Friheten är lätt att kasta bort – men svår att få tillbaka

I kölvattnet av en nästan global ekonomisk kris, en arabisk vår som förbytts till vinter, ökad spänning mellan USA och Ryssland och mellan Japan och Kina, mardrömsscenarier som rullar på i Afghanistan och Pakistan och en växande högerextremism i hela Europa, är det lätt att inse att demokrati som styrelseskick går mot allt större utmaningar. Men frågan är om de största hoten mot våra friheter kommer utifrån eller inifrån.

Låt oss börja med ”utifrån”. Om man anser att olika former av intellektuell och politisk frihet har minskat och utsatts för allt större påfrestningar under de senaste årtiondena är det tacksamt att peka ut en falsk moderniseringsteori och Kina som viktiga delar i problembilden. Moderniseringsteorin förutsatte att de länder som kunde bereda väg för ekonomisk tillväxt också skulle gravitera mot den liberala demokratimodellen. Marknaden kräver frihet, var ett av huvudargumenten.

Kina visar emellertid att det kan vara precis tvärtom. Landet är världens största diktatur och även om det inte här finns plats att gå in på detaljer kring återkommande brott mot mänskliga rättigheter till exempel i Tibet och Xinjiang, så kan man i varje fall nämna att ”oliktänkande” i landet, vare sig det handlar om religiösa sekter eller bönder som protesterar mot att deras mark exproprieras, regelmässigt interneras och tvångsbehandlas med psykofarmaka. Sådan är diktaturen i Kina. Mycket tyder på att repressionen i landet bara ökar. Och kombinationen av diktatur och ekonomisk tillväxt påverkar omvärlden – även oss.

När Kinas ekonomi reste sig på bakbenen så tystnade västländernas krav på demokrati och mänskliga rättigheter. EU gav helt enkelt upp frågan. Den så kallade Mänskliga Rättigheter-dialogen som pågått mellan Kina och EU i 14 år beskrivs oftast som ”ett fikonlöv bakom vilket Europas ledare kan gömma sin ovilja att seriöst utmana Kina i frågor om mänskliga rättigheter” som liberaldemokraten Edward McMillan och människorättsaktivisten Chen Guancheng skrev i The Guardian för några månader sedan. När det ekonomiska läget runt om i världen blev kärvare var det Kina som många företag och regeringar alltmer började ta efter när nya ekonomiska utvecklingsstrategier skulle utmejslas. Och inom ”Sino-kapitalismen” finns det inte plats för stökiga fackföreningar. På bara några år kom diskussioner som handlat om ”hur ska Kina göras mer demokratiskt” att i stället fokusera på ”hur kan den västerländska demokatrin överleva i konkurrensen med Kina?”.

Att kommersiella företag i konkurrensens namn gärna fört fram krav på att politiska friheter luckras upp förvånar inte. Men när demokratiska stater och deras viktigaste demokratibärande institutioner går en likande väg, måste man på allvar ifrågasätta om det verkligen är så att Kinas utveckling inte lämnar några alternativ åt oss att välja mellan. Är det bara att ”gilla läget”? Måste vi, eftersom tillväxten i Kina är så hög, befolkningen så stor, alltid lägga krav på demokrati och mänskliga rättigheter åt sidan? Här är ett exempel från den akademiska sfären som är kopplat till Kina, som visar hur mycket som förändrats på kort tid, och hur påfallande oviktigt det här med demokrati och mänskliga rättigheter tycks ha blivit på hemmaplan.

Den kinesiska regeringen har upprättat så kallade Konfuciusinstitut runt om i världen – däribland Sverige. SVT Nyheter beättade om detta under sommaren, men det bemöttes med den tystnad som bara ett helt Sverige som kollektivt befinner sig på semester kan uppbåda. I alla fall: några av dessa 350 institut som är utplacerade runt omkring i världen, är förlagda vid universitet och högskolor i Sverige. Lärarna är politiskt skolade, med all sannolikhet belagda med censur enligt anställningskontrakt i hemlandet, och de får sin lön betald direkt av den kinesiska regeringen och därmed kommunistpartiet i Kina. Det speciella med Konfuciusinstituten är att de inte är fristående institutioner för ”kulturutbyte”, som till exempel Cervantez- eller Goetheinstituten eller Fullbright. De ligger under svenska lärosäten. SVT-reportaget diskuterade kritiskt samarbetet och tog hjälp av utlåtanden från Amnesty international.

Men frågan är om de största hoten mot våra friheter kommer utifrån eller inifrån.

Reportaget var upplysande, men man fick liksom inget riktigt svar på varför vi går med på samarbeten av det här slaget som närmast kan beskrivas som ett slags kooptering. En hypotes är, som redan nämnts, att det kan vara så Kinas inflytande och betydelse är så stort att vi liksom inte har något val förutom att samarbeta, ungefär som vi ibland resonerar om permittenttrafiken under andra världskriget. Men nu börjar väl Kinargumentet klinga väl ihåligt?

Det finns ingenting som säger att svenska universitet och högskolor befunnit sig i ett så trängt ekonomiskt läge att man av något slags nöd varit tvungen att gå med på sådan kooptering av en diktatur. Det finns inget som säger att vår regering känt sig så hotad att man av det skälet bett våra universitet och högskolor att gå in i Konfuciussamarbeten. Och ändå har universitet och högskolor valt att ingå i samarbeten som detta. En stor del av problemet tycks vara vi själva.

Det tycks vara så att man ingått i samarbeten av dessa slag helt frivilligt, troligtvis för att man ville visa att man ”hänger med”, för att man tror att allt som nästan är gratis är bra, för att hamna på kinesernas karta, och eftersom det har blivit så i det närmaste otrendigt att värna om demokratiska principer och akademisk frihet. För det visar sig att det finns fler exempel på att vi är benägna att kasta bort friheter helt i onödan, av fri vilja, bara för att vi kan det. Här vill jag anföra ett exempel från min värld av högre utbildning.

Införandet av den så kallade ”Autonomireformen” (prop 2009/10:149) vid svenska universitet och högskolor 2011 är särskilt illustrativt. I stället för skapa mer frihet för forskare och lärare infördes vid nästan samtliga universitet och högskolor så kallad linjestyrning. Den har inneburit att man infört ett mycket strikt hierarkiskt chefsstyre; inspirationen är hämtad från delar av näringslivet och militären. I praktiken har linjestyrningen inneburit att forskarnas och lärarnas makt och medinflytande i den egna organisationen minskat eller i vissa fall avskaffats. Amanda Goodall visar på ett övertygande sätt i boken Socrates in the Boardroom att det går betydligt sämre för universitet med chefer som inte har forskningsbakgrund i jämförelse med dem som har det. Hon riktar skarp kritik mot universitet som blivit ”besatta av managementänkandet” och som medvetet bortser från värdet av att universitet leds av individer som har en djup förståelse för akademiska värderingar och arbetssätt. Men på många universitet och högskolor i Sverige väljer man i dag att främsta lyssna på managementkonsulter och ledare från näringsliv och andra myndigheter. Och i samma takt som framstående forskare alltmer sällan utses till rektorer, fråntas de som faktiskt bedriver undervisning och forskning makt och inflytande inom universiteten och högskolorna.

Tidigare var tanken att utformningen av kurser, forskarutbildningar och satsningar på forskningsprojekt vid universitet och högskolor skulle styras eller i varje fall kunna påverkas i stor omfattning av forskarna och lärarna själva – ett konkret exempel på hur den akademiska friheten kan tillämpas. Delar av denna ordning var tidigare skyddad enligt högskoleförordningen och högskolelagen. Linjestyrningen innebär i realiteten motsatsen. Elin Sundberg visar i en granskande uppsats om autonomireformen att chefer i linjestyrda organisationer ”har fått ökad makt vid val av kollegiala ledare, i beslut som rör anställningsärenden och i frågor som rör kvalitet i utbildning på grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå”. Cheferna för institutioner med linjestyrning rekryteras allt mer från verksamheter som ligger långt bort från universiteten och högskolorna.

Delar av denna ordning var tidigare skyddad enligt högskoleförordningen och högskolelagen. Linjestyrningen innebär i realiteten motsatsen.

Vad många linjestyrda universitets- och högskoleledningar bränner mycket tid och energi på när lärare och forskare röjts ur vägen är att skapa rigorösa och påkostade säkerhetsrutiner för hur till exempel kommunikation av data ska begränsas och hindras från att utbytas fritt mellan forskare, att införa användarovänliga, datoriserade kontroll- och styrsystem för att kunna straffa lärare som till exempel handlar böcker av ”fel” bokhandlare, för att skapa ”varumärken” och ”profiler” för marknadsföring, att framställa rapporter, broschyrer och rena propagandaskrifter om den egna verksamheten, samt att utveckla så kallade kommunikationspolicydokument som ofta går ut på att begränsa forskares och lärares yttrandefrihet. Av en undersökning som nyligen genomfördes av ”Academic Rights Watch” framgår att nio av tolv högskolor har antagit sådana dokument som uttryckligen gör anspråk på att begränsa de anställdas yttrandefrihet. Nio av tolv rektorer förstår alltså inte att de egna styrdokumenten inte är överordnade grundlagen. Och detta leder i praktiken till att man från ledningshåll försöker tysta kritiska medarbetare. Jag har själv följt ett fall där rektorer tycks ha samarbetat för att göra en mycket välmeriterad professor, som gjort sig känd för att vara frispråkig, arbetslös.

Några exempel på extremt linjestyrda högskolor är Högskolan i Gävle, Högskolan i Dalarna, Malmö högskola, Luleå Tekniska Universitet, Södertörns högskola och Linnéuniversitetet. Även vid Göteborgs universitet, Linköpings universitet och Umeå universitet utnyttjas den nya ”friheten” till att göra precis motsatsen – till att begränsa akademikernas egna inflytande och därmed den akademiska friheten. Autonomireformen har än så länge mest inneburit frihet för universitets- och högskolestyrelser, i övrigt står den för ofrihet.

Detta är ett ämne som nu i varje fall debatteras mer intensivt. Tonläget på debattsidorna är upphettat. Vid Malmö högskola skrev under våren tjugo professorer under en artikel som kritiserade linjestyrningen. Förra året kom en liknande protest från 41 professorer från Linnéuniversitetet. Det är bra att akademikerna själva nu börjar vakna till. Deras fackliga företrädare är ännu inte på banan, men det rör på sig. Allt fler inser att den akademiska friheten är något man måste ta strid för. Utan tvekan har det varit ett problem att akademikerna själva alltför länge tagit sin frihet för given. Den akademiska friheten är ju grunden för ett starkt universitet, och ett starkt och fritt universitet är en pelare för demokratin. Få av oss kunde tänka oss att vår frihetsreform så allvarligt skulle komma att underminera och hota den akademiska friheten. När till slut kollegerna vaknar upp gapar många av båsen för frihet tomma. Och det kommer att krävas ett enormt politiskt engagemang och en lång kamp för att återfå det som gått förlorat.

Hur det gått med den akademiska friheten är en viktig illustration av vad som kan hota många andra av de friheter vi under lång tid kämpat för i våra samhällen. Några av våra friheter må utsättas från hot och påfrestningar utifrån, som till exempel då vi av ekonomiska skäl bortser från att Kina är en diktatur. Det är bara att medge att det är svårt. Att försvara friheter är lätt när det inte kostar något. Men hotet mot centrala frihetsordningar kommer minst lika mycket inifrån och av helt andra skäl. Om den akademiska friheten så lätt kan kastas över bord genom införandet av reformer som paradoxalt nog skulle befrämja frihet så ger det ju en fingervisning om att det också, mycket lättare än vad vi tror, går att avveckla andra demokratiska grundprinciper i övriga samhället.

Under decennier har demokratiforskare hävdat att demokratin i länder som Sverige är mycket djupt rotad. Man antar att den är det för att den varit med oss så länge. Den har blivit ”förankrad”, som man säger. Men jag tror inte att den är så djupt rotad. Ekonomins betydelse kan i viss mån bekräfta det jag sett i min och kollegan Sven Oskarssons forskning om politisk tolerans – politiska tolerans dunstar lätt bort när ekonomin sätter press på individer. Och exemplet med autonomireformen visar att även om vi inte befinner oss under hot så kan vi ändå vara benägna att kasta bort demokratiska principer och olika slags friheter. Det kan bero på godtrogenhet, fantasilösa chefer och på att det var så länge sedan mer auktoritära ordningar styrde våra samhällen.

Publicerad i Respons 2013-5