Fuska inte med källhänvisningar!
Har forskare alltid läst de verk som de tar upp i sina källförteckningar? Dan Korn menar sig ha funnit exempel på att det inte förhåller sig så i Norstedts Sveriges historia.
Den nyligen utgivna Sveriges historia 1920–1965 av historikerna Yvonne Hirdman, Jenny Björkman och Urban Lundberg har fått fina lovord och fyller verkligen en lucka i svensk historieskrivning. Men där finns några fel, som inte kan förklaras på annat sätt än att författaren till avsnittet om 1950-talets rättsröteaffärer, Urban Lundberg, inte läst de källor han säger sig ha använt.
Lundberg påstår att Kejnekommissionens utredning hemligstämplades av statsminister Tage Erlander. I själva verket var denna statliga utredning 1951 års svenska bestseller. Den som vill läsa utredningen behöver inte leta länge i antikvariaten. Det finns olika uppgifter om hur stor upplagan var, men att den var stor och att den sålde slut i ett nafs är säkert. Ett par smärre partier med sexuella skildringar var visserligen uteslutna ur den tryckta utredningen. Erlander skriver i sin dagbok att man inte kunde låta en statlig utredning innehålla “snusk”, eftersom den i så fall inte skulle kunna bli fritt tillgänglig på biblioteken. Men inte heller de delarna var hemliga. De uteslutna delarna kunde läsas på Riksåklagarämbetet och där delades en stencil med de uteslutna avsnitten ut, för att förhindra totalt kaos när alla nyfikna kom och ville läsa. Avsnitten trycktes dessutom i tidningen Expressen.
Detta hade Urban Lundberg kunnat läsa sig till i de källor han själv uppger för sin text. Turerna kring utredningens publicerande är noga beskrivna i Maths Heumans Rättsaffärerna Kejne och Haijby, i Martin Andreassons Homo i folkhemmet och i Fredrik Silverstolpes och Göran Söderströms Sympatiens hemlighetsfulla makt, böcker som alla finns med i Lundbergs källförteckning.
Ett annat exempel på Lundberg förhållande till sina källor är detta:
”Kejneaffären inleddes 1950, när överläkaren på Lövsta skyddshem, Birger Sjödén, i en artikel i Dagens Nyheter försvarade sin vän, pastor Karl-Erik Kejne, som anklagats för att ha haft homosexuella förbindelser med ungdomar som sökt sig till Stockholms stadsmission för hjälp. Kejne, som ansåg sig trakasserad, hade polisanmält händelsen, men polisarbetet gick trögt. I artikeln hävdade Sjödén att Kejne utsatts för en rättsskandal som utgick från en homosexuell konspiration bland landets tjänstemän.”
Birger Sjödéns artikel i Dagens Nyheter publicerades i mars 1950 och blev upptakten på en månadslång debatt i svenska tidningar om ”homosexualitetens samhällsskadliga verkningar”. Men då fanns det ännu inte någon Kejneaffär. Den når offentligheten först en dryg månad senare. Sjödén nämner inte Kejne med en stavelse. Lundbergs referat av artikeln är alltså ren fantasi.
Det var först 1999, i Göran Söderströms kapitel om Kejneaffären i Sympatiens hemlighetsfulla makt, som det blev klarlagt att bakom Birger Sjödéns artikel stod Karl-Erik Kejne. Han var god vän med DN:s kulturchef, författaren Thorsten Jonsson. Kejnes gamle vän och medarbetare Bengt Göransson har berättat för mig hur han var med Kejne uppe hos Jonsson på DN och diskuterade artikelns uppläggning. Debatten efter Sjödéns artikel banade väg för Kejnes offentliggörande av sin affär. Men Kejne nämns alltså inte med ett enda ord av Sjödén. Sympatiens hemlighetsfulla makt finns med i Lundbergs källförteckning, men han har alltså inte kunnat läsa innantill i bokens referat av Sjödéns artikel.
Att förteckna böcker i en källförteckning är en sak. Det är en annan sak att ha läst dem.
Publicerad i Respons 2013-4
