Fälthandbok utan aha-upplevelser

Patrik Svensson är professor i humaniora och informationsteknik vid Umeå universitet och var länge föreståndare vid HUMlab, en enhet vid samma universitet som knyter samman forskning, undervisning och mer experimentell verksamhet kring vad som kan definieras som digital humaniora. Nu har Svensson skrivit en bok, Big Digital Humanities – Imagining a Meeting Place for the Humanities and the Digital, som har sitt ursprung i artiklar han publicerat i tidskriften Digital Humanities Quarterly.

Bokens titel för tankarna till big data, som avser forskning med mycket stora datamängder som grund. Inom textbaserad forskning, som litteraturvetenskap (där jag själv har min hemvist) eller språkvetenskap, kan det handla om att använda sig av stora textkorpusar, såsom gjorts exempelvis vid Språkbanken i Göteborg sedan 1970-talet. Eller det kan handla om att, som den italienske litteraturvetaren Franco Moretti, ägna sig åt ”distant reading”. Det är en form av kvantitativ litteraturanalys, där forskaren använder stora digitalt tillgängliga textmassor på jakt efter bestämda mönster som sammanlänkar litterära verk. Med hjälp av denna metod kan exempelvis genetiska studier av författarskap och genrer bedrivas.

Men Svenssons bok har inte mycket gemensamt med big data, annat än att ämnet för boken är digital humaniora. Eller snarare: ämnet är hur digital humaniora borde organiseras och hur olika fält och aspekter av digital humaniora ska kunna samsas under samma beteckning. Svenssons ”big digital humanities” är ett inkluderande begrepp, som syftar till att låta vitt skilda aspekter av humaniora associerad med digital teknik, från skilda traditioner och institutioner, rymmas under samma tak. I stället för att kivas om vad och vilka som ska få tillhöra fältet digital humaniora förordar Svensson en tillåtande attityd.

Svensson menar att det är klokast att inte snäva in begreppet; alla som menar sig syssla med digital humaniora ska få vara med. Det gäller såväl tekniker som de mer teoretiskt och analytiskt sinnade, textbaserad såväl som mer visuellt orienterad digital humaniora. Bäst är att inom forskning i digital humaniora hitta en jämvikt mellan teknik och analys; det finns annars en risk för att teknikentusiasmen överskuggar allt annat.

Efter en introduktion till digital humaniora följer ett slags tillbakablick och lägesrapport för att beskriva digital humaniora-fältet (som Svensson dock påpekar inte är något färdigt fält) och dess framväxt, med rötter i ”humanities computing” (som handlar mycket om textkodning och textdatabaser), men som nu spretar åt många olika håll. En hel del revirtänkande åskådliggörs, på detaljnivå: vem som sa vad på vilken konferens, vem som sitter i vilken inflytelserik digital humaniora-redaktion etcetera. Viktigt är dock, påpekas det, att vidga vyerna och se bortom det tidigare textcentrerade perspektivet. Svensson försöker ringa in fältet genom långa referat och citat från bloggar, mail och webbsidor fokuserade på digital humaniora och fastnar för att se ”fältet” digital humaniora som en mötesplats. Jag förstår att Svensson känner behov av att göra reda för turerna i debatter om vem och vad som ska få kallas digital humaniora. Det blir dock väl långrandigt och framställningen kunde ha kortats ner och stramats upp betydligt.

Svensson påtalar nödvändigheten av en (fast) infrastruktur för forskning inom digital humaniora och det är en viktig poäng. Utan långsiktig infrastruktur är risken också överhängande att stora och dyra projekt blir till digitala kyrkogårdar när projekttiden löper ut och pengarna är slut.

Svenssons vidare vyer och fokus på utvecklingen av fältet digital humaniora är förståelig. Han företräder inte en specifik akademisk disciplin utan ett center, som ska inkludera forskning och undervisning från vitt skilda håll. Jag tänker dock att det som vinns i det inkluderande center-tänkandet kan förloras när det handlar om ämnesspecifika kunskaper. Eller för att vara mer konkret: det hjälper inte med aldrig så nydanande digitala hjälpmedel för den som inte har tillgång till en seminariemiljö värd namnet. Och där måste finnas människor som fattar vad man sysslar med och då menar jag inte bara ifråga om digitala hjälpmedel, utan också perspektiv och kunskaper inom ämnesområdet.

Å andra sidan är det lika illa att som digital humaniora-forskare ha för litet kontakt med andra likasinnade, som begriper sig på teknikaliteter och perspektiv som inte hör till mer traditionell humanistisk forskning. Svensson påtalar nödvändigheten av en (fast) infrastruktur för forskning inom digital humaniora och det är en viktig poäng. Utan långsiktig infrastruktur är risken också överhängande att stora och dyra projekt blir till digitala kyrkogårdar när projekttiden löper ut och pengarna är slut. Detsamma gäller om det visserligen finns en fungerande infrastruktur som kan härbärgera avslutade projekt, men där medel och kompetens för att kunna uppdatera program, användargränssnitt och funktioner saknas. Här har ibland funnits en alltför naiv nybyggaranda, där inte tillräckligt mycket energi och tankeverksamhet lagts ner på mindre glamorösa aspekter av forskning eller av livet efter projekttidens (och forskningsmedlens) slut. Forskningsfinansiärer som beviljar medel till projekt som saknar långsiktig, konkret och hållbar strategi för digitalt bevarande och uppdateringar har förstås också ett ansvar att bära.

Efter att ha hållit sig huvudsakligen till ett fågelperspektiv kring digital humaniora snävas boken successivt in till att handla om hur digital humaniora borde organiseras inom akademin och hur ett center för digital humaniora borde styras och fungera.

Mer än att vara en vision om vilken typ av forskning som kan bedrivas inom området digital humaniora är boken ett slags fälthandbok för forskningsledare och administratörer. Den som förväntar sig intellektuellt utmanande aha-upplevelser om vad digital humaniora kan göra för dagens (förment förlegade och stelbenta, är undertexten, när den inte rentav är tydligt utskriven) humaniora blir besviken. Så mycket mer än exempel på och förordande av nya typer av (pedagogiska) hjälpmedel blir det inte. Men det var möjligen inte heller meningen. Tanken är kanske att de lärdomar och erfarenheter som förmedlas i Big Digital Humanities ska kunna lägga grunden till framtida stordåd, understödda av center och nätverk för digital humaniora, organiserade och fungerande på det sätt Svensson förordar.

Det kan dock inte hjälpas att jag tänker att alla som undervisat då och då kan känna att (nya) pedagogiska hjälpmedel till trots, finns det begränsningar för vilka underverk (även) sådana kan uträtta. En aldrig så storartad Power Point-visning är inte bättre än sitt innehåll, även om en eller annan dålig, eller åtminstone dåligt påläst, föreläsare eller pedagog nog hoppats att mediet ska förväxlas med budskapet. I värsta fall kan det vara samma sak med nyare digitala pedagogiska hjälpmedel.

Jag känner mig också skeptisk till Svenssons entusiasm över att en digital plattform eller installation skulle kunna göra så att det blir omöjligt att särskilja uttryck, kommunikation och presentation från tolkning och analys, som han skriver på ett ställe. Är det verkligen så positivt? Det låter som om pedagogik via nya digitala hjälpmedel skulle kunna befria studenter (och andra berörda) från att lära sig tänka, tolka och analysera, och det vore nog ändå en dålig idé för humaniora. Men jag kanske har missuppfattat det hela. Svensson varnar dessutom på andra ställen för alltför närsynt och okritisk teknikentusiasm.

Jag väntar länge på att något mer spännande och utmanande ska avhandlas i boken. Jag tänker hoppfullt under läsningens gång att snart har jag tuggat mig igenom longörer om och omtagningar av vad som ska avhandlas, vad som nyss avhandlats och vad som skett och sagts på HUMlab och på olika konferenser som Svensson bevistat, eller vad den och den skrivit i mail eller i Twitterinlägg. Det händer dock inte så mycket mer. Men visst finns angelägna och intressanta avsnitt, som exempelvis när Svensson påtalar nödvändigheten av kontextualisering och mindre närsynthet för ”humanities computing”. Han tycks också ha ett litet horn i sidan till big data, där han ser en risk för ett alltför positivistiskt perspektiv. Det är sant, men jag menar att just möjligheten att låta en dator sköta insamlingsjobbet gör att mer energi sedan kan läggas på analyser.

Svensson påtalar risken för upprepade nystarter, när ständigt nya, i digital teknik oskolade (och ibland rentav obildbara, det ligger inte sällan i humanisters natur) personer tillkommer i digitala projekt. Det blir inte så mycket vidareföring och utveckling av kompetens och kunskaper på det viset. Detta är en viktig synpunkt och ligger förstås i linje med det behov av fast infrastruktur för digital humaniora som Svensson ivrar för.

Understundom serveras truismer. Läsaren får veta att det är bra att åka på digital humaniora-konferenser och att se till så att en mötesplats för digital humaniora får besökare. Att visa intresse för andra människor och vad de sysslar med är en god idé, tipsas vidare om. Och för den som vill ha en ledarroll och arbeta strategiskt är vetenskapliga sammanhang en viktig plattform. Förvisso, men den som måste lära sig detta genom att läsa Svenssons bok är nog över huvud taget inte lämplig att leda ett center för digital humaniora.

Jag undrar vilken målgruppen kan tänkas vara. Boken är ju skriven på engelska och visst finns, särskilt inledningsvis, avsnitt som är relevanta för digital humaniora-forskare även i andra länder. Men långa partier avhandlar specifika förhållanden för svenska forskare och svensk undervisning. Bitvis är skildrade förhållanden rentav specifika för Umeå universitet och Svenssons egen fakultet. Ibland är framställningen som en väldigt lång arbetsbeskrivning för framtida föreståndare för HUMlab.

Litet ironiskt är förstås att denna bok är så o-digital. Det är ju en pappersbok som argumenterar för nya digitala hjälpmedel och verktyg för pedagogik och forskning. På tryckortssidan finns dock en lång och krånglig webbadress (i mycket liten stilgrad och utan angivande om vart den leder, den verkar nästan litet hemlig) som visar sig gå till hela inlagan i open access. I texten i onlineversionen är notsiffrorna länkade till noten. Gott så, men för den som läser texten online (den går inte att ladda ner, såvitt jag kan se) vore det fint med länkar till refererade webbadresser direkt inbäddade i texten. Fint är att texten är sökbar online, så att den intresserade till exempel snabbt kan hitta begrepp och företeelser som Svensson diskuterar. Den form av digital humaniora som i boken framställs som litet föråldrad och närsynt visar sig alltså vara just den typ av digital humaniora som används för boken. För att övertyga om den (nyare) digitala humaniorans förträfflighet kunde man tänka sig tilläggstjänster och extramaterial i onlineversionen (en del longörer och referat särskilt i de första kapitlen hade exempelvis kunnat läggas online för den intresserade att fördjupa sig i), men jag förstår att det är en kostnadsfråga. Liksom digital humaniora i allmänhet kostar pengar. Hur ska vi ha råd? tänker jag flera gånger, medan jag läser.

Och när jag lagt boken ifrån mig så funderar jag över begreppet digital humaniora och om det kommer att användas om några årtionden. Är kanske Patrik Svenssons bok egentligen en del i en process som kommer att avskaffa behovet av att alls definiera något som digital humaniora? Kommer i framtiden det digitala perspektivet och digitala forskningshjälpmedel att bli så integrerade i humaniora att det skulle verka helt passé att prata om ”digital humaniora’?

Publicerad i Respons 2017-1