Frossandet i »dark academia« har nått akademin

Humaniora befinner sig nu i en sådan kris att varje fetischering av vår disciplin börjat betraktas som rumsren. Rent av hjälpsam.

Har du kollat på den sexstinna och bloddrypande tv-serien Rome, och känner dig därefter sugen på att studera latin? Välkommen! Har du läst en mysterieroman där mordkomplotten består i att några studenter i grekiska sveper in sig i vita lakan och genomför en dionysisk rit i skogen? Det är inget att skämmas över. Ditt intresse är värdefullt för den klassiska institutionen, oavsett hur det har väckts.

Det sistnämnda exemplet är hämtat från Donna Tartts bästsäljande roman Den hemliga historien från 1992. I den får 19-åriga Richard Papen ett stipendium och anländer till ett exklusivt college bland bergen i Vermont. Där dras han snart in i en krets med fem andra studenter kring den karismatiska läraren i grekiska, Julian Morrow. Redan i prologen får vi veta att Richard kommer medverka till mordet på en av studenterna, Bunny Corcoran. Men varför? Och hur går det till? Tidigare generationer klassicister har ofta rynkat på näsan åt denna bladvändare, och pekat ut fel och inkonsekvenser i hur grekiskan används i romanen. Bilden av antiken är klyschig, och innehåller, som Sophie Mills skrev i en upprörd artikel från 2005, »no hint of the radical changes which have occurred in Classical criticism over the last 30 years«.

Som vuxen akademiker kan man inte vara alltför nogräknad för att njuta av romanen. Själv är jag, som gammal lajvare, naturligtvis inte främmande för skamlöshet. Jag har till och med deltagit i (och på ett hörn hjälpt till med att skriva) ett levande rollspel inspirerat av Tartts roman, The Forbidden History, som anordnades för första gången av Atropos Studios på ett slott i Polen vintern 2018. Där ägnade vi oss knappast åt filologiska hårklyverier, snarare åt ett hämningslöst frossande i iscensättningar av vad som kommit att kallas för dark academia. (Om någon adjunkt därute fått träsmak av kontorstjänstgöringen går det fortfarande att skriva upp sig på reservlistan för nästa omgång som anordnas 2026.)

Nu har frossandet nått akademin, i form av den svenska antologin Oavsett vad vi kallar skönhet med studier av Donna Tartts roman, redigerad av latinisten Moa Ekbom. Antologin balanserar skickligt mellan två fallgropar för den här sortens textsamlingar: att antingen nedlåtande leta sakfel i fiktionen, eller att med krampaktig postmodern entusiasm försöka behandla populärkultur som finkultur.

Antologin balanserar skickligt mellan två fallgropar för den här sortens textsamlingar: att antingen nedlåtande leta sakfel i fiktionen, eller att med krampaktig postmodern entusiasm försöka behandla populärkultur som finkultur.

Vad är då »dark academia«? Den sociologiskt inriktade litteraturvetaren Camilla Wallin Lämsä förklarar i sitt bidrag att det är en subkultur eller genre som faktiskt kan sägas ha sitt ursprung i kulten kring Den hemliga historien. Wallin Lämsä beskriver hur berättelsens estetik, med tweedkostymer, antydd homoerotik och analoga studiesituationer, fortsätter att utspela sig i sociala medier. Här finns en föreställning om frihet, en idé om »en existens utan övervakning och självövervakning, för att i avskildhet kunna hänge sig åt det vackra likväl som det fruktansvärda«. Samtidigt identifierar hon en grundläggande ambivalens i det att dark academia-fantaster trots sin fäbläss för det analoga snarare sammanstrålar på sociala medier än i nattöppna bibliotek.

I sin fina inledning kommenterar författaren och idéhistorikern Isabelle Ståhl på Wallin Lämsäs observationer och skriver att romantiseringen av vaknätter framför skrivbordet i dag möter ett helt annat system: »vi går kurser som ›Bli klar i tid och må bra på vägen‹, där tidshantering, stressreglering och psykiskt välmående står i fokus, som speglar en akademisk kultur av självledarskap, mätbarhet och effektivitet«.

Dark academia må vara en form av eskapism, men kanske är verkligheten faktiskt värd att fly ifrån? Denna fråga löper som en röd tråd genom hela antologin. Författaren Hannah Altmann bidrar med en personlig essä om vuxenblivandet i romanen. Likt Richard Papen var hon en gång en hoppfull klassresenär som romantiserade en svårtillgänglig och upphöjd kultur. Men nu träder andra aspekter av berättelsen fram i relief − ingen av studenterna i romanen var riktigt lämpad för klassisk forskning, och de miserabla efterspelen till mordet, som skildras i bokens sista del, framstår inte längre som straff för henne, bara som livet självt:

När du själv begravt ett par vänner, sett äktenskap haverera, föräldrar dö och missbruk eskalera också i de till synes mest välordnade hem så inser du att, ja, det är så där livet kan bli vare sig du förtjänar det eller inte. Det finns ingen riktig rättvisa.

Spänningen mellan verklighet och fantasi diskuteras på ett annat sätt av Ingela Nilsson, professor i grekiska, som fokuserar på bilden av studier i antikens kultur. Är det rimligt att idealisera, men också misstänkliggöra, filologin på det sätt som Tartt gör? Tar filologin fram det bästa eller det värsta hos människor? När studierna är som bäst, konstaterar Nilsson, förbättrar de »förmågan att kunna se både detaljer och helheten, att förstå långa traditioner och därmed se igenom ytliga och fördomsfulla resonemang«. Men det är genom en själv som filologin förmedlas: »Det är vi som är disciplinen.«

Donna Tartts hemliga ingrediens var aldrig akademisk bildning, det var litterär begåvning.

Richard Papens dröm om att slippa sig själv och sitt förflutna för att uppgå i antikens löften om ett högre liv är alltså futil. Även om man med sina studier kan bygga en bro mellan jaget och det andra så är det ofrånkomligen man själv som måste vandra fram och tillbaka över denna μεταξύ.

Nilssons text följs utmärkt upp av klassicisten Lars Nordgrens bidrag som diskuterar användningen av det grekiska språket i romanen. Han nöjer sig inte med att peka ut typografiska och grammatiska misstag, utan konstaterar också något oväntat att Den hemliga historiens popularitet utgör ett bra svar på frågan om varför man ska ägna sig åt döda språk:

Vilka hemligheter måste inte dessa texter [från antiken] rymma, som motiverat det ofantliga arbete som varit nödvändigt för att bevara både texterna i sig och kunskaperna i språket som krävs för att tillgodogöra sig deras innehåll? Det är också på denna grundval som Donna Tartt har byggt sin berättelse, att den antika kulturen bär på något viktigt och omistligt. Och kanske är det så?

Kanske finns mysteriet ändå?

Teologiprofessorn Ola Sigurdson spårar en liknande ambivalens i sin något torra diskussion av romanens passagerit. Är den liminoid eller liminal? Det förstnämnda innebär en lek, det sistnämnda ett kravfyllt allvar. Om backanalen bara är en liminoid lek resulterar den inte i någon riktig övergång. Sigurdsson tolkar Tarrts roman som ett uttryck för att verkliga transcendensriter blivit omöjliga i det moderna samhället: backanternas experiment med sex, droger och till och med mord resulterar på sin höjd i en »nietzscheansk affirmation av den egna viljan«.

Och romanen luktar sannerligen av Nietzsche. Den enda formen av triumf som möter oss efter mordet är i en dialog som Richard har med gruppens ledare Henry. Avspänd, mitt i trädgårdsarbetet, tillkännager Henry att hans liv har förändrats sedan de knuffade ner Bunny i ravinen: »That surge of power and delight, of confidence, of control. That sudden sense of the richness of the world. Its infinite possibility.«

Bara en psykopat kan betrakta ett mord som en underbar handlingsfrihet.

Bara en psykopat kan betrakta ett mord som en underbar handlingsfrihet. Det är en tråd som följs upp av idéhistorikern Annika Bergs »Maskerade avgrunder. Psykopati och kapital i Den hemliga historien och American Psycho«. Vid det här laget känns det spänstigt med en text som delvis handlar om något annat. Antologin blir en smula repetitiv om man läser den linjärt. Och min egen lajvhistoria till trots är jag inget hårdkokt Donna Tartt-fan. Vermonthösten börjar stå mig upp i halsen och jag sätter gladeligen tänderna i Bergs utmärkta idéhistoriska utläggning om psykopatibegreppet i stället.

Jämförelsen med American Psycho är motiverad – Tartt och bokens författare Bret Easton Ellis var studiekamrater, och Den hemliga historien är tillägnad honom. (Därutöver bidrar civilingenjören Oskar Grenholm med en text som jämför klädkoderna i de två romanerna.) Men det är i diskussionen av relationen mellan psykopati och idealiseringen av antiken som Bergs text blir som allra mest intressant.

Redan hos psykiatrikern Hervey Cleckley, som lanserade det kliniska psykopatibegreppet, fanns fantasier om antiken. Berg konstaterar att »varken Adolf Hitler, kejsar Nero eller Marquis de Sade skulle kvala in som psykopater enligt hans strikta begreppsdefinition. Däremot skrev han nästan tio sidor om Alkibiades«. Hon noterar också att föreställningar om vithet och kyla genomsyrar Tartts roman, som en dröm om att lägga handen mot kall marmor. Grekiskaläraren Julians »klassiska likgiltighet« blir i Bergs ögon det mest suggestiva och undflyende uttrycket för psykopati i romanen.

I min egen omläsning av Den hemliga historien drabbas jag snarare av en annan lång passage – som jag inte minns från tidigare och som lämnats helt okommenterad av antologin – där kylan blir bokstavlig. Under vinterlovet försvinner de andra studenterna från universitetet, studenthemmet stängs, och Richard har ingenstans att ta vägen. Han hittar ett rum hos en otrevlig gammal hippie, vars hus visar sig ha ett stort hål i taket. Det snöar in. I nästan tjugo sidor är han ensam och iskall. Varje morgon när han vaknar är han stel och öm som om han blivit misshandlad: »Only later did I realize that the true cause of this malady was hard, merciless shivering, my muscles contracting as mechanically as if by electric impulse, all night long, every night.«

Gestaltningen är så precis och levande att jag förvånas över hur jag vid min första läsning kunde avfärda romanen som simpel. Kanske var jag, som tjugoårig estetikstudent, bitter över kontrasten till min egen humanistiska utbildning som kantades av lysrörsupplysta seminarierum, äckligt automatkaffe och stopp i pendeltågstrafiken på grund av snökaos. Romantiseringarna ljög. Richards frysande har jag nog förträngt eftersom det var det enda jag kunde identifiera mig med. Jag fick inte hans livshotande lunginflammation, men jag sov på en madrass på ett golv i en dragig gammal ateljélokal efter att ha flytt ett kollektiv med vägglöss.

Rumsligheterna utgör en central del av Tartts effektiva gestaltningsarbete: i en föredömligt koncis redogörelse visar arkitekten Erik Törnkvist hur romanen arbetar med spatiala allegorier. Det är ingen slump att Richard lämnar »det dammiga Planos låga stadssilhuett« för de höga bergen i Vermont. Ett flackt, horisontellt liv ställs mot ett vertikalt, som tydligast dramatiseras av Bunnys fatala fall ner i ravinen.

Att man valt att avsluta en antologi om en så skickligt skriven roman med en novell av den franske antikvetaren Stanislas Kuttner-Homs är lite nedslående. Hans tillkrånglade stil och Lovecraft-inspirerade spökromantik förmedlas tyvärr inte, som översättaren Ingela Nilsson hoppas i sitt efterord, »i ett sammanhang där den verkligen kommer till sin rätt«. Receptet mysterium plus humaniora blir bara platt i händerna på en mindre gudabenådad författare. Donna Tartts hemliga ingrediens var aldrig akademisk bildning, det var litterär begåvning.

Gestaltningen är så precis och levande att jag förvånas över hur jag vid min första läsning kunde avfärda romanen som simpel.

Hur blir då livet om man förförs av dark academia-fiktionen, och tar den på tillräckligt stort allvar för att kasta sig ner i kaninhålet? Om man börjar med att vandra runt i en mörk skog insvept i lakan, men slutar som en oglamourös universitetslektor? Antologiredaktören Moa Ekbom berättar om hur hon gått från att idealisera studentgruppen till att identifiera sig med romanens torraste karaktär, Richards handledare och lärare i franska, George Laforgue. Enligt Ekboms vuxna blick är han helt central för berättelsen. Därmed ger hon indirekt replik på Ståhl som i inledningen suckar över den moderna akademins eskalerande institutionalisering. »Vid en närmare granskning«, skriver Ekbom, »visar det sig att administrationen och dess tungrodda, lite korkade sätt är helt essentiell för handlingen och skeendena i Den hemliga historien.«

Eskapism lever av kontraster. Fetischeringarna kan också leda till att man börjar älska den grå verkligheten.

Och behöver den verkligen vara så grå? Själva kontexten kring antologin känns som en Tartt-inspirerad flirt med överklassen. Utgångspunkten var en endagskonferens som

hölls i januari 2023 på Handelshögskolan i Stockholm, medfinansierad av Kungl. Vitterhetsakademien. Konferensen, kan man läsa i efterordet, »hölls i det vackra The Cabinet Room«, där samtida konst visas i gammaldags kuriosakabinett.

Själva kontexten kring antologin känns som en Tartt-inspirerad flirt med överklassen.

Antologin har sedan utgivits med stöd av – håll i er nu – Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Magnus Bergvalls stiftelse, Stiftelsen Kungl. Patriotiska Sällskapet, Stiftelsen Lars Hiertas Minne, Stiftelsen Längmanska kulturfonden och Åke Wibergs stiftelse. Tio, knappast helt billiga, suggestivt vackra fotografier av Annika von Hauswolff pryder visserligen utgåvan, men man misstänker nästan att en bildningsresa i stil med Henrys och Bunnys fatalt extravaganta Romeskapad måste ha ingått i utgiftskontot.

Antologin kan tolkas som en del av renässansen för idén om privat finansiering som en förutsättning för kultur och bildning. Fast det vore en orättvis läsning.

Bildningen så som den framställs i Oavsett vad vi kallar skönhet är inte bara en eskapism för överklassen, utan även en strävsam grådaskig vardag, där man tragglar med studenter och byråkrati. Man har sett igenom ungdomens överspända idealiseringar, men man har aldrig riktigt gett upp hoppet om det sköna. Oavsett vad man väljer att kalla det.