Tema | Överutbildning

”Framtidens jobb är att ta hand om dementa”

| Respons 2/2021 | 21 min läsning

I Väst har vi skapat en stor kognitiv klass genom massutbildning på universiteten, men det är hög tid att tänka om, menar den brittiske journalisten och författaren David Goodhart. Det saknas redan i dag arbeten till många av dem som genomgår högre utbildning och behovet av kognitiva färdigheter kommer ytterligare att minska genom utvecklingen av AI. Vi måste krympa universitetssektorn och omfördela status och belöningar till manuella sysslor och vård, där det finns ett skriande behov av arbetskraft.

Det har länge varit och är fortfarande en utbredd föreställning att de flesta samhällsproblem kan lösas med mer, i synnerhet högre, utbildning. ”Ropen skalla, högskola åt alla!” tycks parollen vara. Inte minst har man hävdat att mer utbildning kan råda bot på ojämlikhet, antingen genom att karriärvägar öppnas för alla begåvade, oavsett varifrån de kommer, så att de kan ta sig så långt deras talanger och hårda arbete för dem, eller genom att försöka skapa ett så lika utfall som möjligt genom att höja statusen för så många som möjligt med en högskoleexamen. Nu pekar allt fler kritiker på att ingen av dessa vägar fungerar och att båda strategierna har fått oväntade politiska konsekvenser. Populismen i USA och Storbritannien är i hög grad en revolt från de lägre utbildade mot den världsordning som de högre utbildade har skapat.

I The Tyranny of Merit – What’s Become of the Common Good? pekar den amerikanske filosofen Michael J. Sandel på att högre utbildning gjort häpnadsväckande litet för att gynna ekonomisk jämlikhet och mobilitet i USA. De inkomstmässigt övre skikten i USA har behållit greppet om tillträdet till elituniversiteten, som ofta är avgörande för senare framgång i yrkeslivet. Många menar att detta visar att meritokratin är ofullständig, men Sandel vill ifrågasätta själva idealet; det skapar hybris hos vinnarna och förödmjukelse och förbittring hos förlorarna. Meritokratin är inte en lösning på ojämlikheten utan en legitimering av den. Vinnarna vill gärna tro att de förtjänar sin framgång och att de som förlorar gör det för att de saknar rätt förmågor. Om alla får sin chans är olika utfall också rättvisa, heter det. Ett sådant synsätt har präglat den politiska offentligheten i USA i flera decennier. 

Det är något särskilt med att misslyckas i ett meritokratiskt samhälle, menar Sandel. Ett samhälle med barriärer erbjöd faktiskt ett slags skydd för de undre klassernas självkänsla, eftersom ens position till stora delar bestämdes av sådant man inte själv rådde över. I dag är oförmågan att stiga upp i samhället en dom över ens person på ett helt annat sätt – man har haft chansen och inte förmått förvalta den. Och transferering av självkänsla äger rum i en värld i vilken det kognitiva värderas på ett sätt som gör att annat arbete förlorar sin värdighet. Populismens väljare drivs till stora delar av behovet av ett erkännande för sitt bidrag till samhället, menar Sandel. Vi behöver inte bara distributiv rättvisa utan även kontributiv; att bli rörmokare eller städare är ett bidrag till det allmänna bästa, inte ett tröstpris för att man inte lyckades ta en universitetsexamen. 

Att värderingen av kognitiva förmågor behöver uppvägas av respekt för andra färdigheter är också ledmotiv i den brittiske journalisten och författaren David Goodharts nya bok Head, Hand, Heart – The Struggle for Dignity and Status in the 21th Century. Han är mindre intresserad av elitens förmåga att bevara sin position än Sandel är och fokuserar mer på konsekvenserna av massutbildningen på universiteten, både för dem som genomgår en sådan och för dem som inte gör det, men slutsatsen, att vi måste uppvärdera det icke-kognitiva, är densamma. Huvud, det vill säga kognitiv-analytisk förmåga, har blivit en helt dominerande källa till självkänsla och vi har fått en stor kognitiv klass som formar samhället efter sina intressen, vilket leder till en nervärdering av manuellt arbete (Hand) och omsorg (Hjärta). Det är som om en jättelik dammsugare har gått runt samhället de senaste decennierna och sugit upp status från manuellt arbete och omsorg och omlokaliserat det till yrken i vilka kognitiva färdigheter är centrala, skriver Goodhart.

Massutbildning på universitet har haft en stor och alltför sällan uppmärksammad inverkan på det brittiska samhället, fortsätter han, eftersom det skapar en stor och tydligt förnimbar klyvning. Om 15 procent går vidare till högre utbildning så har de övriga ingen påträngande känsla av att vara ett slags kvarsittare, men om 50 procent går vidare infinner sig en sådan upplevelse. En utbildad, rörlig elit ställs mot en mer rotfast del av befolkningen, och det är denna konflikt som ligger bakom till exempel Brexit. 75 procent av dem med låg utbildning röstade för, 75 procent av dem med högre utbildning röstade emot. Liknande motsättningar syns i andra länder.

Detta tema utforskades redan delvis i Goodharts förra bok från 2017, The Road to Somewhere – The Populist Revolt and the Future of Politics, där han myntade beteckningarna Anywheres och Somewheres. Dessa olika hållningar, som i svensk debatt har döpts till Varsomhelstare och Nånstansare, avspeglas tydligt i olika opinionsundersökningar och enkäter i Storbritannien och ger en belysning av det politiska landskapet som inte riktigt fångas av den traditionella uppdelningen i vänster och höger. Varsomhelstare är rörliga socialt och geografiskt; för att skaffa sig en högre utbildning har de flyttat till en universitetsstad, sedan kanske till London och därefter ofta vidare utomlands, åtminstone för en tid. De värdesätter autonomi, mobilitet och förändring och är bekväma med invandring; de ser sig som världsmedborgare och har färdigheter som är efterfrågade på den globala arbetsmarknaden. Nånstansare är skeptiska till snabb förändring och fäster större vikt vid rotfasthet, grundad på grupp- och platstillhörighet. Ordning och säkerhet spelar en mycket större roll för dem. Det är dock förenklat att uppfatta dem som motpoler, understryker Goodhart. Nånstansare är generellt inte främlingsfientliga eller auktoritära, de vill ha samma sak som Varsomhelstare, men i långsammare tempo och med moderation.

Politiskt blir relationen dock ofta polariserad när Nånstansare försöker bryta Varsomhelstarnas dominans och fånga in dem i en nationell ram. Efter att socialismen har fallit bort, skriver Goodhart, är populismen det politiska instrumentet för de mindre framgångsrika att begränsa och ta ner de mer framgångsrika på jorden. Man kan faktiskt se populismen som den nya socialismen i bemärkelsen att de populistiska partierna i betydande utsträckning fångar den traditionella arbetarklassens röster och ekonomiskt har de oftast en agenda som ligger närmare den traditionella vänstern än högern.

Det är för övrigt intressant att anlägga detta perspektiv på den svenska partipolitiken. Varsomhelstare har en stor dominans bland de politiska partiernas ledningar och det förklarar varför den svenska borgerligheten så sällan känns ja, just borgerlig, utan i kulturella frågor radikal, ibland i häpnadsväckande hög grad. Det gäller inte bara Centern, gamla Bondeförbundet (!), utan också Liberalerna och betydande delar av Moderaterna, särskilt Reinfeldts falang. Man kan ondgöra sig över Sverigedemokraterna så mycket man vill, det är de övriga partiernas oförmåga och ovilja att representera Nånstansare som har skapat utrymme för SD.

Varsomhelstare och deras världsbild är en produkt av 60-talets politiska liberalisering och utbildningsexpansionen, skriver Goodhart. Jag tänker att detta inte nödvändigtvis är ett tecken på att de på något självklart sätt förstår världen bättre genom att vara utbildade. Att de underskattar behovet av ordning och säkerhet kan ju lika gärna bero på att de genom att tidigt komma in i universitetssfären inte får någon större konkret erfarenhet av andra delar av samhället, där en sådan problematik kan vara påtaglig. 

Jag samarbetade en del med David Goodhart när han var chefredaktör för tidskriften Prospect och jag chefredaktör för Axess för sådär en femton år sedan, men vi har inte haft kontakt sedan dess. När vi möts för ett samtal via Zoom en fredagseftermiddag i april frågar jag honom varför Varsomhelstare fått en sådan dominans inom universitetsvärlden:

– Jag tycker att en del av detta är helt rimligt. Psykologer säger att kreativitet och kanske också hög intelligens ofta är starkt korrelerade med värderingar som är associerade med öppenhet och autonomi. Och det leder till ett politiskt perspektiv som är bekvämt med social rörlighet och snabb förändring. Det är inget konstigt med det, och sådana värderingar är starkt representerade inom det moderna universitetet.

David Goodhart.

– Det verkliga misslyckandet för Varsomhelstarnas världsbild, eller för Varsomhelstarnas klass, är deras brist på inlevelse och sympati för dem som inte är som de själva, och deras antagande att människor som inte är som de själva på något sätt är moraliskt bristfälliga. Oförmågan hos Varsomhelstare att inse att deras hållning hänger samman med ett egenintresse är helt klart en av orsakerna till populismen. Sådant som vi förknippar med Varsomhelstare, deras öppenhet, autonomi och bejakande av förändring, bottnar inte bara i värderingar, utan drivs också av starka ekonomiska intressen. Om man har en universitetsexamen har man tillgång till en global arbetsmarknad, och det innebär att man kommer att vara mycket mer positivt inställd till exempelvis fri rörlighet, medan de flesta bara har tillträde till en nationell arbetsmarknad.

– Så det handlar alltså både om en värderingsdimension och ett ekonomiskt egenintresse. Varsomhelstare har dominerat den politiska scenen i Europa de senaste 20–25 åren. De kan vara både till vänster om mitten och till höger om den, fast de tenderar att vara något mer åt vänster, men det finns många människor till höger om mitten som omfattar en liknande uppsättning värderingar. Och deras dominans inom politik, kultur och ekonomi har skapat en backlash.

Goodhart understryker att han visserligen har myntat beteckningarna Anywheres och Somewheres, men inte uppfunnit världsbilderna som de syftar på och att man ser samma mönster i en rad olika länder. Man kan diskutera hur stora de respektive grupperna är, men han lutar åt att i Storbritannien utgör Varsomhelstare 25–30 procent av befolkningen, Nånstansare kring 50 procent och så finns det en grupp, Inbetweeners, som ligger mittemellan dem:

– Båda dessa världsåskådningar är huvusakligen anständiga och fullt legitima. Problemet är att den ena har varit alldeles för dominant och inte gett tillräckligt utrymme åt den andra. Och då får vi detta motstånd, som ibland tar sig rätt obehagliga uttryck eller får oavsiktliga bieffekter. Man kan säga att Brexit var en sådan bieffekt. Många av dem som röstade för Brexit visste inte särskilt mycket om Europeiska unionen, men det var ett tillfälle att göra motstånd mot en världsåskådning som dominerar båda de stora politiska partierna och faktiskt hela systemet. 

Varsomhelstare har drivit idén om att snabb förändring och lättrörlighet är något som är bra i sig självt och detta kolliderar med Nånstansares betoning på säkerhet och förtrogenhet med sin omvärld, menar Goodhart:

– Jag tror att detta är ett av de områden där liberalismen skaver mot en rätt stark komponent i den mänskliga naturen, som handlar om längtan efter stabilitet och säkerhet. Ändå har detta synsätt blivit mycket vanligt bland välutbildade människor i västvärlden under de senaste decennierna. 

’Jag tror att detta är ett av de områden där liberalismen skaver mot en rätt stark komponent i den mänskliga naturen, som handlar om längtan efter stabilitet och säkerhet.’

Att Varsomhelstares synsätt får en sådan dominans hänger samman med att ekonomisk och kulturell liberalisering har samverkat och förstärkt varandra, menar Goodhart. Det slags progressivt tänkande som blivit arvet från 60-talet – autonomi, antitraditionalism, öppenhet – fungerar väl ihop med en modern, globaliserad ekonomi, som är rörlig, ständigt föränderlig, på vissa nivåer negativ till hierarkier. Dess företrädare tycks vara för alla former av jämlikhet, fast kanske inte just ekonomisk, och det är inte så förvånande att de kan samverka med politisk aktivism så att fenomenet woke capitalism uppstår, det vill säga att företag plockar upp politiska aktivisters ståndpunkter:

– Många i företagens ledningar har utbildats inom det moderna universitetet och blivit påverkade av det. De är vanligtvis mycket liberala när det gäller sexualitet, kön och ras. Det är ju i sig självt inte något dåligt, men det leder lätt till ett slags symbolpolitik. Att säga att ens företag stödjer Black Lives Matter kräver ju inte att man faktiskt gör någonting. Man kanske markerar det på något sätt på företagets varumärke eller på sin hemsida. Men det finns ju sådant som verkligen utgör ett hot, till exempel att ett parti på yttersta vänsterkanten kommer till makten och höjer skatterna både för företaget och för en själv som privatperson. Att stödja BLM kostar inget. Man kanske stöter bort en del gammalmodiga människor, men gynnas förmodligen av sympati och stöd från yngre konsumenter.

Vi kommer in på den rysk-amerikanske historikern Peter Turchins tes om att en överproduktion av eliter leder till politisk instabilitet (se ”The 2010 Structural-Demographic Forecast for the 2010–2020 Decade: A Retrospective Assessment”, Plos One, 17 augusti 2020). Många fler utbildar sig i dag, men bara ett fåtal får verkligt inflytande. En examen, även från ett elituniversitet, minskar i värde när många har en sådan och konkurrensen inom eliterna blir extrem, menar Turchin. För egen del misstänker jag att företeelser inom den akademiska världen, såsom cancel culture, så kallad deplattformering och kraven på att undervisningen ska ta större hänsyn till vad studenterna eventuellt kan känna sig kränkta av, än vad de behöver lära sig, hänger samman med denna överproduktion. Dessa idéer handlar ju inte minst om att undergräva etablissemang och därmed skapa utrymme för nya aktörer. Goodhart ser likheter mellan sina och Turchins tankegångar:

– Vi har utbildat en för stor kognitiv klass ämnad för arbeten som helt enkelt inte längre finns, särskilt på låg- och mellannivå, och detta skapar ett utbrett missnöje. Man kan se sådant som Bernie Sanders-rörelsen i USA, kanske Jeremy Corbyn i Storbritannien, och faktiskt också BLM-rörelsen, i ljuset av detta. Jag menar inte att BLM drivs enbart av detta, men det finns många unga svarta, som har gjort bra ifrån sig i skolan, som gick vidare till universiteten och som hade förväntningar på att de rätt enkelt skulle få välbetalda arbeten med hög status. Men så hände inte det. Och de tolkar detta som ett utslag av rasism, vilket förstås kan stämma i en del fall, men ofta handlar det helt enkelt om att vi har en överproduktion av människor med färdigheter som inte längre är särskilt efterfrågade.

’Dessa yrken har kanske inte den status och prestige som akademiska yrken har, men de är fullkomligt nödvändiga. De borde ha mycket högre status och jag tror att de kommer att få det.’

I dag och framöver kommer behovet av kognitiva färdigheter att minska, hävdar Goodhart i Head, Hand, Heart, och nya vårdbehov, inte minst relaterade till en åldrande befolkning, bli alltmer dominerande. Den premiss som expansionen av universitetsutbildningen har baserats på, att det hela tiden ska finnas fler och fler välbetalda medelklassyrken med stort kognitivt innehåll, stämmer inte längre.

Vi har redan nått det Goodhart kallar ”Peak Head”. Ett tecken på att den traditionella universitetssektorns expansion är förbi är att många i dag inte får arbeten som motsvarar deras formella utbildning. I Storbritannien arbetar redan i dag en tredjedel fem år efter sin examen i yrken som egentligen inte kräver någon examen. De utför i stort sett samma sysslor som deras föräldrar gjorde utan examen (men med studieskulder). Lönepremien för unga män som tagit examen på ett universitet som räknas till elituniversiteten är i dag nästan försumbar jämfört med dem som inte gått på dessa universitet. Det finns också tecken på att överutbildad arbetskraft dels kanske inte har de färdigheter som faktiskt krävs för positionen ifråga, dels lätt blir missnöjd med arbetsuppgifter som ligger under deras formella kompetens. Som arbetsgivare är det lätt att tänka att en examen ändå säger något viktigt och att man därför bör välja den person som har en, men det kan bli svårt att hålla kvar sådan arbetskraft eftersom de är missnöjda och helst vill ta sig vidare. Men det är kanske ändå dags att sluta tro att en examen ger fördelar för de flesta i arbetslivet, menar Goodhart:

– De som går vidare till universitet som inte tillhör elitkategorin skulle klara sig bättre om de inte studerade vidare alls, utan direkt tog ett arbete som ger en hyfsad lön, åtminstone när man har skaffat sig litet erfarenhet. På det hela taget måste incitamentsstrukturen förändras. Det finns en väldigt stor brist på folk i den typ av yrken som räknas till den så kallade Missing Middle, till exempel tekniker. För att belysa det utifrån pandemin: vi har alldeles för många akademiska vetenskapsmän och alldeles för få laboratorietekniker. Det finns också många bra och välbetalda arbeten inom Hand-kategorin, till exempel när det gäller att underhålla datorer och andra tekniska prylar. Dessa yrken har kanske inte den status och prestige som akademiska yrken har, men de är fullkomligt nödvändiga. De borde ha mycket högre status och jag tror att de kommer att få det.

– Vi har också en stor rekryteringskris inom vårdyrken – kanske inte så mycket på National Health Service-sjukhusen, men den finns även där – redan före pandemin saknades omkring 50 000 sjuksköterskor. Men det är ett mycket större problem inom äldrevården. De har en enorm personalomsättning, ungefär 50 procent säger upp sig varje år. Befolkningen lever allt längre och vi kommer att behöva många fler som tar hand om de äldre. Vi måste därför höja statusen och lönen och ha rätt slags karriärstrukturer inom dessa områden.

– Framtidens jobb är att ta hand om dementa. Ett sådant arbete är för övrigt en kombination av Huvud och Hjärta. Det är klart att ”Huvud, Hand, Hjärta” i viss utsträckning är en artificiell distinktion. Alla arbeten, ja nästan alla mänskliga handlingar, involverar alla tre, och det gäller i synnerhet inom vård och omsorg. För att arbeta med dementa måste man veta mycket om detta tillstånd och hur man bäst mildrar dess effekter, men man måste också ha en stor empatisk förmåga och emotionell intelligens, så det är en kombination av Huvud och Hjärta.

De kognitiva färdigheternas ställning påverkas också av utvecklingen av artificiell intelligens, hävdar Goodhart. Även inom den kognitiva klassen är det en minoritet på kanske 10–15 procent inom företagen som utför verkligt kreativa, kvalificerade sysslor. De övriga gör sådant som inom en nära framtid kan övertas av artificiell intelligens. Ser vi detta genomslag för AI redan nu eller är det ännu så länge projektioner och spekulationer, frågar jag Goodhart. Han jämför med hur det har varit med datorer. Det fanns tidigt föreställningar om deras betydelse, men först hände nästan ingenting, sedan mer, och plötsligt var datorerna överallt. Det är sannolikt att något liknande kommer att gälla för AI. Hans centrala poäng är dock att vi sällan inser hur mycket kognitivt arbete som är rutinartat:

För att ta hand om dementa behövs både huvud och hjärta – och händer förstås. Foto: Ocskay Mark / Alamy Stock Photo

– Många säger nu att min tes har vederlagts av pandemin och att vi har räddats av alla dessa vetenskapsmän som samarbetat över nationsgränserna. Och på många sätt har framgångarna inneburit fantastisk pr för den moderna vetenskapen. Men antalet människor som skapar ny kunskap oavsett om det är inom naturvetenskap, teknologi eller humaniora, är otroligt litet.

– Egentligen borde bara en fjärdedel eller en tredjedel av alla som går ut gymnasiet eller motsvarande studera vidare på universitet. Det borde vara de som är genuint akademiskt intresserade, som verkligen har en intellektuell nyfikenhet. De flesta som börjar studera på universitet har inte någon sådan nyfikenhet. Man behöver inte skicka 50 procent av alla som går ut gymnasiet till universitetet för att få en blomstrande forskning. De som faktiskt skapar ny kunskap skulle antagligen ha studerat vidare när bara 10 procent av befolkningen gjorde det.

Kanske har den hybris hos meritokratin som Sandel talar om hängt samman med globaliseringen, som ju tycktes visa att medborgarna i ett land inte alls satt i samma båt. Den rörliga eliten kunde relatera till sitt eget skikt i andra länder och tyckte sig inte behöva bekymra sig om den rotfasta befolkningen. De var på ”fel sida av historien”, för att använda ett av Barack Obamas favorituttryck. I dag är det svårare att säga vem som är på rätt sida av historien. Världen genomgår en omställning som kanske även efter pandemin innebär mindre global öppenhet och mer betoning på den nationella kontexten. Krävs det inte inom en sådan kontext en bättre fördelning av status så att vi känner oss som delar av ett samhälle som vi alla bidrar till på olika sätt? Pandemin har ju påmint oss om hur beroende vi är av att många basala funktioner fungerar. Goodhart menar att världen nu tycks gå från en centrifugal fas till en mer centripetal, under vilken nationalstaten konsolideras och ekonomisk och kulturell öppenhet blir mer begränsad. I en sådan fas kommer man att lägga större tonvikt på det lokala, på social stabilitet och solidaritet. Många befarar att vi nu är på väg in i ett nytt 30-tal, men Goodhart delar inte sådana farhågor:

– Vi ser ingen återgång till 1930-talets enfaldiga nationalism. Men under pandemin har det blivit tydligt att det är nationalstaten vi vänder oss till, inte till internationella organisationer, som Europeiska unionen, som inte har presterat särskilt väl under pandemin och som på vissa sätt har tydliggjort att vi har ett övermått av internationalism. Plötsligt upptäckte vi att vi inte hade några tillverkare av skyddsutrustning i våra egna länder och att vi var alldeles för beroende av långa leveranskedjor. Detta kommer helt klart att ändras, vi kommer att se en repatriering, särskilt av vissa delar av medicinsk produktion. Det kanske inte är en så stor sak i sig, men det visar vartåt vinden blåser. Det har varit nationalstaten som har garanterat vår säkerhet under pandemin, som har tagit fram permitteringssystemet i Storbritannien och möjligheten att arbeta deltid i Tyskland, som de i och för sig har haft länge. Pandemin har förstärkt nationalstaten.

Utan att det var planerat slår det mig hur starka beröringspunkter detta tema har med temat som vi hade i förra numret av Respons om behovet av ett nytt moderniseringsprojekt, som kan ge en helhetslösning på en rad olika samhällsproblem och att dessa projekt framför allt tar form inom nationalstatens ram. En viktig del av ett sådant projekt borde vara att se över utbildningspolitiken, konsekvenserna av massuniversitetet och inflationen av formella meriter, och fundera på de faktiska behov inom manuellt arbete och vård som föreligger och på hur man skapar incitament för folk att välja karriärer av det senare slaget. Ett helt centralt incitament är fördelningen av status.

Relaterat
Tema

Högskolefiering sänker statusen för arbeten där folk gör nytta

David Goodharts teser i Head, Hand, Heart har bäring även på svenska förhållanden. Allt fler genomgår högskolelutbildning och det sker också en förskjutning inom yrken så att de akademiseras. Strävan...


Kay Glans

Kay Glans är chefredaktör för Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...