Filosofin sedd som en kamp om makt och pengar

Svante Nordin skriver i Filosofins historia att ”striden om hur filosofins historia skall skrivas [är] en del av striden om filosofin själv”. Under de senaste decennierna har en sociologiskt inspirerad forskning gjort insteg på detta område. Sociologi är ju inte primärt ett historiskt ämne, men sociologiska perspektiv har sedan länge integrerats inom andra fält, såsom vetenskaps- och medicinhistoria. Sociologin närmar sig akademiska vetenskaper och forskning som aktiviteter som inte bara, eller ens primärt, handlar om sanningssökande utan måste analyseras som verksamheter som bärs upp av komplexa relationer och roller. Vilka forskare som får positioner och vilka teorier som får genomslag ses som följden av sociala spel och konflikter. 

Bland akademiska vetenskaper är sociologin den kanske mest inflytelserika. Åtminstone är det en vetenskap vars perspektiv och begrepp har fått stort genomslag. I dag är det svårt att skilja till exempel idéhistoria och historiskt inriktad sociologi från varandra. Om man ändå skulle försöka skilja fälten åt, kan man säga att idéhistoriker frågar: Vilka problem var författaren ute efter att lösa och vilka förantaganden om världen baserades svaren på? Sociologen däremot frågar: Hur organiseras den aktivitet där en viss kunskap (till exempel filosofi) produceras? Även i det fallet krävs känsla för de historiska sammanhangen och kunskap om platserna där ett tänkande pågår, inte minst när blicken riktas mot förgångna miljöer. 

För sociologen blir filosofins historia en kamp om utrymmen, makt, relationer och pengar lika mycket som innovativa idéer och rigida argument med anspråk på giltighet. ”Utgångspunkten för filosofisociologin är inte ett blodlöst kunskapande subjekt, utan i stället hela människan”, skriver Carl-Göran Heidegren och Henrik Lundberg i inledningen till denna bok. Filosofisociologin blir en definition av filosofi: en aktivitet i vilken viljor, argument och begär konfronterar varandra runt dilemman som identifieras som filosofiska. Därför är det väl bara ovilja att söka konfrontation som gör att de ödmjukt skriver att en ”sociologiskt förankrad självreflexion är hälsosam för filosofer”, men samtidigt tonar ned att det handlar om att föreskriva hur filosofer ska bedriva sitt arbete. De är naturligtvis medvetna om att den som tar till sig sociologiska lärdomar ser filosofiskt arbete på ett nytt sätt och befrias från osunda tankevanor. 

Det är utmärkt, inspirerande och lockande, inte minst för att begreppens användbarhet inte begränsas till filosofi utan kan sättas i arbete på snart sagt vilket område som helst.

Det är Carl-Göran Heidegrens stora förtjänst att sociologiska perspektiv har fått insteg i svensk filosofihistorisk forskning. Det är därför högst välkommet att han, Lundberg och Klas Gustavsson nu ger ut en lärobok i hur man kan studera filosofi utifrån sociologiska perspektiv, Sverige och filosoferna – Svensk 1900-talsfilosofi i sociologisk belysning. I den uppslagsrika inledningen presenteras kortfattat och pedagogiskt några centrala teorier och begrepp som positionering, konstellation, konkurrens, konflikt, socialt kapital, nätverk med mera. Det är utmärkt, inspirerande och lockande, inte minst för att begreppens användbarhet inte begränsas till filosofi utan kan sättas i arbete på snart sagt vilket område som helst. Den som läser inledningen blir medveten om hur inflytelserik sociologin är för vår nutida självförståelse.

Några av inledningens begrepp iscensätts sedan i de fyra kapitlen. Där finns också bokens brister. Kapitlen är ojämna och delvis överlappande. I fokus står den analytiska filosofin och dess starka position efter andra världskriget. Heidegrens studie om hur uppdelningen mellan analytisk och kontinental filosofi blev ett ”filosofiskt faktum” (en av termerna från inledningen) är en 100 sidor lång, delvis katalogartad, redogörelse. Den överlappar med Klas Gustavssons artikel på ödmjuka 15 sidor om hur Uppsalafilosofin från början av 1900-talet omtolkades som en tidig variant av eller parallellföreteelse till den anglosaxiska filosofin. Den studien följs av Henrik Lundbergs 40-sidiga analys av hur Folke Leander marginaliserades i svensk filosofihistoria (om än uppskattad i vissa kretsar utomlands). Volymen avslutas med en 20-sidig essä av Heidegren i vilken han diskuterar om miljörörelsens frambrytande i offentligheten på 1970-talet ledde till att filosofer aktualiserades ur glömskan eller om någon person kunde göra karriär i dess spår (svaret är nej). I dessa studier, tänker man sig, borde ju så många som möjligt av de sociologiska analysgreppen användas så att studenten ser hur de kan arbeta med dem i egna studier. Trots att sådana ansatser tveklöst finns, fungerar de inte riktigt optimalt. 

Värt att notera är att den analytiska filosofin, trots att den står i centrum, även denna gång är förhållandevis osynlig.

Bokens mest lyckade exemplifiering av hur sociologiska teorier kan sättas i arbete på ett filosofihistoriskt stoff är Henrik Lundbergs analys av Folke Leanders ”intellektuella interventioner” under 1940-talet. Då avgjordes hans karriärmöjligheter inom den akademiska filosofin. Med hjälp av positioneringsteori synliggör Lundberg de ”sociala processer” som spelade roll: valet av avhandlingsämne kan påverka hur andra många år senare bemöter en (till exempel genom att skriva om författare som de dominerande och framtida sakkunniga inte kan något om eller aldrig hört talas om), valet av tillvägagångssätt kan få en person att verka stå vid sidan av det som uppfattas som nytt och angeläget samt att en person saknar stark förankring bland andra aktörer med inflytande eller som kommer att få det framöver. Lundberg antyder också att politiska, religiösa och moraliska uppfattningar kan vara betydelsefulla. Leanders konservatism tematiseras inte explicit, men det framgår indirekt att den kan ha skapat disharmoni i ett klimat (ett ord Lundbergs använder) där framsteg i vetenskapen filosofi kunde kopplas samman med progressiv politisk agenda. Leanders etos, skriver han, ”rimmade illa med den frambrytande välfärdsstatens rationalitet och målsättningar”. 

Här finns ett tema som aldrig lyfts fram – kanske för att det faller utanför sociologin i strikt mening – men som antyds av bokens titel: Var den svenska analytiska filosofin en aspekt av det nationella moderniseringsprogrammet där de humanistiska vetenskaperna famlade efter en ny roll? De analytiska filosofernas ointresse för historisk reflexion som del av filosofisk praktik var kanske rentav ett uttryck för viljan att vara en del av välfärdsstatens rationella framtidsplanering? Frågorna är kanske mer idéhistoriska än sociologiska, men bokens titel är inte kommenterad. Heidegrens och Gustavssons analyser av hur Ingemar Hedenius, Anders Wedberg och Konrad Marc-Wogau (alltid dessa tre!), med legendarisk sekteristisk mentalitet gjorde Uppsalaskolans tyskorienterade (kontinentala) filosofi till parallellföreteelse till den anglosaxiska traditionen och upprättade en filosofisk antikanon, passar också in i moderniseringsmönstret. Teologi, existentialism, nythomism (katolicism) och marxism var de främsta exemplen på ovetenskapligt dravel; motsatsen signalerar det som brukar knytas till nordeuropeisk modernitet: sekularitet, protestantism, progressiv liberal-socialdemokratisk samhällsplanering på vetenskaplig grund.

Värt att notera är att den analytiska filosofin, trots att den står i centrum, även denna gång är förhållandevis osynlig. Vi får veta mer om vad ”förloraren” Leanders filosofi går ut på än vad vi får veta om Hedenius, Wedbergs eller Manfred Moritzs tänkande. Vilka filosofiska problem brottades de med? Varför skulle just de lösas på det sätt de förespråkade? Att vi numera förundrat ser sekttänkandet och den anmärkningsvärda okunnigheten om filosofer utanför den egna riktningen bör väl inte hindra att vi också får veta vad de identifierade som angelägna problem. I Heidegrens avslutande analys av ekosofins uppkomst hade han till exempel kunnat konfrontera de nya frågor miljörörelsen väckte med dem som vanligen ställdes inom analytisk filosofi. Eller, vilket väl hade varit ännu bättre, kunde man tänka sig att en studie närmade sig den analytiska filosofins vardag med utgångspunkt från inledningens deklaration att filosofisociologin har en ”viss förkärlek för de prosaiska vardagliga aspekterna” av filosofisk verksamhet. Kärleken till vardagsslitet med undervisningspass termin efter termin och rutinartade möten i den lokala föreningen syns inte alls i kapitlen.

Varje studie innehåller naturligtvis något av intresse för den som vill lära sig mer om den analytiska filosofins hegemoni årtiondena efter andra världskriget. Jag är dock inte säker på att en student får upp ögonen för hur man skriver en filosofihistoria som skiljer sig från den vi möter i traditionella berättelser. Då hade nog författarna varit tvungna att tydligare visa hur arbetet med de dynamiska och spännande grepp som erbjuds praktiskt går till eller använt radikalare grepp. Bäst är inledningen, som ger nyckeltermer och inspirerande tips. Så ofta jag kan tänker jag sätta den i handen på hugade studenter som vill ta sig an filosofiska områden.

Publicerad i Respons 2018-3