Bernard-Henri Lévy: »Företrädare bland muslimer måste nu på allvar ta upp kampen mot extremismen«

Efter attentatet mot Charlie Hebdo och Hyper Cacher har Frankrike mobiliserat för ett nytt krig, men denna gång gäller det inte en avlägsen konflikt på den afrikanska kontinenten utan en upprustning mot terrorism och antisemitism på hemmaplan. Den socialistiska regeringen har initierat en rad åtgärder för att bevaka och bekämpa de cirka 3000 misstänkta terrorister som befinner sig i landet eller kan komma att återvända dit. Runt judiska skolor och byggnader patrullerar poliser och militärer – rädslan för nya attacker är påtaglig. Premiärminister Manuel Valls gav röst åt indignationen i landet när han inför nationalförsamlingen efter dåden deklarerade: »Hur kan vi acceptera att i Frankrike, landet där judarna emanciperades för två sekel sedan, men också ett av de länder där de blev martyrer för sjuttio år sedan – hur kan vi acceptera att rop om ›död åt judarna‹ hörs på gatorna?«

Ur ett historiskt perspektiv har landets politiska spelrum i denna fråga ända fram till i dag definierats av principen för laïcité som lagfästes 1905 när stat och kyrka skildes åt. Det var den dåvarande vänsterregeringen som införde lagen under intryck av Dreyfusaffären. Lagen stärkte den redan befintliga religionsfriheten och påbjöd att staten skulle förhålla sig neutral till all form av religionsutövning, som i sin tur inte fick påverka politiska angelägenheter. Separationen mellan det politiskt offentliga och religion har sedan dess spelat en central roll för hur republiken har hanterat trosfrågor. Attentaten den 7 och 9 januari uppfattades därför inte bara som terroristattentat mot individer utan också som ett angrepp mot en grundläggande princip. Premiärministern upprepade ordet laïcité tio gånger i sitt tal i nationalförsamlingen och uttryckte regeringens fasta övertygelse att denna tradition bör stärkas inför det nya hotet.

Den sekularisering som inleddes med upplysningen och kulminerade med lagen år 1905 var emellertid inte bara en process som dikterades ovanifrån utan skedde också parallellt med ett slags religiös upplysning underifrån. När den katolska kyrkans inflytande kraftigt kringskars genom franska revolutionen hade redan en förnyelse påbörjats för att anpassa kyrkans dogmer till den nya ordningen. Inom judendomen innebar samma utveckling också ett slags republikanisering; riter och ceremonier anpassades inte bara efter rådande lagstiftning utan kom också att hylla det politiska system som garanterat medborgarskap och skydd för en tidigare utesluten grupp. Även islam, som blev en viktig del av Frankrike under 1800-talets kolonisation av Nordafrika, har påverkats av denna tradition. Till skillnad från andra europeiska länder går det under efterkrigstiden att tala om en särskild fransk islam som har fått en nationell särprägel genom den republikanska traditionen.

Men inom islam har sekulariseringen gått långsammare och inte varit lika genomgripande. Det hävdar filosofen och författaren Bernard-Henri Lévy – även kallad BHL – som ägnat stor del av sin karriär åt att just studera utvecklingen i den muslimska världen, senast under den arabiska våren där han som fri intellektuell följde utvecklingen på plats i Libyen och medverkade till att Frankrike gick in militärt. Lévy har också undersökt olika former av antisemitism, bland annat i boken L’Idéologie française (1981), där sådana underströmningar i det franska tänkande blottlades. Bokens kritiska granskning av den franska historien och dess polemiska anslag väckte stor uppmärksamhet. Tematiken har återkommit i andra arbeten och efter de senaste attentaten i Paris kallades Lévy till FN:s generalförsamling för att ge en bakgrund till de nya uttrycken av antisemitism.

Lévy besökte också Sverige nyligen för att delta i »Judisk vår« – en serie föreläsningar och diskussionspaneler i Stockholm och Malmö där minoritetsfrågor diskuteras med anknytning till judendomen. Där betonade han just vikten av att bejaka sekulära trender inom islam för att underlätta kulturmöten mellan olika religiösa grupper. Respons träffade filosofen efter föredraget på Berns i Stockholm för ett samtal om det nya hotet mot demokratin och vilka konsekvenser detta kan få i såväl Frankrike som Sverige.

Respons: Hur tycker du att Frankrike hanterat situation efter attentaten?

BHL: Sammantaget har det varit bra. Det gäller både hur regeringen och det politiska etablissemanget i övrigt har skött sig. Situationen har försatt vårt land inför en svår moralisk prövning, men vi har undvikit det som jag kallat lockelsen hos en Patriotic Act, det vill säga att ge staten ett slags undantagstillstånd, som i USA efter elfte september 2001 då friheter inskränktes. USA har i detta sammanhang fungerat som ett avskräckande exempel och hitintills har våra politiker i stället agerat på ett förnuftigt sätt.

Respons: Vad ska man göra för att bemöta den radikala islamismen mer långsiktigt?

BHL: Det kommer att vara en lång kamp. Man kan inte bli av med terrorism i en handvändning. Alla måste bidra till kampen. Republiken måste vara bestämd i sin hållning, men samtidigt intelligent och agera varsamt. Företrädare bland muslimer måste nu på allvar tar upp kampen mot extremismen och få ett stort stöd. Dessutom bör vi slå tillbaka mot argument som går ut på att Charlie Hebdo har missbrukat yttrandefriheten. Jag hoppas att vi inte ska bli försiktigare när det gäller att häda.

Religioner måste leva med idén att troslärorna kan attackeras på olika sätt, däremot inte de människor som utövar en religion.

Respons: I Sverige har vissa opinionsbildare kritiserat kampanjen »Je suis Charlie« eftersom tidningen anses bedriva en kampanj mot en religion som representerar en svag grupp i samhället. Vad anser du om denna kritik?

BHL: Det är felaktigt av två skäl. För det första har Charlie Hebdo fört en kampanj mot kristendomen sedan tidningen startades. Ingen annan religion har behandlats så elakt och varit ett så återkommande föremål för tidningens satir. För det andra har vi i Frankrike ända sedan Voltaire rätt att föra kampanj mot en religion vilken det än är. Detta är en viktig grundläggande rättighet i Frankrike. Religioner måste leva med idén att troslärorna kan attackeras på olika sätt, däremot inte de människor som utövar en religion. Vi är inne på en farlig väg om vi börjar kompromissa med dessa värderingar i toleransens namn.

Respons: En annan som använder humorn som ett slags vapen är den franske komikern Dieudonné vars uttalande om judar även fått uppmärksamhet i Sverige. Du har uttalat ditt stöd för premiärministerns intention att förbjuda komikerns uppträdande. Varför gäller inte samma yttrandefrihet för Dieudonné?

BHL: På de möten som organiseras med Dieudonné handlar det inte längre om att kritisera trosläror eller religiösa institutioner. Dieudonné attackerar personer och mot dessa personer uppmanar han även till mord. Låt mig ta ett exempel. En mycket viktig händelse i Frankrike var mordet på Ilan Halimi 2006. Det var en ung jude som kidnappades och torterades till döds under tre veckor av en grupp kallad »Barbarernas gäng‹ och som styrdes av Youssouf Fofana som nu sitter i fängelse. När Dieudonné avslutar sina möten med sloganen »Befria Foufana« så är det en klar ursäkt för att mörda och för terrorism. Detta är den största skillnaden mot Charlie Hebdo. Denna tidning har aldrig uppmanat till mord. På Dieudonnés möten däremot predikas hat mot judar och brott mot mänskligheten – detta tillåter inte republiken.

Respons: Hur ska denna antisemitism bemötas?

BHL: Det går det inte att övertyga Dieudonné. Han är instängd i sitt eget fängelse av raseri och vi kan inte få ut honom. Däremot finns det en grupp av människor omkring honom som är mottaglig för argument och som vi kan hindra att falla in i denna idévärld. Antisemitismen i dag grundar sig framför allt på tre teman. Den är för det första sammankopplad med en form av antisionism där judar hålls ansvariga för Israels politik. För det andra bygger den på förnekandet av Förintelsen och för det tredje på idén att judarna utnyttjar sitt lidande för politiska syften och för att överskugga andra människors umbäranden.

Antisemitism i dag har inget betydande stöd från etablerade politiska partier som på 1930-talet i Europa. Det finns heller inte några stora intellektuella som stödjer idéerna som tidigare. Men när dessa tre teman förs samman och populariseras då lever judarna farligt igen. De utgör ingredienserna till en moralisk atombomb. Därför måste vi inrikta vår kamp på dessa tre fronter.

Respons: Är du orolig för relationen mellan judar och muslimer i Frankrike?

BHL: Ja, men man ska inte överdriva heller. Min oro är självklart att antisemitismen fortsätter att öka och terrorismen utvecklas. Men vad som bekymrar mig mest är relationen muslimer emellan och hur vi kan hjälpa de moderata i kampen mot extremisterna. Frågan är också felställd, eftersom den här typen av gruppmotsättningar inte är någon fransk tradition. Vi är alla individer med unika och gemensamma drag och uppdelningen av två olika läger av judar och muslimer leder fel.

Respons: Ändå talar du om ansvaret för den muslimska gemenskapen?

BHL: Vad jag menar är att kampen mot den extrema tolkningen av islam inte kan föras av ateister, kristna och judar. Fransmän med muslimsk tro måste vara aktiva i kampen. De har ett ansvar att bekämpa den tolkning av islam som ligger nära terroristerna. Hitintills har sådana röster varit för svaga. Vi som inte delar denna tro måste också visa att vi är muslimernas bröder i denna kamp. De är i behov av solidaritet mer än någonsin.

Respons: Trots den senaste utvecklingen visar studier på att muslimer är mer integrerade i Frankrike än i andra europeiska länder. Islam har en tydlig plats i det franska samhället och utgör en viktig röst i det nationella samtalet, särskilt jämfört med länder som Sverige. Delar du denna uppfattning?

BHL: Ja, det gör jag absolut.

Respons: På vilket sätt är då den senaste utvecklingen och diskussionen ett hot mot den franska islam och dess utövare?

BHL: Jag ser två huvudsakliga risker. Det ena är att säga att attackerna mot Charlie Hebdo och Hyper Cacher inte har något med islam att göra. Detta är inte sant. Attentaten har visst med islam att göra och det måste man säga för att kunna bryta ner den tolkning av islam som mördarna representerar.

Den andra risken är att säga att islam i allmänhet är roten till det som hände. Det är uppenbart att aktivister inom till exempel Front National inom snar framtid kommer att stå inför frestelsen att exploatera attentaten för att väcka misstro mot islam i allmänhet. Men hitintills har detta inte varit helt givet, eftersom sympatisörerna runt Front National har svårt att försvara Charlie Hebdo och de har heller ingen lust att stå upp för judarna i Frankrike. Men denna risk att sammanblanda islam med terrorism är ändå tydlig.

De har äntligen begripit att skillnaden mellan den liberala högern och extremhögern inte är kvantitativ utan kvalitativ.

Respons: Front Nationals hållning till Charlie Hebdo måste naturligtvis också förstås av att Charlie Hebdo har drivit en sådan hård kampanj mot detta parti. Men hur tror du att den traditionella högern som leds av förra presidenten Nicolas Sarkozy kommer att reagera?

BHL: Här finns självklart olika tendenser. Men vad som är nytt i politiken efter attentaten är att för första gången sedan Front National dök upp är den anständiga högern överens om att detta parti är dödsfienden. Sedan har alla sina egna strategier om hur Front National ska bemötas. Medan några följer socialistpartiets linje profilerar sig andra med egna argument. Detta är dock skillnader som har med taktik att göra. I dag är det enigheten inom högeroppositionen i denna fråga som är mest påtaglig. De har äntligen begripit att skillnaden mellan den liberala högern och extremhögern inte är kvantitativ utan kvalitativ. De har äntligen begripit att det inte finns någon möjlig allians med Front National. De har äntligen begripit att nu gäller kampen till sista blodsdroppen. Ett sådant samförstånd fanns inte tidigare, då delar av högern kunde tänka sig någon form av allians med Front National vilket var en dödsfälla för Frankrike. Nu ser vi en höger som kämpar för de republikanska värdena. Det är mycket viktigt för vår demokrati.

Respons: I Sverige har man sedan vårt högerpopulistiska parti Sverigedemokraterna kom in riksdagen 2010 isolerat partiet och det finns en diskussion kring huruvida detta är riktigt eller inte.

BHL: Ja jag känner till detta och jag står fast vid att strategin att isolera är den bästa.

Respons: En av de viktigaste källorna till antisemitism i dag är Israel-Palestina konflikten där judar skuldbeläggs kollektivt för vad som händer i Mellanöstern. I Frankrike har detta givit upphov till våldsamma attacker mot synagogor och judiska butiker när konflikten i Mellanöstern har eskalerat. Även i Sverige finns liknande tendenser i mindre skala. Hur kan man hindra det?

BHL: Tyvärr är detta ett faktum och det är svårt att hitta några lösningar. Det finns idioter i Frankrike som tror att de stödjer Palestina genom att attackera synagogor i Paris. Detta måste vi självklart förhindra. Jag är också en förkämpe för palestiniernas rättigheter och för en palestinsk stat, men jag attackerar inga synagogor. Väldigt många judar som går till synagogan har samma inställning som jag. Kanske måste man påminna dessa antisemiter om detta. Men om det ändrar något, det vet jag inte.

Respons: I Sverige har Mellanösternkonflikten hamnat på den politiska dagordningen genom det svenska initiativet att erkänna Palestina. Du som har ett långt engagemang i den här frågan, vad tycker du om det svenska erkännandet?

BHL: Jag är som sagt en hängiven och kämpande anhängare för en palestinsk stat. Men inte vilken stat som helst. Inte med vilka gränser som helst. Inte genom vilket politiskt program som helst. Ett erkännande av principskäl på detta sätt är jag mot. Utspelet saknar helt precision. Vilket Palestina är det egentligen man erkänner? Styrs det av Hamas eller Mahmoud Abbas? Eller av båda två? Vilka gränser gäller? Kommer rätten för palestinier att återvända att gälla?

När man gör sådana här utspel utan de mest grundläggande distinktioner har erkännandet ingen betydelse och kan i värsta fall försvåra freden. Det riktiga steget mot fred som skulle vara i linje med den stora svenska demokratin och dess neutralitetsanda, som jag känner mycket väl och har sett hur den fungerar i praktiken, borde vara att sätta press på båda parter. Svenska regeringen borde i stället hitta någon form av resolution som uppnår detta på ett konkret sätt. Då skulle Sverige kunna åstadkomma något.

Respons: Till sist, du har den senaste tiden varit upptagen med de politiska dagshändelserna: attackerna i Paris men också det grekiska valet och krisen i Ukraina. Vad är ditt kommande projekt?

BHL: Nu tänker jag återvända till filosofin i ett bokprojekt. Mer än så vill jag för tillfället inte säga.

Publicerad i Respons 2015-1