Första kvinnan som kallade sig författare?

Laura Cereta (1469–1499) är en av de få kvinnliga röster som fortfarande talar till oss i dag, femhundrafemtio år senare, tack vare de brev som hon med stor hängivenhet och engagemang skrev och sedermera publicerade. Det är utifrån dessa brev som Anders Bergman i Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst (från vars baksidestext det inledande citatet är hämtat) återupplivar Cereta, och det för första gången i svensk språkdräkt. 

Läsaren kastas på ett varsamt sätt in i den tid som var Laura Ceretas, en tidig renässans, under vilken humanismen etableras och de antika idealen sätts på piedestal. Bergman ger gestalt åt Laura Ceretas liv genom att placera henne i det större sammanhanget, i den kontext och period som gav utrymme för nytänkande, nyskapande och nya författare, även kvinnor. På så vis blir bokens underrubrik logisk. ”Den lärda kvinnan” uppstår i en tid av vetenskaplig, kunskapsmässig och social utveckling. Bergman diskuterar på ett belysande sätt hur den utveckling som sker också bidrar till den idé som forskningen så länge traderat, nämligen att människan som individ föds under denna period. Författaren framhäver att detta gäller såväl män som kvinnor, om än primärt de som tillhörde de rikare samhällsskikten. 

Laura Cereta har turen att födas in i en familj där bildning och intellekt hålls högt, vilket även dottern inkluderas i. Hennes far är en hängiven jurist och humanist, vilket också Cereta själv skulle komma att bli. Hon påbörjar sin utbildning i hemmet, och redan som sjuåring fortsätter hennes studier vid klostret. Klostren är den skola som flickor och kvinnor har att tillgå utanför hemmet när universiteten ännu är en strikt manlig miljö. Dessutom har universitetens status börjat försvagas, eftersom många humanister anser att utbildningarna är gammalmodiga och passé. Cereta tillbringar två år i nunnornas sällskap och framför allt med sin lärare, som hon tycker väldigt mycket om. När hon återvänder hem dröjer det inte länge förrän hon börjar sakna sina studier och hon får därför lov att återvända för ännu en period av utbildning vid klostret. 

Det är en stor kunskap om det tidigmoderna Italien som förmedlas på ett medryckande sätt. Språket är lättillgängligt och inbjudande, strukturen logisk och kronologisk. Omfånget är genomtänkt, det är varken överväldigande eller för reducerat.

I linje med den humanistiska rörelsen engagerar sig Cereta primärt i latinstudier och läsning av de antika romerska författarna. Den gedigna utbildningen drivs av Ceretas egen kunskapstörst och banar väg för en framtid som lärd, skrivande kvinna i en samtid där detta ännu inte hörde till det vanliga. Än mindre vanligt är att en kvinna gör anspråk på att vara författare, och möjligen, menar Bergman, är Cereta den första i den västerländska kulturen att benämna sig just scriptrix. Hon gör sig ett namn inom lärda kretsar och driver ofta frågor om kvinnans rättigheter i sina texter; hon drar sig inte för att konfrontera männens dominans och har ett stort filosofiskt intresse. Hon är dessutom medlem i en av de fort framväxande akademierna, vilket är unikt för en kvinna vid tiden.

Bergman skapar ett narrativ som tar läsaren med på en resa genom det tidigmoderna Italien med Cereta som nyckelperson. Man följer henne genom livet och karriären, med Brescia, Venedig och resten av norra Italien som spelplan. Genom Ceretas livsberättelse förklaras inte bara den lärda kvinnans uppkomst, utan renässansmänniskans i vid mening. Det krävs en god författare för att lyckas förmedla forskning på ett så lättillgängligt vis, utan att det går över huvudet på läsaren, blir torrt och akademiskt eller förenklat. Det är en stor kunskap om det tidigmoderna Italien som förmedlas på ett medryckande sätt. Språket är lättillgängligt och inbjudande, strukturen logisk och kronologisk. Omfånget är genomtänkt, det är varken överväldigande eller för reducerat. 

Bergman ger liv åt historien genom att ta fasta på människans livsavgörande ögonblick. Han förklarar hur bröllopsceremonier gick till och hur äktenskap kunde te sig. Cereta gifter sig som femtonåring med en nästan lika ung man vid namn Pietro Serina. Deras korta äktenskap tycks höra till de mer lyckade om man ser till att de faktiskt håller av varandra, trots att deras förening, likt majoriteten vid denna tid är en affärsuppgörelse. Cereta har dock sina krav för att acceptera rollen som hustru: 

Hon krävde ”obruten ro”, tre hundra år innan tanken om privatliv spreds inom medelklassen och fyrahundrafemtio år innan Virginia Woolf efterlyste ”ett eget rum” för kvinnan. Och friaren gick glatt med på det, hur ovanligt ett sådant krav än kan ha varit.

Cereta får dock erfara hur svårt det är att få tiden att räcka till såväl hushållsarbetet, studier som skrivande. Mycket av det senare gör hon således på nätterna. Känns det igen? Ja, Bergman gör också en elegant koppling till hur kvinnan genom historien axlat dubbla yrkesroller, vilket i vår egen samtid fortfarande är en realitet för många. Cereta fick själv aldrig några barn, men genom hennes skrifter målas likväl ögonblicket upp av välkomnandet av en ny individ när en av hennes bekanta nyligen blivit mor. Även död, sorg och begravning gestalts av Cereta. Exempelvis avlider hennes Pietro efter bara några års äktenskap och sorgen är beskriven med hennes egna ord. Här tar Bergman avstamp för att mer utförligt beskriva hur döden tedde sig i det tidigmoderna Italien. Det var änkans uppgift att klä av, tvätta och klä den döda kroppen i begravningskläder. Sorgeprocessen och begravningen var en offentlig angelägenhet, man skulle gråta – dock varken för litet eller för mycket, varken för kort tid eller lång tid. För Cereta finns också en förväntan att hon ska gifta om sig. Det hade varit det mest logiska för en ung, barnlös änka. Men hon går sin egen väg, förblir änka och tar på allvar upp författandet igen. Det är nu hon beslutar sig för att publicera sina brev, i sann antik, romersk anda.

Cereta går särskilt hårt åt de normer av ytlig skönhet som hon menar att män fastslagit för kvinnorna.

I de sista kapitlen av Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst avhandlas och diskuteras den kritik som Cereta konfronterades med. En av de första att påstå att hennes brev inte skulle vara författade av henne själv, utan av hennes far, är Cassandra Fedele som själv är en lärd kvinna i samma ålder som Cereta. Fler sluter sig till detta påstående, vilket dock Cereta upprört, men självsäkert, bestrider. Vid det här laget är hennes vitterhet så vida känd och etablerad, att ingen kan förneka henne som författare. Bergman avslutar med Ceretas syn på kvinnans förmågor, vilken under de kommande århundradena kommer bli alltmer spridd genom andra författare. Under 1500-talet blossar la querelle des femmes upp ordentligt och många skriver filosofiska och skönlitterära verk för att försvara eller förneka kvinnans förmågor. Cereta går särskilt hårt åt de normer av ytlig skönhet som hon menar att män fastslagit för kvinnorna. Kvinnor som efterlever dessa normer blir inte sällan svartsjuka och tål inte att ”höra uttrycket lärd kvinna”. Och hon fortsätter: Dessa stackars furier ”bär intet hopp om att själva nå några kunskaper inom de humanistiska ämnena”, trots att de har lika goda grundförutsättningar att förvärva dem som någon annan människa. Allt som behövts hade varit vilja och dygd, ”ty bildning kommer varken som arv eller som gåva.” Någon skillnad i det intellektuella utgångsläget för en man och en kvinna förnekar hon.

Bergmans översättningar ur Ceretas brev är, mig veterligen, de första på svenska. Det i sig är en stor insats, och en mycket välkommen sådan. Här ges nya läsare möjlighet att ta del av Ceretas utmärkande stil och person. I en tid då den litterära kanon diskuteras och problematiseras, är just kvinnors intellektuella produktion något som belysts både nationellt och internationellt de senaste decennierna. Bergmans Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst är således en del av ett växande fält, vilket befäster bokens aktualitet och relevans.

Publicerad i Respons 2021-5