I fotspåren på Schuberts Vinterresa
Den engelske sångaren Ian Bostridge är även historiker och hans bok om Franz Schuberts sångcykel Winterreise öppnar många perspektiv på det tidiga 1800-talet.
För något halvsekel sedan var sångaftnarna med tyskspråkiga Lieder stora evenemang. Inga svårigheter mötte att fylla Stockholms konserthus stora sal med publik, i synnerhet när genrens nestor Dietrich Fischer-Dieskau sjöng. Han hade sjungit Schuberts Winterreise redan som skolpojke och sedan som tysk krigsfånge uppkliven på en trälåda för sina medfångar i ett läger i Italien vid krigsslutet 1945.
Nu har den breddning han svarade för i den sångformen snarast förbytts i sin motsats, i varje fall i Sverige. Ett skäl kan vara att tyska försvann som första främmande språk i svenska skolor efter andra världskriget och även tappade sin position som andra eller tredje språk. Det går inte heller att underskatta LP-skivans – eller vinylen som det heter i dag – betydelse. På 1950-talet blev det för första gången möjligt att höra en sångcykel som Winterreise på skiva utan byten mellan varje sång. Det blev självklart att framföra och höra sångerna cykliskt.
Under denna guldålder kom ljuset över den tyska lieden också från England, inte minst genom en rad framstående pianister med Gerald Moore som pionjär. Vid ett minnesvärt besök i Stockholm spelade Benjamin Britten pianostämman i Winterreise med sin partner tenoren Peter Pears. Och den engelska jordmånen för denna genre har bestått, att döma av många nyinspelningar och en nyutgiven bok, Schuberts Winterreise – En passionshistoria av Ian Bostridge. Han har själv sjungit cykeln hundratals gånger världen runt, därav åtminstone två på skiva. Det är förvisso inte bara Schuberts eller den vintrige vandrarens passion han beskriver. Hans eget engagemang framgår av varje rad om de 24 sångerna som också utgör bokens kapitel.
Bostridge är också historiker, men det bara antyder bredden i hans framställning. Vandraren i Winterreise har uppenbarligen ett lyckligare förflutet. Exakt vad han lämnar i inledningssången »Gute Nacht« och ibland återvänder till i sina minnen (»Frühlingstraum«, vårdröm) får man inte veta, desto tydligare är det att han nu möts av en ogästvänlig omgivning där hundarna skäller och korparna skriar. Men Schuberts musik och poeten Wilhem Müllers texter öppnar många vidare perspektiv på 1800-talets första kvartssekel och även på vår egen tid.
Hur behandlades syfilis, den sjukdom som av allt att döma ledde till Schuberts tidiga bortgång 1828, vid 31 års ålder?
Vad var det för klimat som rådde då och bäddade in det landskap vandraren genomkorsar i djup snö? Hur bildas iskristaller? Varför var kolmilan där vandraren övernattar tom? Det var ingen slump utan en följd av en utveckling som drabbade kolbrytningen, vilket Bostridge visar med diagram. Hur distribuerades posten några år innan järnvägarna kom? De stora tidsvinsterna hade redan gjorts på diligensernas tid, anser Bostridge, men vandraren fick inget brev ändå. När infördes enhetstid? Hur behandlades syfilis, den sjukdom som av allt att döma ledde till Schuberts tidiga bortgång 1828, vid 31 års ålder? Hur skiljer sig publikens kontakter med Winterreise vid tiden när sångerna skrevs från dagens kommunikationer med konstmusik? Bostridges väg från sångerna till dessa frågor är rak och självklar.
Inte minst intressant är skildringen av kretsen kring Schubert och Müller i Wien, där man bland annat arrangerade de omtalade »Schubertiaderna« där också Winterreise sjöngs, »schauerliche Lieder« (hemska sånger), sade tonsättaren själv. De ledde till en viss förundran i gruppen, bara »Der Lindenbaum« väckte entusiasm. Men Schubert såg på dem med tillförsikt och hann möta gensvaret redan under sin korta livstid.
Den allmänna oron kring omvandlingen av Europa efter Napoleonkrigen skapade opposition bland studenter, författare och konstnärer. Furst Metternichs polisstat blev alltmer repressiv genom de så kallade Karlsbadbesluten, särskilt efter mordet på den konservative dramatikern August von Kotzebue 1819 – Bostridge kunde gärna trots all detaljrikedom ha redogjort litet mer för omständigheterna och författaren. Schubert, inte just känd som operatonsättare, fick ett par av sina operaförsök censurerade. Det var till exempel inte tillåtet att skriva en opera med titeln Die Verschworenen (De sammansvurna). Vid en polisrazzia mot en av de mest aktiva i gruppen, poeten Johann Senn, var Schubert närvarande och misshandlades, medan Senn greps och fick tillbringa mer än ett år i häkte. I slutet av sången »Rast« i Winterreise finns några rader som kan ses som dåligt samvete över bristande civilkurage i kampen mot förtrycket.
Det är inte mycket som undgår Bostridge. Men i sin studie av en av de sista sångerna, »Die Nebensonnen«, beskriver han vädersolar som ett metereologiskt-optiskt fenomen (jämför Vädersolstavlan i Storkyrkan i Stockholm, som han dock inte nämner). I Winterreise kan man också se dem som vandrarens hallucinationer, ett medicinskt-psykologiskt problem.
I den allra sista sången möter vandraren vevliraren – vi får förstås en ingående beskrivning av instrumentet. Men vem spelar? Döden eller en följeslagare på fortsatt vandring? Vi är fria att välja vårt eget slut, anser Bostridge och där är han ense med många av sina kolleger och andra musikkännare.
Som sångare – i tenorläge, med dess möjligheter till klarhet och detaljrikedom – har han givetvis många synpunkter på musiken och delar med sig av sina personliga erfarenheter från konserter. Det händer någon gång, som i analysen av »Wasserflut« (Översvämning) att notläsning och viss musikkunskap krävs av läsaren, men det hör till undantagen. Den som kan Winterreise hör förstås musiken i sitt inre under läsningen. Annars bör man skaffa någon inspelning som kan ackompanjera. Det ligger förstås nära tillhands att välja någon av Bostridges egna. Jag har just hört den med Leif Ove Andsnes vid flygeln. I mitt tycke är den i hög grad textbaserad och något för deklamatorisk med väl stora tempokontraster. En annan tenor som bevarar sångbarhet och musikalisk linje utan att tappa kontrasterna är Peter Schreier med pianisten András Schiff – Schreier har också spelat in den med Svjatoslav Richter.
Tenorversionen öppnar för större klarhet speciellt i pianostämman. Genom åren har annars barytonröst varit vanligast. Den ger större möjlighet till klangfärg och tyngd i exempelvis »Nebensonnen«. Båda röstlägena kan betraktas som förenliga med det ursprungliga när sångerna först framfördes i Schuberts lilla krets i Wien. Han lär själv ha haft en ganska spröd och litet barytonfärgad tenorröst, men transponerade ned sångerna till baryton för sin vän Michael Vogl. Goda nutida efterföljare bland många i det röstläget är, förutom förstås Fischer-Dieskau i många versioner, engelsmannen Gerald Finley och tysken Olaf Bär.
En notapparat saknas i Bostridges bok, men är egentligen överflödig eftersom själva texten är så informativ. Jag kan tänka mig lägen då ett namnregister vore önskvärt. Boken avslutas med en litteraturlista på elva sidor – engelska och tyska publikationer – som säger mycket om den lärdom och fantasi som präglar hela framställningen.
Publicerad i Respons 2018-1
