Fragment från det avlägsna hjärtat

Trädens grönska är på ett tilltrasslat sätt en del av mitt blod. Livet slår för mig i det avlägsna hjärtat. Jag var inte avsedd för verkligheten, det var livet som sökte upp mig.

FERNANDO PESSOA, Orons bok

Den som läser Fernando Pessoa får stifta bekantskap med flera författare på en och samma gång. Till Pessoas egenart hör nämligen det märkliga faktum att han saknar just egenart. Han ställer sig till skrivandets förfogande och lånar sin penna åt den mångfald av röster som ljuder genom hela författarskapet. Under sin livstid publicerade han sig förvisso i olika tidskrifter men gav bara ut en enda diktsamling, Mensagem (1934), året före sin död. På något vis är det stilenligt att hans författarskap till största delen är postumt. För egen del anser jag att det finns få författare som är så outtömliga som Pessoa. Var jag än slår ner förundras jag.

Pessoa föddes i en medelklassfamilj i Lissabon 1888. Modern kom från en kultiverad familj, fadern var statstjänsteman och skrev om musik i Diário de Notícias, en av Portugals mest anrika dagstidningar. När Pessoa var i femårsåldern dog hans far, kort därefter även hans yngre bror, endast ett år gammal. Modern gifte om sig med en diplomat som snart blev portugisisk konsul i Sydafrika, dit familjen flyttade 1896. Pessoa växte upp och fick en förstklassig engelskspråkig utbildning i Durban. Han var en begåvad elev som läste allt från Aristoteles till Shakespeare och Tolstoj.

Pessoa återvände 1905 till Lissabon för att ägna sig åt högre studier. Han fann ett land i kris och förfall, med väldiga ekonomiska problem, fattigdom och politisk oro. Republikanska strömningar dominerade och monarkins dagar var räknade. Efter revolutionen 1910 etablerades den Första portugisiska republiken, och från 1933 var landet underkastat Salazar-regimen. Av Pessoas studier i klassisk litteratur och filosofi blev det aldrig någon examen. Snart översatte han
i stället korrespondens för olika handelsfirmor, framför allt till och från engelska.

Han började umgås i litterära kretsar och initierade 1915 den inflytelserika tidskriften Orpheu, som var radikalt modernistisk och beredde plats för en ny generation portugisiska författare. Den blev kortlivad och utkom med endast två nummer, men fick stor betydelse för den modernistiska litteraturens genombrott i Portugal.

Lissabon är i högsta grad Pessoas stad, ungefär som Baudelaire har sitt Paris, Kavafis sitt Alexandria och Woolf sitt London. Kvällarna tillbringade han ibland på restaurangen Martinho da Arcada eller på Café A Brasileira, där han kunde diskutera litteratur med Lissabons intelligentia. Men Pessoa kommer inte att gå till historien som en överdrivet social person. Snarare var han tillbakadragen, han föredrog ensamhet, skrivande och kontemplation. Hans alkoholkonsumtion var betydande och ominös, absinten en trogen följeslagare.

Men Pessoa kommer inte att gå till historien som en överdrivet social person. Snarare var han tillbakadragen, han föredrog ensamhet, skrivande och kontemplation.

I sitt skrivande spjälkar Pessoa upp sig i olika personligheter, som han själv kallar heteronymer. Resultatet är ett slags jagets teater, där scenen välkomnar en hel ensemble av subjekt. Det uppstår en väldig polyfoni. Heteronymerna har uppdiktade biografier med individuella erfarenheter och de ger uttryck för olika litterära och filosofiska hållningar. Genom författarskapet öppnar de även dialog med varandra, mer eller mindre tydligt. Det uppstår dissonanser och estetiska dispyter. Inkongruens tycks ha varit ett honnörsord för Pessoa.

Heteronymerna har många likheter med de förklädda författarjagen hos Søren Kierkegaard, exempelvis pseudonymerna Victor Eremita, den förmente författaren till Enten – Eller, och Johannes de Silentio, som i Frygt og Bæven utforskar »det absurda« med utgångspunkt i Bibelns berättelse om Abraham och Isak. Det är inte utan att man som läsare kan reta upp sig på en och annan röst, men Pessoas ömhet för sina heteronymer går inte att ta miste på.

Richard Zeniths magistrala monografi Pessoa – An Experimental Life från 2021 inleds med en åtta sidor lång Dramatis Personae, en utförlig presentation av ett sjuttiotal heteronymer. I listan upptas även, bland alla de andra, Fernando Pessoa. Helt riktigt kan man tycka. Pessoa menade själv att »Fernando Pessoa« bestod av flera »underpersoner«, och han använder det portugisiska ordet fingidor när han utbrister »O poeta é um fingidor«; poeten är en som stjäl eller förställer sig, en hycklare.

Bland heteronymerna är det framför allt fyra som brukar betraktas som de viktigaste: Alberto Caeiro, Ricardo Reis, Álvaro de Campos och Bernardo Soares. Den sistnämnde brukar betraktas som halvheteronym, eftersom han till så stor del sammansmälter med Pessoa själv. De tre första är i huvudsak poeter medan den siste, Soares, skriver en lyrisk och reflekterande prosa. Hur kan man kortfattat presentera denna kvartett? Låt mig göra ett komprimerat försök.

Alberto Caeiro vill avkläda civilisationen dess masker och invanda tankesätt och leva i en lantlig tillvaro som »de sanna sinnesförnimmelsernas argonaut«. Hans litterära stil är den fria versens, och livet bör erfaras direkt, oförmedlat. Man får intrycket att lärdom skulle vara överflödig, eller för att låna en formulering från en av Pessoas svenska översättare Arne Lundgren: »Han [Caeiro] strävar efter att göra sig kvitt de eventuella kunskaper han ådragit sig under några år i folkskolan.« Fri från skolans reglemente och fördomar kan han i lugn och ro skriva sina dikter.

Ricardo Reis är enligt Pessoa en läkare med monarkistiska sympatier. Han intresserar sig för antikens filosofi och läser med förkärlek Horatius. Själv är han något av en stoiker med stänk av epikuré, han skriver i en stramt klassicerande stil, men hans resignerande livshållning kan ibland kännas tillkämpad. Hans stoiska lugn likaså.

Álvaro de Campos är skeppsingenjör och den kosmopolitiska modernisten inom Pessoa. Ständigt försöker han hantera det moderna livets absurditet och navigera i storstaden, där han innerst inne upplever en stor ensamhet.

Bernardo Soares slutligen är ett oansenligt bokhållarbiträde, men med ett överväldigande rikt inre liv. Han är alltså kvartettens halvheteronym.

Jag har alltid föreställt mig heteronymerna som utbrytare ur det tillbommade kaotiska jaget. Jämförelser har gjorts mellan Pessoas syn på identitet och den psykoanalytiska förståelsen av jagets olika skikt och skiftningar. Det tycks inte finnas något som tyder på att Pessoa studerade Sigmund Freud. Men i likhet med Freud ifrågasätter Pessoa vad ett jag är, vad det innebär att uttala sitt namn. Eller någon annans. Ju fler dikter man läser av de olika rösterna desto mer övertygad blir man om att Pessoa tyckte om dem alla. I förhållande till sina många heteronymer var Pessoa påfallande polyamorös. Han drog sig heller inte för att utnyttja sina heteronymer i skarpa lägen. Vid ett tillfälle lät han Álvaro de Campos skriva ett brev till Ophelia Queiroz, hans käraste, med uppmaningen att lämna Fernando Pessoa i fred. Onekligen ett udda grepp vid kärlekstrassel.

Så var också deras kärlekshistoria en smula egen. De möttes 1919, då Queiroz var sekreterare på samma kontor som Pessoa. De utvecklade en närmast litterär relation, som till stor del byggde på brevväxling. Förhållandet till Queiroz, som han hade en ambivalent relation med i två separata perioder, är för övrigt inte helt olikt det Kierkegaard hade med Regine Olsen.

Pessoa drog sig gärna tillbaka till ensamheten i sitt rum för att skriva. Inte ens hans närmaste vänner anade omfattningen av hans grafomani. Efter hans död fann man bland hans kvarlåtenskap en kista med närmare 30 000 manuskriptsidor och lösa lappar som alltsedan dess hållit generationer av forskare och redaktörer sysselsatta med att ordna detta väldiga material. Förmodligen även grafologer. Redan att tyda Pessoas handstil är en prövning. Det kan jag intyga, för jag har haft glädjen att se hans manuskript på Nationalbiblioteket i Lissabon. En del ur kvarlåtenskapen finns även i museet Casa Fernando Pessoa, inrymt i det hus där Pessoa bodde under de sista 15 åren av sitt liv. Här finns även delar av Pessoas bibliotek. Det är ett museum av högsta klass.

Pessoa drog sig gärna tillbaka till ensamheten i sitt rum för att skriva. Inte ens hans närmaste vänner anade omfattningen av hans grafomani.

I vemodets, ledans och melankolins litterära idéhistoria hör Pessoa till portalgestalterna. Melankolin tycks immanent i det mesta han skrev och han utforskar seismografiskt denna orsakslösa sorg. Han formulerar med utsökt finess den sortens vemod man kan finna i sårkanten mellan civilisationen och elementen. Pessoa fann detta vemod i solnedgången på kajerna nere vid floden Tajo eller ute vid Atlanten, strax utanför Lissabon, dit han brukade åka med spårvagn. Pessoa kultiverade dagdrömmandet intill perfektion. Under heteronymen Ricardo Reis skrev han 1914 den resignerade diktraden »Sábio é o que se contenta com o espectáculo do mundo«; »Vis är den som nöjer sig med världens skådespel«.

Introduktionen av Pessoas författarskap har i Sverige skett långsamt under de senaste femtio åren. Översättaren Arne Lundgren har givit ut två urval med dikter, prosa och brev. Den första hette Fernando Pessoa – Ett diktaröde, och gavs ut av Futura 1973. I Stilla, mitt hjärta, utgiven av Fabians förlag 1988, finns jämte heteronymernas många dikter även brev och fragment ur Orons bok, som allmänt betraktas som Pessoas viktigaste verk. En fylligare Orons bok gavs senare ut av Pontes 1991, den gången översatt av Lars Axelsson och Margareta Marin, och med en inledning av Bengt Holmqvist. På senare år har även Henrik Nilsson gjort utmärkta översättningar, samlade i Mitt hjärta är lite större än hela universum, utgiven av H:ström 2022, och Pessoas sista dagar och dikter, som gavs ut av Faethon 2023.

Orons bok finns även i en väsentligt utökad och lysande nyöversättning av Örjan Sjögren, utgiven i Modernistas klassikerserie 2023. Den portugisiske redaktören Jerónimo Pizarro har skrivit ett förord där man kan läsa att bokens tillkomst är en historia med många kapitel. En magerlagd första version av boken gavs ut först 1982. Därefter har det genomforskade materialet vuxit, och genom åren ordnats efter olika principer. Det är ingen djärv gissning att man haft konflikter kring hur boken ska ställas samman. Och hos Pessoa själv finns endast antydningar om hur verket skulle disponeras. Pessoa arbetade med det splittrade och fragmentariska manuskriptet från 1914 fram till sin död 1935. Det blev aldrig utgivet under hans levnad, men har i olika omgångar extraherats ur den berömda kistan och publicerats postumt.

Den som för ordet i Orons bok är bokhållarbiträdet Bernardo Soares, Pessoas halvheteronym, som har sitt kontor och hyresrum på Rua dos Douradores, Förgyllarnas gata, i centrala Lissabon. Denne melankoliker verkar vara en högst ordinär tjänsteman, men rymmer i sitt inre en värld av motsägelser, idiosynkrasier och förfinade njutningar. På ett ställe utbrister han med en självkritisk sarkasm: »Jag har fått utstå förödmjukelsen att lära känna mig själv.«

I vissa av hans meditationer förvandlas jaget till någon som endast iakttar gatans teater. Ett subjekt som inte har någon annan relation till det han ser än den distanserade betraktarens. Sinnesintrycken konkretiseras och bär texten framåt med flanörens långsamma steg. Läsaren vandrar in i en sällsam levnadsstämning.

Att i kylslagen morgonluft och dimma korsa den tomma staden med inget annat ärende än den observante iakttagarens, att se likt en som tänker. Affärerna har ännu inte öppnat, det är bara i mjölkbutiker och kaféer som det rör på sig. Det är en svävande stund av eftertanke, ungefär som den där krypande gryningen, »timmen mellan lampan och solen«, som Stéphane Mallarmé skriver om.

Pessoa möblerar om bland sinnesintrycken, lukten blir ett slags underlig syn som framkallar känslolandskap ur det undermedvetna. Allt sammanblandas runt flanören. Träd kliver in i minnet av en vistelse på landet, vid lådsnickrarens butik känner han doften från nysågat virke. Betraktandets hänryckning känns i hela kroppen. Jag begriper inte hur Pessoa bar sig åt.

Mot slutet av sitt liv drabbades Pessoa av utmattning, yrsel och en förlamande trötthet. Heteronymernas röster slocknade en efter en, och snart skrev han mest dikter under eget namn. Elva dagar före sin död skrev han en dikt som skulle visa sig bli hans sista, och den avslutades med några starka rader.

Över själen det lönlösa fladdret
av allt som aldrig blev eller kunde bli, det är allt
Ge mig mer vin, för livet är ingenting.

Pessoa avled i akut pankreatit den 30 november 1935. Han var då 47 år gammal. Dagen före sin död hade han i sjuksängen skrivit sin sista mening, på engelska: »I know not what tomorrow will bring.«