Förändring som förlust och möjlighet

”Och vad gör man med sådant som är så sönder att det så länge stjärnorna blickar aldrig kommer att gå att laga?”

Frågan står att läsa i Brigitta Trotzigs vidunderliga roman Dykungens dotter. Den frågan ställer även på sitt vis den franska filosofen Catherine Malabou i boken Olyckans ontologi. Hon använder också exempel från litteraturen på det slags olyckor som en gång för alla oåterkalleligt förändrar existensen, som en släkts död och försvinnande i Thomas Manns Buddenbrooks eller Prousts mästerliga iscensättning av åldrandets ögonblick i Den återvunna tiden och Duras gripande beskrivning av hur detta ögonblick drabbade henne i förtid – ”Mitt ansikte är förstört” – i romanen Älskaren. Litteraturen ger stöd och vittnar om den radikala negativitet som Malabou här söker ge en filosofisk tanke och form: hur ska vi förstå de olyckor som inte bara eller längre tillhör de förändringar som är oundvikliga i livet utan tvärtom ”avslöjar att en tillintetgörande kraft gömmer sig i hjärtat av själva identitetens konstitution”.

Med Olyckans ontologi, som publicerades 2009 på franska och nu ges ut i svensk översättning, tillsammans med den bok som troligen givit Malabou hennes internationella genombrott, Vad ska vi göra med vår hjärna? (originalet publicerades 2004), ställs frågan hur vi ska förstå de förändringar som omskapar varat på ett sådant sätt att själva identiteten går förlorad. I den senare boken tar Malabou avstamp i ett slags mörk poetisk fenomenologi och tecknar en bild av det som kan ske till följd av svåra trauman, vilka gör att ”en ny personlighet utan föregångare börjar leva tillsammans med den gamla och avslutar med att ta hela dess plats”. Och hon betonar att det inte handlar om en yttre forms förändringar, om att byta skepnad men innerst inne förbli densamma, som i Ovidius Metamorfoser.

Det Malabou intresserar sig för är den typ av olyckor som innebär transformationer av en ännu mer ödesdiger art, främmande ”vara-modus” som följer på sjukdomar, som Alzheimers eller vissa hjärnskador, eller som uppstår genom krig, naturkatastrofer och politiska katastrofer. I ett starkt avsnitt i boken återvänder hon till de trakter i de inre delarna av Frankrike där hon själv tidigare bott och beskriver hur den ekonomiska krisen under 1980-talet skapat en ny form av ”posttraumatisk subjektivitet”: arbetslösa och hemlösa, djupt deprimerade eller kanske ännu värre, affektslösa individer utan hopp om förändring. Vad gör man med sådant som är så sönder att det inte kan lagas, som Trotzig frågade sig? I Olyckans ontologi ger Malabou inte några direkta svar. Ändå präglas hennes skrivande av en glöd som det var länge sedan jag träffade på i vår nyliberala värld av liknöjdhet eller defensiv konservatism.

Catherine Malabou, som för närvarande är professor i filosofi vid Kingston University, kan kategoriseras som en kontinental filosof. Hon skrev sin avhandling om Hegel under Jacques Derridas handledning på 1990-talet och har sedan dess givit ut ett flertal verk centrerade kring begreppet plasticitet. Det är ett rikt begrepp som påträffas både inom bildkonsten och biologin. Det har fört in henne på en väg som är rätt ovanlig för den kontinentala filosofin, liksom för stora delar av den humanvetenskapliga traditionen mer generellt, nämligen den som öppnar sig för den neurobiologiska forskningen. I Vad ska vi göra med vår hjärna? slår hon helt sonika fast: ”I grund och botten är hjärnan ’meningens organ’, eftersom alla kognitiva operationer har sitt ursprung i hjärnan.” Det handlar dock inte om att reducera mening till hjärnceller, utan om att erkänna att det inte finns något som åtskiljer mening och språk från den biologiska materialiteten. Det som finns är en kontinuitet och former av förändring som kan vara livgivande eller dödsbringande. Malabou må vara en kontinental filosof, men hon är framför allt en materialist som på ett originellt vis för samman Marx med La Mettrie, dagens hjärnforskning med Hegels Andens fenomenologi, Deleuze med António Damásio. Det blir snårigt ibland, men oftast engagerande och tankeväckande.

Den biologiska materialiteten är vårt öde och det gäller därför att kunna leva med den på ett medvetet sätt, hävdar Malabou.

Den biologiska materialiteten är vårt öde och det gäller därför att kunna leva med den på ett medvetet sätt, hävdar Malabou. I Vad ska vi göra med vår hjärna? är det just ett ”medvetande om hjärnan” hon vill väcka. Men kan förstås fråga sig hur originellt det är när hjärnan är det som står högst på åtminstone den populärvetenskapliga agendan i dag, från teorier om så kallade lyckopillers goda eller dåliga effekter på den ständigt växande psykiska ohälsan, till varningar om skärmljusens störande inflytande på vår sömn och hur vi ska ”stärka” våra hjärnor med motion etcetera. Det intressanta med Malabous bok om hjärnan är att den samtidigt kan läsas som en politisk pamflett (som fortsätter i ett mörkare tonläge i den senare boken).

Ett medvetande om hjärnan handlar inte enbart om det som neurovetenskaperna kunnat slå fast, nämligen att hjärnan är plastisk, att den utgörs av nätverk och kopplingar som förändras under hela livet, och att den därför också är både formbar och formande. Frågan som Malabou ställer är vad vi gör med den plasticiteten och vad den gör med oss. Genom att sammanföra dagens kunskap om hjärnan med en skarp samtidsdiagnos konstaterar hon att även dagens globala kapitalism tycks kunna beskrivas i neurobiologiska termer: ”den nya managementdiskursen kan ses som en objektiv version av de strukturer i nervsystemet som dagens neurobiologiska forskning har upptäckt”. 

Det är en kritisk beskrivning som bygger vidare på ett antal sociologiska studier utförda i efterverkningarna av 1900-talets etablerande av en nyliberal hegemoni och dess konsekvenser för subjektivitetens utformning. Hon nämner bland annat de franska sociologerna Luc Boltanskis och Ève Chiapellos studie om den nya kapitalistiska andan (Le nouvel esprit du capitalisme, 1999) som inspirerat New Public Management och framväxten av den så kallade gig-ekonomin, vilken prioriterar personer som kan vara flexibla och foga sig för att ständigt prestera mer och maximera resultatredovisningen. Ja, vad är det för subjektivitet om inte en ny form av slaveri?

Hur som helst syftar medvetenheten om den sociala omvandlingen i Vad ska vi göra med vår hjärna? till att väcka en förmåga att göra motstånd. Malabou finner detta motstånd i själva begreppet plasticitet, som till skillnad från flexibiliteten betecknar förmågan hos vissa material, organ eller individer att endast foga sig till en viss gräns, som i ett politiskt sammanhang skapar en grund för nonkonformism: ”Motstånd mot flexibiliteteten, denna ideologiska norm som medvetet eller omedvetet torgförs av en reduktionistisk diskurs där de neurala processerna modelleras och naturaliseras i syfte att legitimera en viss social och politisk ordning.”

I Olyckans ontologi, som alltså är skriven fem år efter boken om hjärnan, är det dock en ren destruktiv plasticitet som står i fokus, den som indikeras av att något går helt sönder, exploderar och inte kan repareras eller återta sin tidigare form. Den destruktiva plasticitetens kraft kan vi många gånger inte göra något åt – som åldrandets ögonblick eller sjukdomens slag – och boken handlar till stor del om vikten av att tänka denna filosofiska och existentiella svårighet. Men de gånger förstörelsen är resultatet av ett mänskligt agerande, eller icke-agerande, borde vi kunna bli tillräckligt medvetna för att kunna dra en gräns och använda hjärnan för kritisk aktivitet.

Publicerad i Respons 2020-1