Feministisk teori och den vardagliga förståelsen av kön

De senaste årens debatt kring inkludering av transperspektiv i feministisk teori och politik har på olika vis aktiverat frågan om vad en kvinna är. Transfrågan problematiserar vissa tidigare förgivettaganden om en samfälld kvinnlig kroppslig erfarenhet och har därmed blivit svårhanterlig för delar av den feministiska rörelsen. Samtidigt bör man minnas att det omöjliga i att peka på ett enhetligt kvinnligt subjekt inte är något nytt, utan har en lång historia inom det feministiska samtalet. Som transdebatten visat handlar frågan om relationen mellan vad en kvinna är och feminism i första hand om politisk riktning och inkludering. Dessa frågor har länge stötts och blötts inom såväl feministisk teori som aktivism, och under de senaste decennierna har man inom det akademiska samtalet framför allt fokuserat på att problematisera vad som händer när man försöker prata om kvinnor som en enhetlig kategori. 

Här har poststrukturalism och intersektionalitet varit viktiga utgångspunkter. Poststrukturalism handlar om att ifrågasätta det självklara och uppenbara och förstår verkligheten som socialt konstruerad. Judith Butler, en föregångare inom queerteorin, menade att det inte finns någon biologiskt könad bas bortom kulturen och därmed ingen grundläggande essens som förenar alla kvinnor. Intersektionalitetsbegreppet myntades av den svarta amerikanska feministen Kimberlé Crenshaw och syftar till att visa på hur olika maktordningar samverkar. Begreppet har blivit ett centralt teoretiskt verktyg för att synliggöra hur kvinnors verklighet inte bara formas av kön, utan också kategorier som etnicitet, sexualitet och klass. Detta medför svårigheter att driva frågor kring ett givet kvinnligt förtryck, eftersom hur detta förtryck tar sig form skiljer sig åt mellan kvinnor.

Antologin Vad är en kvinna? – Språk, materialitet, situation, redigerad av Evelina Wilén Johansson och Johanna Sjöstedt publicerades sommaren 2021, mitt i den pågående diskussionen om kön och trans i relation till feminism och synen på kön. Detta är en viktig bakgrund till boken, men lika viktigt är det att sätta in den i ett vidare sammanhang kring frågan om vad en kvinna är och vad den innebär för feminismen och den feministiska teorin. I förordet menar redaktörerna att frågan är komplex och sårig, men för viktig och central för att helt överges. Vad är en kvinna? utgör en gedigen inventering av den. Utöver förordet innehåller den elva bidrag från en rad discipliner: filosofi, genusvetenskap, historia, idéhistoria, litteraturvetenskap och psykologi. Nio av bidragen utgörs av teoretiska diskussioner, två av självbiografiska reflektioner kring den levda erfarenheten som kvinna.

Boken riktar sig både till en akademisk publik och en intresserad allmänhet. Att ställa frågan vad en kvinna är handlar också om att undersöka vad frågan fyller för funktion och behov, påpekar Naomi Scheman i sitt bidrag. Vad innebär då frågan här? 

I förordet menar redaktörerna att frågan är komplex och sårig, men för viktig och central för att helt överges.

Bidragen utgår från olika tanketraditioner och ger därmed olika perspektiv på frågan. En antologi är till sin natur spretig och har olika inriktningar. Dock finns här också återkommande mönster. Framför allt skulle jag säga att det här finns en ansats att ”föra tillbaka” diskussionen om vad en kvinna är till gemensamma nämnare och den levda erfarenheten. Alla texter går inte i polemik med en poststrukturalistisk syn på kön som främst språkligt och socialt konstruerat eller intersektionalitetens tonvikt på skillnad. Däremot handlar en majoritet av bidragen just om att lyfta fram vikten av att prata om kvinnor som kategori eller den kvinnliga erfarenheten, vad den nu än må bestå i. 

Nymaterialism, fenomenologi, psykoanalys och vardagsfilosofi är några av de tanketraditioner som återkommer i boken. Gemensamt för dessa är att de betonar det materiella, kroppsliga, erfarenhetsbaserade och mellanmänskliga. Detta är i sig rimliga angreppssätt på frågan om vad en kvinna är och teoretiska utgångspunkter som, eventuellt med undantag för psykoanalysen, för närvarande är centrala inom inte bara genusforskning utan det akademiska fältet i stort. Därför ställer jag mig frågande till Lena Gunnarssons beskrivning av nymaterialistiska tankegångar som ”filosofiskt marginaliserade – till och med kontroversiella – inom samtida maktkritisk teori”.

Ännu mer undrande ställer jag mig till flera av texternas hänvisningar till och användning av det vardagliga, folkliga och sunt förnuft som en motvikt till abstrakt teoretiserande av ”kvinna” som framför allt språkligt konstruerad. Feministisk teori har alltid handlat om att föra samman det personliga och politiska. Den har också utgjort en kritik mot idéer om tänkandet och kunskap som något upphöjt, autonomt och skilt från det materiella. Ett fokus på vardagliga erfarenheter är med andra ord inget nytt inom feministisk teori. Dock undrar jag vad som händer i relation till frågan om vad en kvinna är när det vardagliga lyfts fram som det vettiga, förnuftiga förhållningssättet till frågan. Sjöstedt skriver att vi måste ifrågasätta ”uppdelningen mellan teori och vardagligt liv”. Gunnarsson kritiserar ”akademiska tendenser att alienera sig så radikalt från vardagstänkandet”, i vilket vad en kvinna är framstår som självklart. Hon varnar visserligen för att maktrelationer också formas och döljs i det förutsatt vardagliga tänkandet, men framhåller ändå det som centralt för att kunna prata om kvinnor som en enhetlig kategori, åtminstone i vissa sammanhang. 

Här är det dock viktigt att påpeka att feministiskt teoretiserande inte bara utgått från det personliga, utan också från det marginella. Kvinnlig erfarenhet lyftes fram för att synliggöra den patriarkala kultur som förträngde och osynliggjorde den, i både vetenskapligt tänkande och i vardagen. Vad händer med det feministiska tänkandet om det utgår från ”vardagliga” och vedertagna sätt att förstå kön snarare än att utmana idéer om kön från en position av marginalitet? Sara Edenheim tar sin utgångspunkt i Monique Wittig, som menade att lesbiska inte är kvinnor, eftersom kvinnlighet förutsätter heterosexualitet, och ifrågasätter behovet av att definiera det kvinnliga. Edenheim vill inte göra anspråk på lesbiskhet som en partikulär erfarenhet som ska inkluderas i idén om vad en kvinna är, utan menar att det är idén om det manliga som allmängiltigt som bör undermineras.

Gunnarsson kritiserar ’akademiska tendenser att alienera sig så radikalt från vardagstänkandet’, i vilket vad en kvinna är framstår som självklart.

Vems vardagliga erfarenhet blir grundläggande för idén om vad en kvinna är och vems anses för teoretisk? Gunnarsson är exempelvis kritisk mot Butlers poststrukturalistiska tankegångar och det är väl få personer som inte skulle hålla med om att Butler är väldigt teoretisk. Men faktum är att hennes analys också föddes ur den vardagliga erfarenheten att leva i ett queert sammanhang där vad en kvinna eller man är inte är lika självklart som Gunnarsson föreställer sig att det är bland ”vanligt folk”. Camilla Kronqvist kritiserar också Butler i sin diskussion om hur det att alltid betrakta ”kvinna” som ”i första hand kategoriserande” är en reduktion av ordets mångbottnade vardagliga betydelser. Hon menar att en syn på ordet ”kvinna” som främst något som drar gränser för vad en kvinna är, inte säger allt om vad ordet skulle kunna innebära. Det stämmer ju, men som genusvetare förhåller jag mig frågande till att särskilja hur ordet ”kvinna” används i sammanhang som har med kärlek, relationer och känslor att göra från kategoriserande och politik. Det är ju också just i det vardagliga och mellanmänskliga som kön blir till som politisk kategori.

I en samtid där genusforskning betraktas som i bästa fall obskyr och i värsta fall farlig, förstår jag behovet av att fundera över relationen mellan feministiskt teoretiserande och det allmänna. Men jag är osäker på om det är rätt väg att gå att försöka hitta fram till en kvinnlig erfarenhet bortom olikheter med hjälp av hänvisningar till det vardagliga och vanligt folk. Främst undrar jag vad en förståelse av kön som utgår från ”vardagstänkande” för med sig för feministisk teori. Innebär det inte att vi låser fast oss vid vedertagna och förtryckande definitioner av kön? Jag ställer mig också frågande till om det vardagliga som det lyfts här alltid är så vardagligt. Gunnarsson visar på att man i vissa sammanhang bör kunna prata om alla kvinnor på samma vis som man ibland pratar om juice i allmänhet och ibland en specifik sorts juice. Här skulle jag vilja invända att ”kvinna” och ”juice” trots allt är begrepp med väldigt olika tyngd, och det faktum att det förra är mer omstritt än det andra kanske handlar om vad som står på spel när man försöker definiera det, och beror inte enbart på vetenskapligt navelskådande.

För att vara en samling texter med fokus på kvinnlighet som erfarenhet och materialitet saknar jag också just erfarenheter som problematiserar den. Maria Ramnehills bidrag om den levda erfarenheten som transkvinna är ett intressant undantag. Hon förflyttar diskussionen från kvinna som kategori och kropp till en fråga om jagets framställning: Vad händer när vi inbillar oss att vår identitet är stabil livet igenom? Edenheims bidrag om lesbiskhet som utgångspunkt för att utmana idén om mannen som allmängiltig snarare än att insistera på en kvinnlig erfarenhet, är ett annat. Utöver det finns referenser till pionjärer inom transstudier som Sandy Stone och Susan Stryker, men överlag saknar jag en diskussion om kvinnlighetens gränstrakter, där att behöva förhålla sig till kategorierna ”kvinna” och ”man” som komplexa tecken – på toaletten, gymmet, i klädbutiken eller i relation till andra – blir allt annat än abstrakt eller teoretiskt.

Trots invändningar mot vissa av bokens resonemang vill jag betona att det är spännande och välkommet att man tagit sig an denna feministiska knäckfråga och vad den kan innebära i vår tid. Vad är en kvinna? är ett ambitiöst och intressant projekt som representerar en bredd av angreppsätt på frågan. Framför allt påvisar den sin tes många gånger om: frågan ”Vad är en kvinna?” är svår och trasslig – och nödvändig att fortsätta ställa. Inte främst för att frågan vad en kvinna är någon gång slutgiltigt kan avgöras, utan för att den ständigt uppmanar till vidare samtal om feministisk teori, politik och praktik.

Publicerad i Respons 2021-5