Fokus på Arendts personliga relationer och etik

Kärleken och relationen mellan Hannah Arendt och Martin Heidegger är en av de mest fascinerade och omdiskuterade i samtidshistorien. Åtskilliga diskussioner och artiklar har ägnats åt att försöka förstå Arendts val och hennes urskuldande och försvar av Heidegger efter att hans nationalsocialistiska övertygelse och förehavanden under nazi-perioden blivit kända. Denna relation mellan två av nittonhundratalets främsta filosofer är också avstamp och resonansbotten för Ann Heberleins biografi över Arendt. 

Det är välkommet att det kommer en svensk biografi om Arendt. Inte minst för att det kan lyfta Arendts aktualitet och betydelse som en av samtidshistoriens viktigaste politiska tänkare. Andra sådana bidrag bör här nämnas, som Kenneth Hermeles nyutgivna pjäs och essä, men Heberleins är den första svenskrivna biografin. Arendts intellektuella bana och bidrag är mångfacetterad och hennes personliga historia komplex. Heberleins biografi bär undertiteln ”om kärlek och ondska” och är en medveten avgränsning till att skriva om och utifrån dessa teman. Valet får uppfattas som personligt. Heberlein har å ena sidan fascinerats av och som kvinna försökt relatera till och förstå den unga Hannah, dennes sökande och kärleksrelation till Heidegger. Å andra sidan har Heberlein ett särskilt intresse för etik, vilket hon disputerat i, och har önskat utröna Arendts bidrag dels till förståelsen av kärlek som också var det centrala temat i den unga Arendts doktorsavhandling om Augustinus, dels till förståelsen av politiskt våld och ondska. På flera sätt är biografin en personlig utforskning och reflektion över Arendt. Detta val och förhållande gör att materialet Heberlein använder sig av främst är brevväxlingar, dagböcker, tidigare biografier och Arendts egna verk. 

Samtidigt som kärlek, personliga relationer och etik kommer i fokus finns det andra viktiga delar av Arendts bidrag som väljs bort eller helt ignoreras. Detta gäller särskilt Arendts diskussioner om politiska institutioner och relationen mellan dessa och individens bedömningsförmåga och därigenom politiska agens. Arendt försökte återbörda och rekonstruera en antik och en republikansk tradition från Aristoteles till Tocqueville, såväl som ett slags medborgerlig (civic) humanism, på vilken republiken i grunden måste byggas. 

En annan politisk dimension som saknas är Arendts analys i Totalitarismens ursprung av kolonialismen och den politiska periferins betydelse som testområde för politiska praktiker som sedan införs i hemlandet (eller i Europa). Denna viktiga analys av en boomerang-effekt plockades upp av Michel Foucault och tillskrivs ibland honom. Identifieringen av hur relationen ser ut mellan periferi och centrum för utprövande av politiska program var lika skarpsinnig som den var förutsägande och den är lika relevant och användbar i dag som den var för Arendts ursprungliga problem: de nazistiska koncentrationslägren. Samma mönster av prövoperioder i periferin har vi sett i nyliberala strukturanpassningsprogram i Chile under Pinochet och sedan 1980-talet i Afrika, för att sedan återbördas till Europa. På liknande sätt har till exempel geografen Stephen Graham identifierat hur teknologi och taktik från urban krigföring under den amerikanska ockupationen av Irak kopplas till nya övervaknings- och polisiära teknologier i stadsmiljöer i USA och Europa. Även om Graham hämtar referenserna hos Foucault kommer det ursprungligen från Arendts studie av totalitarismens ursprung. Heberleins val att bortse från dessa politiska dimensioner gör också att det saknas referens till en ledande Arendt-forskare som Margaret Canovan. 

Arendt betraktade sig själv som politisk tänkare och inte som filosof och det är ofta statsvetare eller politiska teoretiker som ägnar studier åt Arendt. Samtidigt var Arendt, som Heberlein framhåller, också filosof i bemärkelsen att hon gav bidrag till såväl epistemologi som etik, där Heberleins intresse och tyngdpunkt är det senare. 

Vi får följa den unga Hannah under hennes uppväxt och skolgång i Königsberg (Kaliningrad) och hennes tidiga år under studenttiden i Marburg hos Heidegger. Heberlein har här inspiretats av Elzbieta Ettingers bok med brevväxlingen mellan Arendt och Heidegger och vi får en inblick i hur relationen utvecklades. Att återigen få läsa smakprov på Heideggers pompösa och högtravande förförelseprosa är lika nervprövande som fascinerande. Breven ger en viss inblick i Heideggers karaktär men också i ett slags arketypisk kärleksrelation mellan en äldre manlig lärare och en yngre kvinnlig student, som återfinns i populärkultur och skönlitterära berättelser. Heberlein diskuterar denna formativa period för Arendt och den referensram denna tidiga kärlek blir för Arendts senare och mer mogna relationer, först med Günther Stern och sedan med Heinrich Blücher. Heberlein gör här en personlig, reflekterande och tolkande insats över Arendts privata och existentiella situation och livsval. Hon resonerar kring olika former av kärlek, utsatthet och trygghet, självständighet och beroende, lojalitet, svek och förlåtelse.

Heberleins fokus på etiska och moraliska frågor som aktualiseras hos Arendt förs sen vidare i diskussionen om förintelsen och om huvudpersonen i diskussionen om banal ondska, Adolf Eichmann. Arendts observationer och reflektioner kring personligt ansvar utifrån ett humanistiskt ställningstagande för betydelsen av mänsklig bedömningsförmåga får inte mindre relevans eller innebörd av det faktum att senare forskning har vederlagt en del av Arendts intryck och skildring av Eichmann. Vi har nu tillgång till material och information om Eichmann som Arendt inte hade, vilket visar honom i ett annat ljus med en mer aktivt medveten roll i Förintelsen än Arendt gav honom. Trots detta är Arendts humanistiska poäng både grundläggande och aktuell. Vi är handlande subjekt med bedömningsförmåga och valmöjligheter och det är just detta som gör oss mänskliga och ligger som en av grunderna i våra livsvillkor. För Arendt är detta en central komponent i hennes politiska filosofi, som sedan även kopplas till institutionella och konstitutionella arrangemang. 

Heberlein fokuserar dock främst på den individuella nivån just för att lyfta upp en moralfilosofisk och etisk dimension i frågan om personligt ansvar. Denna vinkling är inte en nackdel utan kan med fördel betonas i en svensk politisk kontext, som alltmer kommit att kännetecknas av bristande ansvar och avsaknad av ansvarsutkrävning i alltifrån migrations- och integrationspolitik till Transporstyrelseskandalen och Coronapandemin. Till detta har vi en rättspositivistisk tradition som skiljer sig från övriga Europa och en rättsskipning som alltmer hamnat i otakt med det allmänna rättsmedvetandet. Undanglidandet av ansvarsutkrävning gör att vi alltmer riskerar att få ett system befolkat av Eichmann-personligheter, i den ursprungliga bild och passiva oreflekterande roll Arendt ville ge honom. Heberleins bok kan hjälpa oss att se dessa problem. 

Denna vinkling är inte en nackdel utan kan med fördel betonas i en svensk politisk kontext, som alltmer kommit att kännetecknas av bristande ansvar och avsaknad av ansvarsutkrävning i alltifrån migrations- och integrationspolitik till Transporstyrelseskandalen och Coronapandemin.

Det kanske starkaste bidraget i Heberleins biografi är diskussionen av och reflektionerna kring kärlek, smärta, tillit och förlåtelse i personliga relationer, som får mycket utrymme i bokens senare kapitel. Även diskussionen av de existentiella villkoren av ensamhet, utsatthet och personlig förlust av vänner och älskade är starka inslag i boken, där Heberlein i sina betraktelser når djupare in på skinnet. Här är Heberleins engagemang och referensramar som starkast och läsningen blir personlig. Ett starkt citat från Arendts sista år som änka i en lägenhet på övre Manhattan återges, en period i hennes liv som präglades av förlusten av nära och älskade: 

Åldrandet innebär inte, som Goethe skrev ’ett gradvis tillbrakadagande från offentligheten’ – vilket jag inte alls har något emot, utan en gradvis (eller snarare plötslig) förvandling av världen från en plats befolkad av välkända ansikten till en plats bebodd av främlingar. Med andra ord, det är inte jag som drar mig undan världen, utan världen som upplöses framför mina ögon.

Heberleins bok är lättläst, men samtidigt tankeväckande och den ger en god inblick i Hannah Arendts levnadsbana, personliga relationer och intellektuella gärning. Den kan varmt rekommenderas till varje universitetsstudent, men naturligtvis även till andra, som läsning under höstkvällarna. 

Publicerad i Respons 2020-4