Förintelsen var inte bara Tysklands brott
Dan Stone visar hur grannar, tjänstemän och kollaboratörer över hela Europa gjorde folkmordet på judarna möjligt, men nämner nazismens andra offer bara i förbigående.

Sedan 1950- och 1960-talets studier av Leon Poliakov, Gerald Reitlinger och Raul Hilberg har historiker som Saul Friedländer, Peter Longerich och David Cesarani föresatt sig att berätta hela Förintelsens historia mellan två pärmar. Turen har nu kommit till den engelske historikern Dan Stone, känd bland annat för sina verk om Förintelsens historiografi och historieteori, samtida brittiska tolkningar av nazismen och för populärvetenskapliga böcker om koncentrationslägrens historia. Stones Förintelsen: En oavslutad historia föreligger nu i en utmärkt svensk översättning av Johan Wollin. Detta är mer än välkommet med tanke på att utbudet av historievetenskaplig litteratur om Förintelsen översatt till svenska är magert.
Stone har skrivit en alldeles utmärkt ingång till Förintelsens historia. Han leder läsaren med säker hand genom folkmordets olika faser och skådeplatser, från 1930-talets våld till krigsslutets dödsmarscher, varvar fokus på förövarna med vittnesmål från deras offer och gör en rad klargörande markeringar i relation till vanligt spridda men inkorrekta föreställningar. Viktigast av allt är kanske det faktum att Stone gör rent hus med uppfattningen om Förintelsen som en enbart tysk historia. Givetvis var Förintelsen ett tyskt projekt som koncipierades och planlades av tyskar och där den tyska staten under Hitler spelade en drivande och central roll. Samtidigt fordrade dess genomförande långtgående kollaboration och medhjälp över hela det tyskdominerade Europa. Det gällde inte bara människor som kunde hålla i gevär, piskor, påkar och järnrör utan människor som kunde hålla vakt, ordna transporter, identifiera vem som var jude i lokalsamhället, var överlevande judar kunde gömma sig, samt inte minst de otaliga människor som tog över lägenheter och egendom. I denna mening var Förintelsen ett europeiskt projekt i en utsträckning som dagens minneskultur kring Förintelsen – där Tyskland tar på sig ansvaret för sitt folkmord medan östeuropeiska stater vill frånsäga sig sin delaktighet – fortfarande inte erkänner.
Föreställningen om Förintelsens typiska offer som tysktalande, assimilerade och välutbildade medlemmar av medelklassen med ett piano i salongen och Goethe i bokhyllan stämmer inte in på denna grupp.
Stone korrigerar vidare vanliga föreställningar om Förintelsens offer. På ett motsvarande vis som icke-tyska förövare utgjorde en stor majoritet var tyska judar en försvinnande liten del av Förintelsens offer, trots att de och andra judar från Central- och Västeuropa har kommit att spela en så avgörande roll för minnet av denna händelse. De flesta av Förintelsens offer var religiösa jiddischtalande judar från Östeuropa. Föreställningen om Förintelsens typiska offer som tysktalande, assimilerade och välutbildade medlemmar av medelklassen med ett piano i salongen och Goethe i bokhyllan stämmer inte in på denna grupp. Bilderna av boskapsvagnar och högar av koffertar är centrala delar av Förintelsens symbolik men de flesta offer dödades i nära anslutning till sina hem. Få av dem överlevde för att avlägga vittnesmål. De flesta av deras berättelser publicerades på jiddisch eller hebreiska och har aldrig översatts till mer tillgängliga språk.
Ett annat påpekande som löper som en röd tråd genom boken är en kritik av uppfattningen om Förintelsen som ett industriellt folkmord. Stone tar avstånd från denna föreställning med hänvisning till folkmordets brutala och ofta ineffektiva verklighet. Inte minst dödades en stor del Förintelsens offer ansikte mot ansikte med deras bödlar, människor som de i vissa fall lärt känna under kriget eller som varit deras grannar. På denna punkt undrar jag om Stones kritik skjuter över målet. Finns det någon motsättning mellan att en process är industriell och att den samtidigt är smutsig och brutal för offer och förövare? Poängen med att kalla Förintelsen för ett industriellt folkmord är, som jag ser det, att den genomfördes i massiv skala, av moderna stater och med moderna metoder som skjutning, gasning, tågtransporter och andra former av kommunikation. Att den samtidigt inbegrep misslyckanden, att förintelsemaskineriet hakade upp sig och att det uppkom flaskhalsar, förändrar i min mening inte betydelsen av ordet industriell i detta sammanhang. Allt som har med fabriker och industrier att göra är inte per definition effektivt eller tekniskt avancerat och det kan mycket väl vara »brutalt«, »våldsamt« och »grymt« för den eller det som »processas«.
En annan idé som vägleder boken är frågan om nazismens ideologiska bakgrund, inte minst dess antisemitism. Stone inskärper att vi måste studera de idéer och föreställningar som låg till grund för Förintelsen. Detta innebär inte att argumentera för den sedan länge förlegade föreställningen att Förintelsen planerades i förväg utan att framhålla att de händelser som ledde fram till det systematiska massdödandet, i första hand andra världskriget, tolkades inom ramen för en nazistisk föreställningsvärld. Den tyska expansionen placerade miljontals judar under tysk överhöghet samtidigt som kriget som sådant från ett nazistiskt perspektiv var omöjligt att separera från judefrågan, vilket visades inte minst under Hitlers ökända tal i den tyska riksdagen i januari 1939. Stone framhåller att Tyskland inte genomförde folkmordet på judarna för att de anföll Sovjetunionen. Nazisterna anföll Sovjetunionen för att de däri såg en judisk makt.
Ett av bokens stora företräden är att Stone integrerar en rad perspektiv som utvecklats under de senaste decennierna och som tillför något till vår förståelse av Förintelsen. Inte minst är det välkommet att Stone nämner tolkningen av Förintelsen som ett både kolonialt och antikolonialt folkmord. Med stöd av historiker som Wendy Lower och Dirk Moses konstaterar Stone att judarna för Hitler och nazismen utgjorde ett kolonialt hot i dubbel bemärkelse. De representerade en makt som politiskt, ekonomiskt och stundtals även militärt hade koloniserat Tyskland, bland annat genom Versaillesdiktatet och Ruhrockupationen. I denna mening uppfattades Förintelsen av dess arkitekter som ett slags antikolonial frigörelse. Samtidigt behandlades judarna, under andra världskriget och det kortvariga tyska imperiet, som fientliga infödingar som skulle fördrivas och senare utrotas, inte minst på grund av den militära aggression som hölls den judiske fienden till last.
Trots Stones referenser till den senaste forskningen presenterar han i andra avseenden en påtagligt traditionell version av Förintelsens historia. Den tyska statens massdödande av andra grupper nämns enbart i förbigående. Det är synd, dels eftersom en knapp majoritet av de uppskattningsvis 13 miljoner människor som dödades av Tyskland inte var judar – även om judar utgjorde den enskilt största offergruppen – dels eftersom dödandet av polacker, sovjetiska krigsfångar, funktionshindrade och romer alla på olika vis bidrar till förståelsen av vad som utmärkte Förintelsen och vad som förenade den med dödandet av andra grupper. Stones ord om att inkludera andra offergrupper under rubriken Förintelsen skulle innebära att göra dessa grupper en »björntjänst« eftersom deras förföljelser hade »andra orsaker« klingar falskt. Det finns i princip inte något att invända mot att studera nazismens olika offergrupper separat. Men man behöver inte kalla dödandet av över tre miljoner sovjetiska krigsfångar och en halv miljon romer för en del av Förintelsen för att inse att den nazistiska rasismen spelade en väsentlig roll däri.
På ett motsvarande vis är andra moderna folkmord nästan helt frånvarande från framställningen. Frågan om tysk kolonialism och Förintelsen åberopas, som redan nämnts, men Stone ser det tyska angreppet på Sovjetunionen i juni 1941 mest som ett utslag av antisemitism. Att antisemitiska föreställningar om judeobolsjevism spelade en väsentlig roll kan det knappast råda något tvivel om, men läsaren anar inte att detta angrepp samtidigt var helt i linje med en längre tradition av tyska koloniala anspråk på Östeuropa, en ambition som samlade betydligt bredare lager i det tyska samhället än de som anslöt till antisemitismen.
Mitt intryck är att Stone i någon mening vill behålla Förintelsen som ett unikt och ojämförbart brott, men det är lite oklart av vilken anledning. Stone månar exempelvis om att det ska ses som ett trauma, men detta ord ges ingen närmare förklaring. Att många av överlevarna upplevde vad som kan beskrivas som trauma är uppenbart, och även att detta trauma påverkat deras efterkommande. Problemet är att Stone samtidigt använder ordet trauma som något diffust och allmänt som antas ha påverkat det icke-judiska Europa och vår tid i största allmänhet. Tvärtom skulle jag hävda att Förintelsen, i likhet med andra folkmord, under lång tid var de flesta européer tämligen likgiltiga. Det intresse som omgärdar denna händelse sedan 1970- och kanske särskilt sedan 1990-talet har politiska och kulturella, inte psykologiska, orsaker. Den kanske främsta invändningen mot ordet trauma är dock en annan. Traumatiserad är den som lever, och de som överlevde Förintelsen var undantagen.
Lär vi oss något särskilt av att kalla Förintelsen för ett ›ekologiskt‹ folkmord för att Tyskland utrotade judar som djur?
I vissa fall är Stones iver att behärska forskningsfältet mindre övertygande, inte minst då han tar relativt perifera företeelser och överdriver deras betydelse för Förintelsen som helhet. Gör det egentligen någon väsentlig skillnad för vår förståelse av Förintelsen om vi tar med i beräkningen att den också ägde rum i Nordafrika? Lär vi oss något särskilt av att kalla Förintelsen för ett »ekologiskt« folkmord för att Tyskland utrotade judar som djur? Inledningens referenser till genushistoria känns vidare aningen pliktskyldiga eftersom de, i likhet med frågan om Förintelsen i Nordafrika, spelar mycket liten roll i boken som helhet. I vissa smärre detaljfrågor, exempelvis frågan om huruvida överlevare och flyktingar i lägren efter kriget ville ta sig till Palestina eller annorstädes, delar jag inte Stones resonemang. Detta var inte, som Stone med hänvisning till historikern Hanna Yablonka, påstår, en fråga om »instinktiv« sionism utan ett resultat av politik och manipulationer. Men detta är randanmärkningar.
En av historikerns uppgifter är att göra det förflutna relevant för en samtid som ställer nya frågor till historiska händelser. Boken skrevs exempelvis innan Israel påbörjade sitt folkmord i Gaza och innan den nu pågående kombinationen av anfallskrig och väpnade konflikter, från Europa till Asien och Afrika, som fått vissa bedömare att tala i termer av ett tredje världskrig. Vad innebär det att läsa Stones historia om Förintelsen med detta i åtanke? Stone påpekar att folkmordet på judar genomfördes av stater som under lång tid närt drömmar om att skapa etniskt homogena nationalstater. Han nämner att »nationalismen, högerpopulismen och främlingsfientligheten« återigen har vind i seglen, samtidigt som decennier av »nyliberal ekonomisk politik« och åtstramningar lett till en »utarmning av breda befolkningsskikt«. Enligt honom kan Förintelsen tjäna som »varnande exempel på att stater kan begå fruktansvärda, traumatiska handlingar när samhällets elitskikt desperat klamrar sig fast vid makten«. I dessa avseenden är Förintelsen i sann mening en »oavslutad historia«.



