Han visade vägen för barns rättigheter

Berättelsen börjar med slutet. Det är augusti 1942 och nazisterna håller på att tömma Warszawas ghetto. Genom ghettot går en hjärtskärande procession. Den består av knappt 200 barn i olika åldrar, som går på ett fyrdubbelt led, hand i hand. I främsta ledet går en gammal, utmärglad man med ett barn i varje hand. De är alla på väg mot Treblinka. De flesta av dem kommer att vara döda innan nästa dag randas. 

Mannen är Janusz Korczak, grundaren av barnhemmet Dom Sierot. De flesta svenska läsare känner antagligen inte till Korczak överhuvudtaget. Detta är anmärkningsvärt eftersom hans tankar låg till grund för Barnkonventionen. Mest känd är han kanske bland pedagoger, för sin oändliga tilltro till barns förmåga och för sitt respektfulla sätt att närma sig barn som individer. Mycket har skrivits om Korczak ur olika perspektiv: som pedagog, läkare, aktivist, judisk intellektuell. När journalisten Margit Silberstein nu vill introducera Korczak för en bredare publik försöker hon förena dessa olika perspektiv till en sammanhängande berättelse. 

Eftersom fågeln hade bott hos familjen Goldszmit så var den också jude och skulle, liksom lille Henryk (Korczak) hamna i helvetet.

Korczak föddes som Henryk Goldszmit 1878 eller 1879, i ett Polen som då var en del av det ryska tsardömet. Redan som litet barn drömde han om att förändra världen till det bättre. Som femåring avslöjade han en revolutionerande plan för sin mormor, när han blev stor skulle han göra slut på fattigdomen genom att avskaffa pengar. På så vis skulle det inte finnas rika och fattiga. Medvetenheten om de stora orättvisorna i samhället skulle komma att följa Korczak genom livet. Från att han som barn förbjöds att leka med de fattiga barnen på gården där han bodde, till krigsåren då han varje dag gav sig ut i ghettot i Warszawa för att försöka tigga ihop mat och andra förnödenheter till barnen på barnhemmet han förestod.

Korczaks familj var välbärgade och assimilerade. De hade mycket lite kontakt med de fattiga ortodoxa judar som utgjorde majoriteten av den judiska befolkningen i Polen. Under senare delen av 1800-talet drog upprepade vågor av judeförföljelser fram genom Ryssland, inklusive det som efter första världskriget skulle bli Polen. Redan som barn mötte också Korzcak antisemitismen när han i huset där han bodde berättade för vaktmästarens son att han planerade att begrava sin älskade kanariefågel Stashi i en grav utmärkt med ett kors. Han fick då höra att det gick inte alls för sig. Eftersom fågeln hade bott hos familjen Goldszmit så var den också jude och skulle, liksom lille Henryk (Korczak) hamna i helvetet.

Inte heller situationen i hemmet var trygg. När Henryk bara var 11 år fick hans far sitt första mentala sammanbrott och skulle de kommande åren åka ut och in på mentalsjukhus, något som också skulle driva familjens ekonomi i botten. Tre år senare dog hans älskade mormor som var den som hade förstått honom bäst. Familjen blev nu tvungen att flytta in i en liten lägenhet bland de fattiga judar som föräldrarna hade försökt distansera sig ifrån. Henryk flydde in i läsande och skrivande, samtidigt som han drömde om att växa upp så att han skulle kunna hjälpa sin pappa. Det gjorde han också redan i unga år genom att ge privatlektioner till yngre barn. Samtidigt grubblade han över om han möjligen hade ärvt anlaget för psykisk sjukdom från sin far. Som sjuttonåring började han skriva på sin första och aldrig slutförda roman, Självmord, vars huvudperson bar på samma rädsla. Vid samma tid bestämde han sig också för att fullfölja det som hade varit hans fars dröm för honom – att bli läkare. Det är också vid den här tidpunkten i livet som han byter namn från det judiskklingande Goldszmit till det mer polskklingande Janusz Korczak, i samband med att han deltar i en författartävling. Här läggs också grunden för vad som ska bli ett viktigt spår i hans fortsatta liv, att kombinera karriären som läkare med en roll som tänkare och författare.

Även om Korczak skrev i många olika genrer så är det hans böcker om barn, barns utveckling och deras rättigheter som är mest kända för eftervärlden. Som läkare bestämde han sig också för att fokusera på barnmedicin, för att uppfylla sin dröm om att göra världen till en bättre plats för de fattiga och utslagna barn han såg runtomkring sig.

Ett av samhällets stora missförhållanden som Korczak skulle komma att ägna sitt liv åt att reformera var vuxnas bristande respekt för barn, och de därmed sammanhängande miserabla skolorna. Som vuxen skulle han i boken Liten igen (1925) minnas sin egen skoltid, som präglades av aga och att undervisningen bedrevs på det påtvingade språket ryska:

Det fanns inga bra skolor när jag var liten. Inget annat än stränghet och leda. Inget var tillåtet. Alienation, kyla och en känsla av kvävning. Långt senare när jag på natten hade drömt om skoltiden vaknade jag upp svettig men fylld av en lyckokänsla över att det bara var en dröm.

Som läkare röde sig Korczak mellan olika världar. På sjukhuset där han tjänstgjorde behandlade han fattiga barn gratis. Samtidigt hade han genom sina böcker blivit något av en kändis och de välbeställda damerna ville att han skulle komma på hembesök till deras barn. Det gjorde han, och tog ordentligt betalt, något som därigenom bekostade de mindre bemedlades sjukvård. Samtidigt var han frustrerad över hur lite han förmådde, och sa till sina kollegor: »När i alla djävlars namn ska vi sluta att skriva ut recept på aspirin mot fattigdom, exploatering, laglöshet och brott?« Hans lösning blev med tiden att lämna sin tjänst som läkare för att i stället grunda ett barnhem, en plats som skulle vara annorlunda än de inrättningar han så ofta hade besökt, institutioner där livet för barnen ofta var ett jordiskt helvete.

Janusz Korczak valde att inte sätta några egna barn till världen. I stället blev alla barn hans barn, men särskilt de som bäst behövde honom, de föräldralösa barnen eller de som hade övergivits av fattiga föräldrar som inte kunde försörja dem. Denna inställning motiverade han bland annat på följande sätt:

Vilken rätt har sonen till en galning, en polsk jude under rysk ockupation att bilda familj och sätta barn till världen? Det är bättre att jag inte knyter an till något enskilt, att jag lägger all min energi på att förbättra det som kan förändras. Som mitt barn väljer jag idén att tjäna alla barn.

Nöden bland gatubarnen var så stor under det tidiga 1900-talet att den polska riksdagen stiftade en lag om att samhället hade ett ansvar för att se till att barnen hade mat, kläder och tak över huvudet. Men fortfarande var det huvudsakligen hjälporganisationer som bistod barnen. Redan 1907 hade Sällskapet Hjälp till Föräldralösa Barn grundats av judiska filantroper. Syftet var att skapa en dräglig tillvaro för de judiska gatubarn som blev allt fler. Korczak hade lång erfarenhet av att besöka barnhem och ville mot bakgrund av det skapa ett bättre alternativ än de undermåliga förhållanden som präglade dessa. Två år tog det att med insamlade medel bygga hans barnhem för judiska barn, Dom Sierot. Det förlades till Krochmalnagatan, känd för många läsare från Isaac Bashevis Singers självbiografiska noveller som utspelade sig där.

Dom Sierot var annorlunda på många sätt. Till att börja med för att det inrymde både pojkar och flickor som skulle uppfostras tillsammans, men framför allt för att det blev ett tidigt experiment i demokrati där barnen fick både inflytande och ansvar. Vägen dit var inte enkel. Till en början vägrade barnen att medverka i den vackra värld av samarbete och delat ansvar som var Korczaks vision. Men steg för steg lyckades han vinna över dem, om än med ständiga bakslag när nya barn skulle komma in i gemenskapen. 

Tanken var att barnen som bodde på det barnhem som Korczak kallade Barnens republik skulle fostras in i ett demokratiskt tänkande. Allt gick dock inte som Korczak hade hoppats. Bland annat grundade han en kamratdomstol där barnen kunde anmäla personer som brutit mot reglerna. Under en period urartade det så att barnen stämde varandra hit och dit för småsaker och använde den till att få en ursäkt för att slippa göra sina sysslor. Det ledde till att en besviken Korczak blev tvungen att under en tid stänga domstolen. Men den öppnades snart igen och fungerade då bättre. Även barnen hade lärt sig något.

Han vägrade bära judestjärnan, däremot iklädde han sig sin uniform som en påminnelse om hur han hade slagits för sitt land i första världskriget.

I Barnens republik fanns även ett eget parlament vars ledamöter valdes av barnen själva. Parlamentet var delaktiga i de flesta beslut som rörde barnhemmets dagliga liv, till exempel sysslornas fördelande och beslut om intagning av nya barn. Parlamentet hade också rätt att föreslå nya högtidsdagar, och bland förslagen fanns till exempel 22 juni ”inte värt att gå att lägga sig-dagen”, då barnen skulle få vara uppe så länge de ville, eller ”smutsiga barn-dagen” då ingen fick tvätta sig.

Vissa av barnen som blivit vuxna och flyttat från hemmet har i efterhand anklagat Korczak för att inte ha förberett dem tillräckligt för livet utanför Barnens republik. De förväntade sig att bli bemötta med respekt, att deras åsikt var viktig. Mötet med omvärlden blev en chock. De hade inte härdats för att klara av livet utanför barnhemmet.

År 1940 kom barnhemmet att med resten av Warszawas judiska befolkning tvångsförflyttas till ghettot. De flesta i ghettot skulle inte komma levande ur kriget, antingen för att de förflyttades därifrån till förintelseläger eller för att de dukande under av svält och sjukdomar i ghettot. Korczak fortsatte dock att försöka upprätthålla rutinerna i barnhemmet. Varje morgon gav han sig ut för att försöka tigga ihop förnödenheter till barnen. Han vägrade bära judestjärnan, däremot iklädde han sig sin uniform som en påminnelse om hur han hade slagits för sitt land i första världskriget. Det skulle han fortsätta med till den där dagen då alla barnhemmets invånare, stora som små, marscherades i väg mot sin död.

Det finns många beröringspunkter mellan Korczaks tänkande och Ellen Keys och båda argumenterade för ett internationellt regelverk för att skydda barns rättigheter.

Korczak engagerade sig inte bara för barnen på barnhemmet, utan även andra barn. I mitten av 1920-talet startade han till och med en tidning för barn, Lilla Journalen. Runt 2000 korrespondenter mellan sex och arton år från hela Polen producerade materialet i tidningen som fortsatte att ges ut till den tyska invasionen 1939. 

Korczaks grundinställning var att barnet är kompetent. Det som skiljer barn och vuxna är framför allt att vuxna har mer erfarenhet. Därför syftade Korczaks barnhem inte bara till att ta hand om och fostra barnen utan även till att ge dem nödvändiga erfarenheter inför vuxenlivet. Barnhemmet var också en del i processen där han mejslade ut sina tankar. I och med att han under sin tid på Dom Sierot prövade olika saker och reflekterade över hur det föll ut och hur barnen reagerade kan man också se barnhemmet som en pedagogisk experimentverkstad för Korczak. Vissa av de idéer han då formulerade kan vi känna igen i myndigheters förhållningssätt i dag, mer än hundra år senare. Han skrev bland annat: »Barnens främsta och oantastliga rättigheter är rätten att uttrycka sina tankar, att aktivt delta i bedömningar och domslut som gäller dem själva.«

Det finns många beröringspunkter mellan Korczaks tänkande och Ellen Keys och båda argumenterade för ett internationellt regelverk för att skydda barns rättigheter. Korczak var inte helt nöjd med Genévekonventionen, som 1924 formulerade fem principer för barns skydd och välfärd. Han tyckte att den byggde mer på välgörenhet och en vädjan till människors goda vilja än ett krav på mänskliga rättigheter även för barn. Han hade nog varit mer nöjd med Barnkonventionen som FN antog 1989 och som i hög utsträckning byggde på Korczaks syn på barns rättigheter. Kanske var han helt enkelt långt före sin tid.

Margit Silberstein har inte som många andra fokuserat på en särskild aspekt av Korczaks tänkande utan i stället gjort honom tillgänglig för en ny läsekrets genom att återge hans tänkande och biografi som en sammanvävd berättelse. I denna är Korczak inte en övermänniska, men en ovanlig människa. Han gör det som ingen trodde kunde göras, och tänker det ännu otänkta. Men han är också en människa som tappar humöret, förtvivlar, som blir besviken, men som sedan reser sig och återupptar det han påbörjat.

Korczaks tankar blir svårbegripliga om de inte får inramas av ett större sammanhang och hans personliga levnadshistoria. Samtidigt är levnadshistorien också svår att förstå om man inte tar del av hans texter som mejslar ut livsfilosofin och etiska ställningstaganden. På så sätt kan man se hans handlande genom livet som en sorts tillämpad filosofi, samtidigt som hans reflektioner i textform även utgör parallell levnadsberättelse, en inre biografi. 

Ytterligare en styrka i boken är att berättelsen om Korczak även får möta författaren Silbersteins egen livsberättelse. Genom den förstår vi varför mötet med Korczak gjorde så starkt intryck på henne redan från början. Hon blir också en sorts ställföreträdare för vår samtid som guidar oss läsare genom Korczaks liv och författarskap, och med sina reaktioner kring dessa pekar hon också på hans relevans för vår tid. Hon låter Korczaks idéer möta hennes egna tankar om barn och barnuppfostran. Silberstein skriver bland annat:

Varför säger vi att ett barn som sover hela natten och inte gråter är snällt? Gråten är ju barnets sätt att uttrycka att något är fel. Vi blandar ihop snällhet med vår egen bekvämlighet, påpekar Korczak. Det ska vi akta oss för.

Det här är inte en bok för Korczakkännaren; en sådan läsare skulle nog längta efter mer fördjupning, nya perspektiv och nytt stoff som inte redan har omskrivits. Snarare är det en bok för den läsare för vilken Korczak är en ny bekantskap, som ställer sig frågan vad Korczak har att säga till vår tids människor. Silbersteins svar blir att när det gäller barn, vuxna, ansvar, ondska, sorg, glädje – allt det som är viktigt i livet – har Korczak mycket att säga som är minst lika relevant i vår tid som det var i hans. Denna bok kommer säkerligen att lotsa många nya läsare till Korczaks egna böcker, inte minst hans pedagogiska klassiker Hur man älskar ett barn (1919) och Barns rätt till respekt (1928).