Förförs av en förförares mytologi

Vissa tecken tyder på att vi står inför ett D’Annunzio-mode i Sverige. Det skulle i så fall vara med närmare ett sekels fördröjning jämfört med det D’Annunzio-mode som en gång i tiden rådde i Italien och i lägre grad i Frankrike och Tyskland. Förvisso vore det väl varken första eller sista gången som ett intellektuellt och litterärt fenomen når Sverige långt efter att intresset svalnat annorstädes. Under de senaste åren har nu landets båda största förlag publicerat varsin bok om Gabriele D’Annunzio, en författare som senast översattes till svenska 1946 och som knappast någon heller skrivit om här i landet sedan dess. Efter Göran Häggs underhållande idolporträtt D’Annunzio – Dekadent diktare, krigare och diktator som Norstedts publicerade 2015 (recenserad i Respons 2015/6), kommer nu Bonniers svar i form av konstfacksprofessorn Magnus Bärtås och författaren Fredrik Ekmans Bebådaren – Gabriele D’Annunzio och fascimens födelse.

I början av 1890-talet gjorde sig Gabriele D’Annunzio på allvar ett namn med romanen Il piacere (till svenska översatt som Njutningslysten 1898), en mycket tidstypisk dekadensroman som skildrar en hedonistisk intelligensaristokrats liv i de italienska adelskretsarna. D’Annunzio försökte resten av livet i allt högre grad upphäva gränsen mellan liv och fiktion och skapade en mytologi kring sig själv som i hög grad påverkat mottagandet av hans verk. Oavsett om han skrev dikter och romaner, verkade som stridsflygare eller politisk upprorsmakare eller sysslade med just det slags njutningslysten dekadent livsföring som han skildrat i romanform, ägnade han sig åt en långtgående estetisering av dessa verksamheter. Det gjorde honom till en litterär superstjärna i hans egen tid, gav honom en plattform för en politisk verksamhet som en förgrundsgestalt inom den italienska fasciströrelsens tidiga historia och det gjorde att litteraturforskare alltsedan hans levnad hyst ett mycket stort intresse för hans biografi.

Bebådaren – titeln anspelar på ärkeängeln Gabriel som frambringar budet till Jungfru Maria att hon skall föda en son och som D’Annunzio gärna inlemmade i sin privata mytologi – handlar alltså om D’Annunzio och fascismens födelse. Det är ett mål som är litet för ambitiöst; snarare än en enhetlig historia sönderfaller framställningen i några olika delar. Boken är dels en levnadsteckning över diktaren. Med utgångspunkt i en rad biografier om D’Annunzio berättas om hans liv, hans diktning och om hans växlingsrika öden från födelsen i Pescara 1862 till döden på godset Il Vittoriale vid Gardasjön 1938. Dels är boken också ett bidrag till Italiens 1900-talshistoria. Återigen med utgångspunkt i andra forskares verk berättas den italienska fascismens historia, med ambitionen att placera in D’Annunzio i den. Sedan försöker boken också hitta ett svar på frågan vari fascismens lockelse i dag består: några av de mest intressanta partierna skildrar författarnas egna möten med nyfascistiska husockupanter i Rom och med historiker och intellektuella i Rijeka, den i dag kroatiska hamnstad där D’Annunzio i första världskrigets efterdyningar utropade en egen stat.

Oavsett om han skrev dikter och romaner, verkade som stridsflygare eller politisk upprorsmakare eller sysslade med just det slags njutningslysten dekadent livsföring som han skildrat i romanform, ägnade han sig åt en långtgående estetisering av dessa verksamheter.

I ett avseende är boken mycket lyckad och kongenial med föremålet. Till det yttre är Bebådaren nämligen uppseendeväckande tjusig, från det kitschiga omslaget i gammalrosa och guld till valet av typsnitt och de många avbildningarna av fotografier, konstverk och dokument som tryfferar inlagan. Trots att förlaget valt den snåla lösningen att ge ut en bok om den slösaktige bibliofilen och hyperesteten D’Annunzio i kartonnageband har formgivaren Nina Ulmaja lyckats skapa en form som gör honom rättvisa. Annars är jag mycket kluven till Bebådaren. Den är i sin helhet välskriven; läsningen är hela tiden underhållande och boken innehåller avsnitt som är mycket intressanta. Jag hade mycket gärna läst en hel bok om den italienska nyfascistiska rörelsen och dess kulturella kanon, en kanon där D’Annunzio har en självklar plats. Det tycks mig också som ett slags studie där Bärtås och Ekmans intressen och kunskaper och skrivsätt hade kunnat komma till sin rätt.

Men de har inte nöjt sig med att skriva en sådan bok, utan ägnar hundratals sidor åt D’Annunzios liv och diktning, i en mycket associativ och anekdotspäckad framställning, som bygger på en i princip uteslutande engelskspråkig biografisk forskning om diktaren. (När hans romaner och dikter citeras är det också utifrån engelska utgåvor, med undantag för de fåtaliga texter som föreligger i svensk översättning.) Framställningen bryts ideligen av olika sidospår, som inte sällan utvecklas över flera sidor utan att relevansen för D’Annunzio eller den italienska fascismen blir särskilt tydlig. Så möter här utläggningar om flera av D’Annunzios älskarinnors förehavanden med visst fokus på deras resor och om vilka hotell och vandrarhem författarna själva bott på under sina vistelser i Rijeka, men också, för att ge några exempel valda på måfå, om Yukio Mishimas misslyckade statskupp och rituella självmord, om den femtonårige Hitlers upplevelse av Wagners Rienzi, om den jugoslaviske kommunistledaren Titos språkliga egenheter och samme kommunistledares privata menageri. Mer än någonting annat möter man dock utvikningar om D’Annunzios ständiga kvinnoaffärer. Gång efter annan förför den skallige och kortväxte författaren trots ett alltmer påtagligt kroppsligt och moraliskt förfall sköna och motspänstiga kvinnor.

En viktig del av Bärtås och Eklunds argumentation är tanken att den fascistiska propagandan använde viriliteten som ett centralt inslag. Kvinnohistorierna är därför av särskild betydelse för diskussionen av D’Annunzios betydelse som fascistisk portalgestalt. Men själva förefaller författarna förföras av förföraren D’Annunzio: de rabblar lystet upp älskarinna efter älskarinna, förförelsenummer efter förförelsenummer, och talar exempelvis om hur han ännu 1933, som neddrogad och svårt förfallen sjuttioåring, stänger in sig ”dagar i sträck” med den vackra blonda spion som de tyska nazisterna skickat för att sängkammarvägen luska ut italienska statshemligheter.

Över huvud taget är anekdoterna av central betydelse för bokens framställning. Anekdoter om D’Annunzios erotiska eskapader och förförelsekonster blandas upp med anekdoter om hans väldiga slösaktighet, om hans livsfarliga flygräder, om ett kontrakt undertecknat med poetens eget blod och om hans elektrifierande talekonst. Även om författarna vinnlägger sig om att distansera sig från D’Annunzios försök att skapa en mytologi kring sig själv blir deras bok i slutändan snarast ett bidrag till denna mytologi. Det hänger uppenbart samman med det faktum att bokens grundval inte är egna källstudier, utan att den egentligen bara refererar andra forskares arbete (ett faktum som faktiskt inte framgår helt tydligt förrän i efterordet, efter mer än 500 sidor).

Så akademiker jag är har jag inga som helst problem att erkänna att andra slags böcker än akademiskt litteraturvetenskapliga studier ofta hör till det mest värdefulla som skrivs om litteratur och författare. Det vore orimligt att förneka att de mest insiktsfulla kommentarerna om många författarskap återfinns i olika slags litterära essäer. Men att göra sig fri från de akademiska konventionerna är en sak, att diskutera ett författarskap och dess betydelse för en av sin kulturs mest ödesdigra tankeströmningar utan att själv göra ett verkligt försök att sätta sig in i detta författarskap är något helt annat.

Enligt efterordet har författarna arbetat med Bebådaren i sex års tid. För mig är det obegripligt att någon ägnar sex år åt en författare utan att ens göra sig mödan att lära sig det språk som denne skrev på ordentligt. ”I D’Annunzios fall är det omöjligt att skilja privatpersonen D’Annunzio från författaren D’Annunzio från den politiske agitatorn och erövraren D’Annunzio”, skriver Bärtås och Eklund. Om det är sant innebär det att verkligt arbete med D’Annunzios litterära produktion är desto viktigare för att förstå hans politiska betydelse. Endast genom ett ihärdigt analys- och kontextualiseringsarbete skaffar man sig förutsättningarna att frigöra sig från den konventionella bild av D’Annunzio som har sitt ursprung i den mytologiska persona som han själv skapade och som nu präglar Bebådaren. Aldrig så många amerikanska biografier kan inte ersätta det arbetet.

Denna sekundärlitteratur diskuteras heller egentligen aldrig. Emellanåt lyfts någon forskare fram med en tydlig hänvisning och ett citat, men större delen av boken utgörs av ett referat av ett helt forskningsläge, huvudsakligen alltså den engelskspråkiga D’Annunziolitteraturen. Endast sällan ställer författarna olika ståndpunkter hos olika forskare mot varandra och argumenterar för en egen uppfattning. Egentligen är det bara i en enda fråga som Bärtås och Ekman ger sig in i en kritisk diskussion. Det gäller en av de många anekdoterna: en händelse 1922 när D’Annunzio störtade sju meter i sitt hem och skadade sig svårt, som Göran Hägg i sin bok menade var ett mordförsök från Mussolinis sida, medan Bärtås och Ekman argumenterar för att det var ett svartsjukedrama som låg bakom fallet.

Som litterär metod är Bärtås och Eklunds arbetssätt i ett avseende helt vedertaget. Att genom några anekdoter och med utgångspunkt i ett referat av någon annan forskares arbete berätta om ett författarskap och livsöde med en särskild betydelse för ett viktigt historiskt skeende är naturligtvis i grunden precis hur en understreckare skrivs. Mest av allt framstår Bebådaren också som en förvuxen dagstidningsartikel, en kultursidestext på mer än 500 sidor. Om vi verkligen står inför ett D’Annunzio-mode och har fler böcker om honom att se fram emot under åren som kommer, kunde man önska att nästa person som känner sig manad att skriva om honom gör det utifrån ett intresse för hans litterära gärning.

Publicerad i Respons 2017-6