för det egna, något som lätt tolkas i termer av nation, folk och den tyska revanschismen. Hans erfarenheter av nazismen och kriget leder emellertid till att den sidan tonas ned till förmån för öppenhet gentemot varat, ett frihetligt ”låta-vara”. 

För Sartre går riktningen åt motsatt håll. Både han och Beauvoir är under 30-talet, när kriget närmar sig, i förstone irriterade på att omvärlden och historien inkräktar på deras personliga frihet. Det som fascinerar dem mest i dagstidningarna är inte de politiska nyheterna, utan märkliga familjemord och psykologiska avarter av mänskligt beteende. Kriget radikaliserar dem. Kanske uppfyller det också deras önskan om mening, en känsla av att varje beslut och ställningstagande är viktigt. Engagemanget för den politiska saken blir det som ger det fria medvetandet dess innehåll och radikalismen tycks till slut få ett egenvärde. ”Om jag någon gång begått misstag”, reflekterar Sartre mot slutet av sitt liv, ”så har det alltid berott på att jag inte varit radikal nog.”

För Bakewell är dock denna radikalism och rörelsen framåt, trots eventuella politiska snedsteg från Sartres sida, långt mer attraktiv än Heideggers betoning av tradition och historia. Även om öppenhet är ett starkt tema i Heideggers senare filosofi sitter han i hennes ögon fast i ett autenticitets- och hemhörighetstänkande. ”Medan Heidegger kretsade runt sin hembygd rörde sig Sartre alltid framåt. […] Heidegger mässade om att tänka medan Sartre faktiskt tänkte.”

Genom att för första gången verkligen beskriva oss som genusbestämda varelser hade det, i sällskap med Darwin, Marx och Freud, kunnat skrivas in i en kanon av de stora kulturella omprövningarna i modern tid.

Den som Bakewell menar har åldrats bäst hör inte till dem som utövade starkast suggestion på henne i hennes ungdom. I stället är det den kanske mest vetenskaplige – och minst ångestridne – av dem alla: Maurice Merleau-Ponty. Hos honom finner hon ett nyfiket och förutsättninglöst undersökande av världen såsom den ter sig, en trohet mot det fenomenologiska idealet att inte baka in fenomenen i filosofiska system, utan att bara beskriva dem som de är. Genom att faktiskt ha öppnat upp nya forskningfält – till exempel ”förkroppsligad kognition” – är hans intellektuella arv, menar Bakewell, rimligen det mest bestående. ”Om jag hade blivit tvungen att utse en hjälte i denna berättelse hade det blivit Merleau-Ponty, de oförställda sakernas glade filosof.”

Det enskilda verk som hon sätter högst är dock ett som inte bara öppnat upp nya forskningsfält, utan även fått sina läsare att helt ändra inriktning i sina liv: Simone de Beauvoirs Det andra könet. Om Merleau-Ponty är den rena fenomenologen, blir Beauvoir den av existentialisterna som bäst lyckas beskriva det komplicerade förhållandet mellan vår frihet och det kroppsliga och socialt bestämda. Många av de existentialistiska verken är som sagt inspirerande, få har dock utövat samma konkreta påverkan på människors liv. Bakewell beskriver hur kvinnor efter läsningen lämnat tomma äktenskap och karriärer. Om något borde Det andra könet, menar hon, vara ännu mer ryktbar än vad den faktiskt är. Genom att för första gången verkligen beskriva oss som genusbestämda varelser hade det, i sällskap med Darwin, Marx och Freud, kunnat skrivas in i en kanon av de stora kulturella omprövningarna i modern tid. Bakewell spekulerar över varför så inte riktigt är fallet och anför bland annat hur undermålig den första amerikanska (förkortade) översättningen var och hur den publicerades med suddiga bilder på nakna kvinnor på omslaget.

I slutändan är det dock de existentialistiska filosofernas liv och person som fascinerar henne mest, snarare än deras tankar och eventuella relevans. Om hon i sin ungdom berusade sig med begrepp, har hon nu 30 år senare kommit fram till den motsatta ståndpunkten: ”Idéer är intressanta, men människor är oerhört mycket intressantare.” Det sammanfattar också bokens karaktär. Det är inget djuplodande försök att presentera den existentialistiska filosofin och det saknas ett egentligt kritiskt perspektiv. Hon nämner visserligen Sartres ytterst problematiska påstående att vi till fullo väljer vår sexualitet, men diskuterar det inte vidare. Inte heller reflekterar hon över hur exempelvis hans begrepp om ett absolut fritt medvetande som endast i ond tro ser sig bestämt av det materiella, förhåller sig till dagens nyliberala föreställningar om en absolut frihet att maximera sina jobbmöjligheter och inte skylla på sociala omständigheter. 

Att Bakewell lyfter fram Beauvoir och hennes mer materiellt bestämda förståelse av existentialismen kan dock läsas som en implicit kritik av Sartres decisionism. Det verk hon ”tröttnar minst på” är också en självbiografi snarare än ett filosofiskt verk – Simone de Beauvoirs. Det är svårt, verkar hon säga, att i filosofins abstrakta form verkligen infria fenomenologins löfte att bara beskriva saker som de är. I Beauvoirs självbiografi, däremot, återfinns ”hela vimlet och livaktigheten på existentialistcaféerna, den mänskliga komplexiteten och världens ständiga föränderlighet”. En inte så dålig beskrivning, kan man tillägga, av Bakewells egna bok. 

Publicerad i Respons 2018-3