Tema | Skärskådning av fågelskådning

Fåglars flyktighet gör oss så närvarande att vi förlorar oss själva

| Respons 3/2021 | 27 min läsning

Fågelintresset ökar i Sverige, vilket inte minst framgår av antalet nya böcker på detta tema. Vad har fåglar som till exempel inte fjärilar har? Vad säger detta intresse om oss och vår tid? Respons har bestämt sig för att låta skärskåda fågelskådare. Varför är de så intresserade av fåglar, dessa kvarlevande dinosaurier? I sista hand är det kanske de skönlitterära författarna som kan besvara frågan varför fåglar får en så stark icke-mänsklig karisma.

En vacker dag på Stigbergsliden,
ser upp och ser en fågel
och tänker ”din jävel”

Håkan Hellström, Zigenarliv dreamin’

Det är väl för deras vackra fjäderdräkter och sång som människor fascineras av fåglar. Och för att de kan flyga. I alla kulturer och i alla tider har människor följt fåglarna med blicken och avundats dem deras frihet, deras möjlighet att med ett slag med vingarna kunna lyfta sig högt över världens elände och sväva på vindarna ut över havet eller öknen, bort över skogarna och bergen.

Så långt tillbaka i historien vi kan skåda har fåglarna varit populära motiv i konst och litteratur, haft symboltunga roller att spela i sagor och myter och dessutom varit åtråvärda kunskapsobjekt för filosofer och zoologer. Både den folkliga och den vetenskapliga kunskapsproduktionen har syftat till att ordna världen och vägleda människor genom vardagens och livets skiftningar. Det är framträdande även i nyutgiven litteratur. ”Genom att förstå mer av det man ser förstärks upplevelsen av verkligheten” skriver Peder Edvinsson i boken Fantastiska fåglar (Pug Förlag, 2021). Genom att lära sig de enskilda fåglarnas namn och livsbetingelser sätter vi upp en ram att orientera oss inom. Att se den första svalan är att se våren komma, när ringduvorna flyger söderut vet vi att sommaren är slut.

När detta skrivs, i slutet av april, har en kallfront dragit in över landet och för många av oss fördröjt efterlängtade återseenden. I Stockholm hann sädesärlan dyka upp och gransångarens ramsa hördes från snåren. Sedan kom snön åter och våren bromsade in. Men på Facebookgruppen ”Fåglar inpå knuten” kommer ideliga rapporter om lövsångare och svarthättor längre söderut i landet. Först var de i Skåne, nu är de i Halland. Men när denna text finns i tryck sjunger de äntligen även här i Stockholm. 

Peder Edvinsson tycks alltså ha en poäng med att upplevelsen av verkligheten förstärks med kunnande om sin omgivning. Även en rudimentär kunskap om fåglar kan berika upplevelsen av årstidernas skiftningar, och djupare kunskaper – som att kunna skilja på blåmesens och talgoxens sångstrofer – kan göra våra vardagsupplevelser rikare.

Lövsångare fotograferad av Hans Falklind, ur Peder Edvinssons bok Fantastiska fåglar (Pug Förlag, 2021).

”Fåglar inpå knuten” har på några år utvecklats till ett nätverk med fler än 120 000 medlemmar som delar mängder av foton, filmklipp och rapporter om sina relationer till fåglar. Kanske kan man se detta som en indikation på att fågelintresset i Sverige ökar. En annan kan vara att den nationella ornitologiska föreningen, BirdLife Sverige, ständigt får fler medlemmar; sedan millennieskiftet har de ökat med sjuttio procent. Att medlemsbasen vuxit medför också att den breddats; från att ha varit en något elitistisk rörelse är acceptansen för amatörer i dag större. De flesta som engagerar sig i föreningen tycks ha fördjupat intresset för fåglarna litet senare i livet, i medelåldern, och en stor del av medlemstillskottet utgörs av kvinnor. För femtio år sedan utgjorde kvinnor en procent av medlemmarna, i dag närmar de sig femtio procent. En tredje indikation på att intresset för fåglar och fågelskådning ökar är den mängd litteratur inom området som publicerats under senare år (där manliga författare fortfarande är kraftigt överrepresenterade). Ett drygt tiotal av dessa nya titlar har jag nu liggande framför mig på skrivbordet. Vad kan denna litteratur lära oss om vår fascination för fåglarna? Och vad säger oss denna utgivning om vår samtid, om livet i den modernitet vi alla delar?

Peder Edvinsson är alltså inne på att kunskapen i sig är berikande och citerar Carl von Linné: Nomina si pereunt, perit et cognitio rerum, ”om namnen försvinner, försvinner också vår kännedom om världen.” Att få djupare kännedom om fågelarter, att lära sig deras namn och förstå deras livsmönster, är enligt honom ett sätt att bryta anonymiteten i förhållande till naturen.

Men detta kan ju inte bara gälla fåglar. Meningen om artnamn och anonymitet har Edvinsson hämtat ur en bok om fjärilar och så här skriver Kerstin Ekman i boken Se blomman (Albert Bonniers Förlag, 2011): ”Namngiven står växten fram med något som liknar förtrolighet eller till och med ett djupare samband mellan oss.” Hon fortsätter: ”Vad skulle det vara för värld för mig om den inte ständigt genom vandringar och sedan genom bläddrandet i flororna hemma vid köksbordet presenterade sig och gav mig igenkännandets glädje nästa gång vi sågs.”

Adderar fåglarna något mer? Har de något som fjärilarna och blommorna inte har?

En av de mest ambitiösa böckerna i min skrivbordshög är Bo Ekbergs I fåglarnas värld – Om den moderna ornitologins framväxt (Carlssons förlag, 2021). Det är en vacker volym och samtidigt ett efterlängtat ornitologihistoriskt översiktsverk. Huvudsakligen omfattar Ekbergs studie tiden mellan 1758 och 1901, mellan tiondeupplagan av Linnés Systema naturae och det år när vetenskapssamhället efter många konkurrerande förslag enades om att Linnés system skulle vara det rådande. Det som utmärker just tiondeupplagan av Linnés arbete var att han där introducerade binomenklaturen, systemet för att benämna och ordna växter och djur med två namn: ett för det övergripande släktet och ett för den specifika arten. Han föreslår alltså ett system för att systematiskt inordna naturen. Att även Edvinsson väljer att citera Linné när han framhåller kunskapen om fåglarna som berikande är alltså inte överraskande.

Linné ville ordna världen, Buffon menade att världen var alltför komplex för att låta sig inordnas. För Linné var tiden knapp, för Buffon räckte orden inte till.

Men parallellt med den framväxande linneanska och systematiserande vetenskapstraditionen finns hela tiden andra förhållningssätt. Det representeras inte minst av Linnés kanske främste antagonist, den franske naturalhistorikern Georges-Louis Leclerc de Buffon. Snarare än att intressera sig för systematik menade han att studiet skulle syfta till att lära sig förstå fåglarnas vanor och livsbetingelser. Han ville beskriva snarare än inordna och klassificera naturen. Linné förespråkade stringens och stränghet; en artbeskrivning fick inte innehålla fler än tolv ord. Buffon däremot hade närmast skönlitterära ambitioner. Med sin universella naturalhistoria ville han skildra hela skapelsen, från universums ursprung och livets uppkomst till biologins enskildheter. Linné ville ordna världen, Buffon menade att världen var alltför komplex för att låta sig inordnas. För Linné var tiden knapp, för Buffon räckte orden inte till.

Ekberg är emellertid tydlig med att både Linné och Buffon var mer nyanserade än en idealtypisk motsättning gör gällande. Linné har i många av sina avhandlingar också intresserat sig för naturalhistoriska aspekter och Buffons avoghet mot systematiken tycks ha baserat sig på en övertygelse om att det inte skulle gå att samla tillräckligt med kunskap för att uppställa ett system som överensstämde med naturen själv. 

Bo Ekberg: I fåglarnas värld (Carlsson, 2021). Till höger bild ur boken: Rödvingetrast, koltrast och björktrast, målning av Olof Gylling (1870–1929) ur Jägerskiöld, L. A. och Kolthoff, G. Nordens fåglar 1911–1926.

Bo Ekberg rör sig lätt och ledigt över både stora tidsrymder och geografiska avstånd. Ornitologins utveckling i Europa och Amerika berättas fram genom en serie kortare eller längre biografiska porträtt av dess främsta företrädare. Här skildras inte endast Linné och Buffon, utan en rad av historiens viktigaste ornitologer, exempelvis Gilbert White, som genom noggranna fältstudier kunde lära människor skilja mellan olika arter av sångare, och George Montagu, som lyckades förklara att fågelsången inte var en sorts psalmer som syftade till att prisa Gud, vilket då var en vanlig föreställning, utan i stället hängde samman med våld och sex. Med sången hävdar fåglarna revir och lockar honor. Här kan vi också läsa om John Wolleys expeditioner i det vilda Norrbotten i mitten av 1800-talet. Tyvärr skyndas den oändligt intressante Samuel Ödmann förbi på bara någon sida, men dessbättre ges Sven Nilsson ett större utrymme. Trots att Sven Nilsson nog är obekant för de flesta i dag var han i början av 1800-talet ett världsnamn inte bara inom ornitologin, utan även inom paleontologins och arkeologins områden. Vi får hoppas att Ekberg går vidare och skriver en fullödig biografi över Sven Nilsson.

Delarna om ”foglarna” i Nilssons flerbandsverk Skandinavisk fauna har kallats de första volymerna av handbokskaraktär, och kan med sina levande skildringar både av fåglarnas livsmiljöer och kulturhistoria delvis sägas överbrygga olikheterna mellan Linné och Buffon, vilket har satt tonen för senare handböcker. Men mer än hundrafemtio år efter Nilssons Foglarna antyder litteraturen att fågelintresset fortsätter att fluktuera mellan systematiserande och skildrande ansatser. Dessutom tycks det speglas även i motivationen hos dem som ger sig ut för att skåda fåglar. 

År 2018 publicerades två etnografiska studier av fågelskådning och fågelskådare. Susanne Nylund Skogs Samlare, jägare och andra fågelskådare (Carlssons förlag) och Elin Lundquists avhandling Flyktiga möten – Fågelskådning, epistemisk gemenskap och icke-mänsklig karisma (Stockholms universitet). Ur dessa studier kan man utan vidare vaska fram ytterligare två idealtyper, denna gång när gäller den samtida fågelintresserades förhållsningssätt: sådana skådare som sjukskriver sig och reser hundra mil för att kanske få syn på en raritet och som systematiskt samlar kryss och skriver fältrapporter, och sådana skådare som intresserar sig för fåglar som del i ett större naturintresse. De förra kallas i litteraturen för ”hårdskådare” medan de senare benämns ”söndagsskådare”. 

I Lundquists studie utmärks de två grupperna av skådare också av grundläggande olikheter i sin relation till fåglarna och skådandet. Hårdskådarna utgör en epistemisk gemenskap som delar målsättningen att skapa kunskap, medan söndagsskådarna har en affektiv gemenskap och samlas kring eftersträvansvärda sätt att uppleva fåglar. Mellan dem finns ett helt spektrum. Att det finns olika förhållningssätt blir tydligt även när man läser igenom samtida introduktions- eller handböcker till fåglar och fågelskådning. 

Sedan några år har Gigi Sahlstrands och Eva Stenvång Lindqvists Börja skåda fågel (Sveriges ornitologiska förening – BirdLife Sverige, [2010] 2017) varit den mest uppdaterade introduktionsboken på marknaden. Men på kort tid har den fått konkurrens. Förra året släppte Magnus Ullman boken Med kikare och kaffetermos – Handbok i fågelskådning (APUS, 2020) och nu i vår har det kommit inte mindre än två ytterligare introduktionsböcker: Erik Hirschfelds Bli en fullfjädrad fågelskådare (Tukan förlag) och alltså den ovan diskuterade Peder Edvinssons Fantastiska fåglar. 

Alla fyra böcker lutar sig naturligtvis på binomenklaturen och de vetenskapliga kategoriseringssystem vilkas framväxt behandlas i Ekbergs bok, men betoningen skiljer sig åt. Hirschfeld kastar läsaren rakt in i ett avsnitt om fåglarnas taxonomi och hos Ullman möts man redan på de första sidorna av tabeller över olika arters aktivitetsmönster. Intrycket är att det är böcker av hårdskådare som vänder sig till aspirerande sådana. Det är böcker att återvända till många gånger innan man lärt sig allt som Hirschfeld skriver om olika biotoper eller det som Ullman berättar i sina initierade och pedagogiska kapitel om ruggningar och olika fjäderdräkter. 

Edvinsson, liksom Sahlstrand och Stenvång Lindqvist, möter sina läsare litet tidigare i skådarkarriären. De senare författarnas Börja skåda fågel är verkligen en bok för den som vill börja med fågelskådning men inte har några som helst förkunskaper. Det är på alla sätt en sympatisk introduktion med en föredömlig rörelse framåt. Edvinssons Fantastiska fåglar har en bredare ansats än de övriga böckerna och syftar till att vara en bok om fåglar mer generellt och inte bara om fågelskådning. Med sitt något mer litterära anslag och Hans Falklinds vackra och uttrycksfulla fotografier är det en bok att läsa och titta i även för den som inte alls är intresserad av att ge sig ut med kikare i gryningen. 

Det som också förenar dessa två böcker är att de båda inleder med frågan: Varför alls titta på fåglar?

Många av dem som utvecklat ett fågelintresse i vuxen ålder, liksom jag själv, känner nog igen sig i Edvinssons svar att ornitologisk kunskap hjälper oss att orientera i världen och ger oss en förtrolighet med naturen. När det inte längre är lika viktigt att identifiera sig utifrån populärkulturella signaler söker många i stället efter andra referenspunkter, sådana som förändras i ett långsammare tempo: träd, mossor, lavar – och fåglar, de kvarlevande dinosaurerna.

Man fyller alltså fyrtio och blir oförklarligt och överraskande glad när sädesärlan plötsligt sitter där på gräsmattan en morgon i april. Och på den vägen är det. Snart har man en fjällrävenjacka och en handkikare. Gigi Sahlstrand och Eva Stenvång Lindquist börjar sin bok just där, med att det är roligt att titta på fåglar.

Alla fyra introduktionsböcker kan alltså sägas pendla mellan vad Elin Lundquist kallar epistemiska och affektiva ansatser. Att kunskap är viktigt behöver man inte argumentera för och är inte svårt att förstå, men den där känslomässiga relationen till fåglar an sich är inte lika självklar. Det för oss tillbaka till den inledande frågan: Vad är det med fåglarna, som gör att så många fascineras av dem?

Elin Lundquist tar sig an frågan med hjälp av begreppsparet jouissance och epifani: mötet med fåglar, menar hon, erbjuder en sorts omvälvande och meningsskapande njutning, vilken i sin tur förklaras med att fåglarna är bärare av, eller tillskrivs, en stark icke-mänsklig karisma. Ju mer karismatiska fåglarna ter sig för oss, desto högre värdesätter vi deras plötsliga uppdykande. Ofta är väl detta kopplat till hur vanliga de är, men också till deras fjäderdräkter. En härfågel i stadsparken är mer effektfull än en pilfink. Författaren Lars Sund är inne på samma spår i boken En morgontrött fågelskådares bekännelser – Dagboksblad maj–december (Söderström förlag, 2010). Fåglarna väcker något till liv inom oss, menar han, nämligen en avundsjuka inför den annorlundahet de besitter. Kanske har poeten Joar Tiberg rätt när han i en prosadikt i samlingen Fåglar i fält – Östra Svealand, Nordvärmland, Centraleuropa, södra Indien (Heidruns förlag, 2014) menar att det plötsliga mötet med fågeln erbjuder en sorts förlösning:

[…] foggheln är en sorts utväg. En sammansmältning äger rum nånstans vid den och den seende drabbas av ett slags glömska. När den så tar luft och ger sig av lyfts också nånting av det där, bort från ens axlar. En nåd.

Den vackra fågeln dyker upp, och förundrade över dess skönhet glömmer vi våra bekymmer. Det är en tilltalande tanke, men bär inte också många andra djurarter en sådan icke-mänsklig karisma och avundsvärd annorlundahet? Varför har Facebookgruppen ”Vi som gillar fjärilar” bara 9 000 medlemmar medan ”Fåglar inpå knuten” har över 120 000? Fjärilar är ju också vackra, de flyger också och liksom fåglarna kommer de på våren och försvinner på hösten. Inte kan det väl bara vara sången som ger fåglarna deras speciella karisma? Många rariteter sjunger ju knappt och en hel del fåglar skränar ju mest. 

Flygande knipor, målning av John James Audubon ur Bo Ekbergs I fåglarnas värld. Foto: Audubon, J. J. 1827–1838. Birds of America.

Kanske ligger den särskilda fascinationen just i det epifaniska, alltså i fåglarnas förmåga att ”uppenbara sig”. Plötsligt hör man rödhaken sitta och sjunga på en kvist, men när man vänder sig om för att titta närmare på den flyger den i väg. Men, åter igen, varför har i så fall inte fjärilarna samma effekt på oss? Tiberg har tänkt på det också. ”[M]an ser den, glömska kommer, hon lyfter” skriver han om fjärilen. Så långt lika, alltså. Men sedan skiljer sig denna bevingade art på ett avgörande sätt från fågeln: ”Hon försvinner inte, som fågeln, det man glömt hinner upp en under tiden den vingliga fjärilsfärden syns.” Just genom deras snabba försvinnande har fåglarna, tycks Tiberg mena, förmågan att hålla oss kvar i nuet och borta från grubblandet. De kan skapa förtätade ögonblick, starka nog att dröja sig kvar i oss efter att rödhaken har försvunnit ur vårt synfält. Just genom att snabbt försvinna från scenen lämnar fågeln frihetskänslan kvar, som en meningsfull njutning, som en nåd. 

Det är en tilltalande och poetisk förklaring, och kanske är det framför allt hos de skönlitterärt orienterade fågelboksförfattarna vi får söka svaren på frågan varför vi fascineras av fåglar. 

Fåglar och diktning hör samman, slår Sten Hidal fast redan i första meningen av studien Fåglar i svensk poesi (Norma, 2016). ”Dikten en fågel – / fångad i flykten! / Eljest borta / för evigt”, skrev poeten Ragnar Thoursie i diktsamlingen Kråkorna skrattar – Sena dikter (1989) och anknöt även han till det plötsliga och flyktiga i fåglarnas väsen, som tycks ge dem en alldeles särskild laddning och diffus meningsfullhet – lik poesins. Joar Tiberg är endast en av flera samtida poeter som ställer naturen och fåglarna i centrum. Här kan också nämnas Merit Åhs Janbrink, som i Fåglar kring människor och tankar (Kulofri förlag, 2017) i de första raderna av ”Landsort: Prolog” fångar något av flyktighet/förgängelse-temat som berörts ovan: 

blåhake på klippa
sillgrisslor söder om fyren

vi dokumenterade noggrant
fåglarnas flyktighet

förbisåg vår egen

För mig gick vägen till fåglarna just genom litteraturen och det komplicerar på något sätt ytterligare frågan om varför vi fascineras av fåglar. Jag tyckte om att läsa om fåglar innan jag med någon sorts medvetenhet började titta på dem. Det var inte fåglarna i sig, utan representationer av dem i text och bild, som först lockade mig. Mina första starka fågelupplevelser i vuxen ålder kom till mig filtrerade genom några fågelintresserade författares verk. 

Flera av de främsta fågelskildrarna på svenska framträder under efterkrigstiden (och får alltså inte utrymme i Ekbergs ovan nämnda översikt). Efter Sven Nilssons Foglarna kommer man liksom inte undan Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige (första utgåva 1953). Den är skriven på ett så fantastiskt språk att den på senare år givits ut för sina litterära kvaliteter, under titeln Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige (Östlings bokförlag Symposion, 2010), långt efter det att det blivit föråldrad just som fälthandbok. 

Allra främst i den natural- och kulturhistoriska genren är ändå Gunnar Brusewitz, som under flera decennier med start på femtiotalet gav ut en rad initierade och inspirerande naturskildringar, i vilka fåglarna ofta står i centrum. I sina skildringar ligger Brusewitz närmare Buffons impressionism än Linnés tolvordiga artbeskrivningar. Men det som gör honom så bra, som gör att hans böcker behållit en spänst, är att han trots allt tagit lärdom just av Linnés återhållsamhet, såsom den kommer till uttryck främst i hans rapporter från sina långa resor. I Hemma vid Fågelsången (1961) skriver Brusewitz en sorts naturskildringens litterära manifest, inspirerat av just Linné. ”Att skildra en naturstämning är det svåraste som finns”, menar han. Återgivanden av subtila intryck blir lätt långrandiga att läsa och naturskildraren bör därför så litet som möjligt ägna sig åt lyriska utsvävningar. Naturen bär sin egen poesi och läsaren har egna starka minnesbilder. Genom en enkel och välbalanserad skildring kan en skicklig, men återhållsam författare väcka just sådana egna minnen och upplevelser till liv. Brusewitz illustrerar med Linnés skildring av Munkesjön i norra Småland, den 5 maj 1749:

Vattnet stod nu stilla och klart som en spegel och representerade uti sig en konkav himmel med strödde moln och en glimmande sol, som låg mitt emot den övre; men inemot stränderna framviste det en skön skog med upp och nedvända träd. Fiskarna som hoppade blänkte i vattenbrynet och änderna rodde på vattnet. Allt detta var så härligt att jag intet vet som därvid liknas kan.

Enligt Brusewitz var detta nog för att man ska kunna fylla i konturerna med färg från minnets alla sommardagar. Fler adjektiv hade skämt bilden. 

En annan klassiker är förstås Björn von Rosens Samtal med en nötväcka (1966), om den osannolika relationen mellan författaren och nötväckan Pumpan. Rosens bok är unik i sin skildring av en långvarig relation till en fågel, men kan ändå sägas vara en form av artbiografi, vilket blivit en populär genre inte minst sedan den brittiske ornitologen David Lacks klassiska studie över rödhaken, The Life of the Robin (1953).

Bland de fågelböcker som kommit på svenska de senaste åren finner vi även två artbiografier: ekologiprofessorn Anders Brodins Smartast bland mesar (Natur & Kultur, 2020) om talgoxen, och författaren Clas Thors Koltrasten – Sveriges nationalfågel (Avium förlag, 2021). Brodins bok är mer klassiskt ornitologisk, medan Thor placerar koltrastens avtryck i svensk kulturhistoria i centrum – här samlas konst och foto, dikt och prosa, bredvid författarens egna upplevelser av koltrasten, inte minst i trakterna kring Örebro. Därigenom får vi också del av biografiska notiser om Erik Rosenberg, som ju framför allt verkade i de trakterna. 

Något som slår en när man läser dessa kultur- och ornitologihistoriska skildringar är hur just den affektiva relationen till fåglarna har uppvärderats i moderna fågelböcker om vi jämför dem med äldre litteratur. När Sven Nilsson gav ut Foglarna 1858 förstår vi genom undertiteln att den var skriven som en handbok för jägare, snarare än för fågelskådare. Det är en bok för praktisk nytta. Att som i Gigi Sahlstrands och Eva Stenvång Lindqvists bok inleda med att det är ”roligt” att titta på fåglar, att det är en social verksamhet eller en avslappnande fritidssysselsättning och hobby, hörde ännu inte tiden till. En sådan känslomässig relation till naturen är en senare utveckling som har sina rötter i 1800-talets urbaniseringsvåg. När naturen inte längre var en livsbetingelse blev den snart till rekreationsyta värd att värna. På 1860-talet grundades Sällskapet småfåglarnas vänner och snart blev det mode att se på fåglar genom kikare i stället för att skjuta dem först (och sedan undersöka dem närmare). Bo Ekberg räknar Florence Merriams Birds Through an Opera-Glass från 1889 som den första fälthandboken för skådare. Nu hade kikaren, inte geväret, blivit ornitologens instrument. Vi ska inte underskatta teknikens betydelse för vårt känsloliv.

Det är som om människan först var tvungen att separeras från naturen för att på riktigt få syn på den. När författaren Tomas Bannerhed i sin nya bok En vacker dag (Weyler, 2021) beskriver en vårdag på Lovön utanför Stockholm är det just på det sättet naturen framträder, genom sin annorlundahet och som kontrast till staden som ligger ”tjugo minuter och hundra år” därifrån. När han zoomar in en fiskgjuse i tubkikaren får han samtidigt långt där bakom fågelboet också se en kvinna ta sin morgoncigarett på en balkong i Hässelby strand. Staden är separerad från naturen och Bannerhed själv är där som besökare. Det står klart redan i bokens första stycke: 

Ett rådjur där ute. Trettio meter bort kanske, på den välvda lilla berghällen mellan tallarna, liksom ditställd för att minna om det vilda. 

I tidigare böcker har Bannerhed beskrivit hur han strävar efter att bli ”förstubbad”, att liksom bli en del av naturen. Men klockan 03.32 på morgonen i En vacker dag är han fortfarande alienerad och tallrötterna ”slingrar sig över hällarna likt hemliga tecken från en annan tid”. Och det tycks vara en del av tjusningen, den lockelse som föranleder besök efter besök, detta att skogen och fåglarna är bärare av en mystisk, icke-mänsklig karisma. Samma tallar möter vi i Bengt Emil Johnsons diktsamling Över Oxbrobäcken (Albert Bonniers Förlag, 1996): 

Mycket går att begripa,
inom givna ramar. Tallarna
där borta är obegripliga.
Bra att de står kvar.

Det är bra att tallarna står kvar. Med en sådan uppvärdering av det obegripliga i naturen har vi har vi rört oss långt från Linné, och Buffon också för den delen, och naturen framställs som en mystisk trakt om vilken vi inte kan få säker kunskap. Den finns utanför städerna som en reservoar för en svårartikulerad autenticitet.

Ett vanligt grepp bland de mer skönlitterärt orienterade fågelboksförfattarna är att låna dagbokens form och låta texten få struktur efter årets och årstidernas gång. Förebilder är väl Edith Holdens The Country Diary of an Edwardian Lady (Rizzoli International Publicat, [1906] 2018) och Lord Greys The Charm of Birds (1947). På svenska var Knut Hagberg tidigt ute med Fåglarnas år (1958) och Gunnar Brusewitz använde ofta formen i sina böcker. I den nya bokskörden ser vi exempelvis att Clas Thors bok om koltrasten har formen av en dagbok och att Tomas Bannerheds En vacker dag lånar fältanteckningarnas form och låter oss följa honom under ett enda vårdygn. 

Stenskvätta. Illustration av Mattias Bäcklin i Tomas Bannerheds En vacker dag (Weyler, 2021).

Det är naturligtvis så att egna nertecknade upplevelser utgör grunden för böckerna, men greppet hänger nog också samman med att författarna vill förmedla just autenticitet, att de vill dela med sig av små stunder fulla av – för att återknyta till Elin Lundquists terminologi – jouissance och epifani. I Bannerheds fall förstärks den känslan av att texterna illustreras av Mattias Bäcklins litet kärva och skissartade kolteckningar, snarare än av fotografier.

I Facebookgruppen ”Fåglar inpå knuten” är fotografierna ett viktigt inslag. Bilder på fåglar delas oftare än texter. Bilderna har länge spelat roll för fågelintresserade och I fåglarnas värld behandlar Ekberg även illustratörer och fågelmåleri. Det är avsnitt jag kommer att återvända till i framtiden. Man skulle kunna uppehålla sig länge vid skillnaderna mellan Tomas Bewicks finlinjiga trägravyrer och John James Audubons eller Louis Agassiz Fuertes magnifika måleri, de finlandssvenska bröderna von Wright eller svenskarna Magnus Körner och Olof Gyllings själfulla måleri. Men här tänker jag avslutningsvis bara försöka mig på en reflektion om dessa illustrationer i relation till det i dag dominerande digitala fotografiet.

Peter Åkerlund. Bergfinkar, stenknäckar, pilfink, grönfinkar. Ur Sundevall, C. J. Svenska foglarna 1856.

Sedan länge har fotografiet tagit över med sin överlägsna förmåga att återge fåglarnas färger och uttryck. Den sortens makalösa närbilder av fåglar i alla möjliga situationer som Brutus Östling slog igenom med för snart tjugo år sedan kan allt fler ta i dag, när tekniken blivit alltmer tillgänglig och utvecklad. Men ibland kan fotografierna liksom komma för nära, vara för skarpa i konturerna. Risken finns då att fågeln dels blir som en fjäril, dels får för många adjektiv. Måleriet, och inte minst skissen, erbjuder något annat. Den i alla fall skenbart snabba skissen gör samma autenticitetsanspråk som den stiliserade dagboksanteckningen. Skissen är lika full av löften som vårens första svala och låter – liksom Linnés skildring av Munkesjön – betraktaren färglägga med egna minnen och fantasier.

De bästa skönlitterära och konstnärliga fågelskildringarna lyckas återskapa något av det där förtätade ögonblicket som det hastiga mötet med en fågel kan innebära. Fåglarna har förmågan att göra oss så närvarande att vi förlorar oss själva. Och den förmågan tycks ligga i deras flyktighet, det antydda och skissartade. Fåglarna finns där som föreställningar om frihet och oberoende, löften som inte hinner brytas, som konturer runt mjuka barndomsminnen och semesterförhoppningar. De är på samma gång faktiska och illusoriska.

Och dessutom finns de där som vackra och skönsjungande kunskapsobjekt, möjliga att skåda, räkna och kryssa för i listor, för den som så vill.

Simon Sorgenfrei är passionerad söndagsskådare och till vardags föreståndare för IMS – Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola.

Publ. i Respons 3/2021 726
TEMA | Respons skärskådar fågelskådare
Relaterat
Tema

”Ett liv räcker inte för en fågelskådare”

Vad får man ut av att ägna sig åt att titta på fåglar? Bibliotekarien och kulturskribenten Ida Westin beskriver sig numera som en litet ringrostig medelålders fågelskådare, men intresset för...


Simon Sorgenfrei

Simon Sorgenfrei, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...