Gallisk självöverskattning eller europapolitisk vitamininjektion?

Sorbonne, 26 september 2017. Emmanuel Macron har varit den franska republikens president i några månader när han träder upp på podiet och håller ett linjetal inför en publik av studenter, forskare och universitetslärare. »Jag är här för att tala om Europa«, inleder han sitt anförande, och manar sedan successivt fram sin europeiska vision. Grundbudskapet är att idén om »europeisk suveränitet« måste vara vägledande framöver. Unionen bör staka ut sin egen väg, bli mindre beroende av omvärlden och inte passivt utvecklas genom kriser. För att gjuta nytt liv i det europeiska samarbetet föreslår Macron genomgripande reformer på en rad områden. En central roll spelar kontinentens kunskapsinstitutioner, enligt den fyrtioårige presidenten: 

Jag anser att vi bör skapa Europauniversitet – ett nätverk av universitet över hela Europa med program som innebär att alla deras studenter läser utomlands och tar kurser på minst två språk. Dessa Europauniversitet kommer också att vara motorer i förnyelsen av utbildningen och i vår strävan efter excellens.

Macrons tal möttes av blandat mottagande. Somliga dömde ut det som fria franska fantasier, ett utslag av grandios gallisk självöverskattning. Andra välkomnade det som en europapolitisk vitamininjektion efter många svåra år, med finans- och eurokris som följts av brexit och Trumps ifrågasättande av den transatlantiska gemenskapen. Oavsett vilket kan man konstatera att det var Macrons tonläge snarare än hans tanke som var originell. När han höll sitt stora anförande vid Sorbonne betraktades universiteten allmänt som avgörande för att skapa välstånd, främja framåtskridande och föra européerna närmare varandra. 

Så har det emellertid inte alltid varit. Länge var högre utbildning och forskning ett randfenomen i efterkrigstidens europeiska integrationsprojekt. Det var först under 1900-talets sista två decennier som en ny ordning tog form där en gemensam europeisk forsknings- och utbildningspolitik fick sina konturer. Visserligen hade många av de grundläggande idéerna formulerats redan under 1950-, 1960- och 1970-talet, men det fordrades ett politiskt, ekonomiskt och intellektuellt skifte för att de skulle kunna förverkligas. En avgörande förutsättning för detta var att en annan kollektiv självförståelse växte fram: i det nya kunskapssamhället, som det kom att kallas, blev utveckling, konkurrens och innovation honnörsord och universitet, forskningsbyar och vetenskapliga institut centrala institutioner.

I stora drag är det denna bild som tonar fram i ett antal historiska undersökningar om forskning och högre utbildning i Efterkrigseuropa som utgivits de senaste åren. De fördjupar de mer utpräglat samhällsvetenskapliga studierna som tidigare har analyserat dessa förlopp och ställer 2020-talets europeiska kunskapspolitik i perspektiv. 

Universiteten uppfattades således primärt som nationella angelägenheter under efterkrigsepoken.

Den akademiska världen hade lidit svårt under andra världskriget. I många krigsdrabbade länder var hörsalar, bibliotek och laboratorier allvarligt skadade. Studenter och lärare var fysiskt eller psykiskt invalidiserade och fakultets- och universitetsledningar moraliskt eller ideologiskt komprometterade. Ändå blev återkomsten snabb och ovedersäglig. Antalet studenter vid universiteten ökade markant under de första efterkrigsåren. Över hela Västeuropa betraktades högre utbildning som en framtidsfråga av stor vikt – tekniskt, ekonomiskt och intellektuellt. Denna renässans ägde emellertid i allt väsentligt rum inom ett nationellt ramverk. Tyskarna rannsakade sitt eget akademiska arv, i Italien och Frankrike återknöt man till mellankrigstidens ideal, och detsamma gällde i många länder som hade varit under nazistisk ockupation. I de fall där universitetet blev föremål för en bredare offentlig genomlysning, såsom med 1945 års universitetsberedning i Sverige, ledde det inte till en substantiell omvandling av systemet. 

Universiteten uppfattades således primärt som nationella angelägenheter under efterkrigsepoken. Likväl går det parallellt att skönja en europeiseringstendens, till en början svag men med tiden allt starkare. I kalla krigets delade Europa rörde det sig i första hand om ökad interaktion inom respektive block, även om det fanns försök att överbrygga klyftorna mellan öst och väst. Pedagogiskt kan man urskilja tre faser av (väst)europeiskt samarbete inom högre utbildning och forskning sedan krigsslutet. 

Den första perioden, från åren omkring 1950 till mitten av 1960-talet, kännetecknades av att ett antal olika specifika initiativ togs men ingen övergripande plan sattes i verket. Ett exempel är de gemensamma forskningssatsningar som gjordes inom rymdforskning och partikelfysik, med Cern– inrättat 1954 i Meyrin nära den schweizisk-franska gränsen – som den starkaste manifestationen. Ett annat exempel är de utbildnings- och forskningscentra som grundades för att främja europeisk kultur och identitet, bland dem Collège d’Europe i Brygge och Institut für Europäische Geschichte i Mainz. Därutöver engagerade sig flera av de nya internationella organisationer som skapats efter kriget i europeiska utbildning- och forskningsfrågor, låt vara att deras primära intresseområde var ekonomi, försvar eller kultur. Hit hörde bland andra Unesco, Nato och OEEC. Europarådet, ett mellanstatligt organ som inte fattade några bindande beslut, utfärdade dessutom rekommendationer och sökte främja vetenskapligt och kulturellt utbyte. I motsats till denna sammanslutning var de organisationer som sedermera skulle utgöra grunden i Europeiska gemenskaperna (EG), däribland Kol- och stålgemenskapen, i huvudsak inriktade på ekonomisk utveckling och inte forskning och utbildning. 

Den unga efterkrigstiden uppvisade med andra ord ett brokigt europeiskt kunskapslandskap. En god bild av detta skede ges i Lars Lehmanns »Das Europa der Universitäten« (2021), en ovanligt effektivt skriven tysk avhandling från Humboldt-Universität zu Berlin som åskådligt skildrar övergripande förändringar från 1950- till 1970-talet. Just mångfalden av organisationer är en viktig utgångspunkt för Lehmann. Han anammar här ett tolkningsperspektiv som den dynamiske Münchenhistorikern Kiran Klaus Patel har utvecklat i flera generella böcker om den europeiska integrationens historia, bland annat Projekt Europa (2018) och Europäische Integration (2022). Patel företräder uppfattningen att denna historia måste skrivas icke-teleologiskt och följaktligen inte kan utgå från den nuvarande Europeiska unionen som slutmål för alla processer. Åtminstone fram till 1980-talet fanns det tvärtom en rad andra aktörer som inom sina respektive fält bidrog till europeisering. Det är först de senaste decennierna som ett växande EU har blivit den dominerande faktorn och i många fall inlemmat eller utkonkurrerat andra organisationer och initiativ. 

Lehmanns specifika intresse rör den så kallade Europeiska rektorskonferensen, en sammanslutning som under några olika beteckningar förde samman rektorer och andra universitetsledare för att driva och dryfta gemensamma akademiska frågor. Ett första möte hölls i Cambridge 1955 men den egentliga etableringen ägde rum 1959–1964. Nyckelpersoner var rektorer som Marcel Bouchard (Dijon) och Hermann Jahrreiß (Köln).

En avgörande faktor bakom bildandet av denna rektorskorporation var den kontrovers som i mitten och slutet av 1950-talet uppstod kring idén om att inrätta ett supranationellt europeiskt universitet. Vid den legendomspunna Messinakonferensen 1955 hade ett förslag i denna riktning lagts fram av Walter Hallstein, en central gestalt i den västtyska Europapolitiken och själv med bakgrund som universitetsrektor. 

Konferensen i den sicilianska hamnstaden markerade ett viktigt steg mot tätare europeisk integration och undertecknandet av Romfördraget två år senare. Hallsteins förslag om ett nytt europeiskt universitet utformades med andra ord i ett större politiskt sammanhang och möttes av gillande från de andra västeuropeiska länderna. När Europeiska kärnenergigemenskapen (EURATOM) inrättades 1957 innehöll dess fördrag formuleringar som öppnade för en samfälld europeisk forskningspolitik och grundandet av ett gemensamt universitet. Hallsteins tanke var att det skulle vara ett fullskaligt universitet med flera olika fakulteter. Samtidigt fanns det andra grupper som förordade mer specifikt inriktade lärosäten. Det fanns vid denna tidpunkt en utbredd uppfattning om att Västeuropa i allmänhet led brist på teknisk och naturvetenskaplig kompetens, inte minst inom kärnenergi och andra säkerpolitiskt vitala sektorer. I Nato-kretsar utarbetades det därför ett förslag om att grunda ett slags europeiskt Massachusetts Institute of Technology.

Olika planer på ett eller flera paneuropeiska elituniversitet fördes med andra ord fram under dessa år och åtnjöt ett ganska brett politiskt stöd. Ändå kom de inte att förverkligas. En väsentlig orsak, enligt Lehmann, var att den nybildade Europeiska rektorskonferensen satte sig till motvärn. Denna organisation svetsades rentav samman genom sin opposition mot visionerna om ett gemensamt universitet. Rektorernas motstånd grundade sig i att de befarade att de skulle förlora makt och resurser om det skedde en förskjutning från den nationella till den europeiska nivån. Rektorskonferensen byggdes därmed upp som en sorts försvarsallians som skulle slå vakt om de enskilda nationella universitetens intressen gentemot integrationsivrande politiker. På ett till synes paradoxalt sätt medförde denna process att de europeiska universitetsledarna tvingades europeisera sitt samarbete för att undvika att kontinentens akademiska system europeiserades, ett fint exempel på det som i tysk forskning kallas för »Europäisierung wider Willen«. Lehmann blottlägger hur rektorerna i sin argumentation använde sig av klassiska troper om »universitetens autonomi« och »akademisk frihet« för att värja sig mot den politiska offensiven. I mångt och mycket lyckades de.

Den andra fasen i efterkrigstidens europeiska forsknings- och utbildningspolitik omfattar ungefärligen åren 1965–1980. Detta var en tid av genomgripande förändring för universitetet, i synnerhet under periodens första hälft. Studenttillströmningen, expansionen av hela sektorn, kraven på demokratisering och den allmänna vänsterradikalismen skakade om institutionerna. Universiteten och de tongivande politikerna reagerade på olika sätt; somliga bjöd styvnackat motstånd och slog vakt om den traditionella akademiska ordningen, andra bejakade tidens tendens och verkade för förändring. Omvälvningarna gav upphov till spänningar inom Europeiska rektorskonferensen, inte minst kring hur man skulle förhålla sig till studenternas radikalism. Samtidigt började alltfler av organisationens medlemmar att kräva att den måste utveckla ett positivt program och inte bara försvara gamla positioner. 

Mot denna bakgrund kom Europeiska rektorskonferensen, anförd av en ny generation av akademiska ledare, att ompröva sin syn på europeiskt samarbete. I skiftet mellan 1960- och 1970-tal började allt fler se Europa som ett svar på nationella lösningar, vilket successivt ledde till ett ökat antal alleuropeiska initiativ. Den organisatoriska struktur som hade skapats under föregående decennium för att stävja integration kom nu att användas i motsatt syfte. Men alltjämt krävde rektorerna att de skulle få utforma idéerna, de vill inte anpassa sig efter politikernas förslag. En idé som diskuterades var om ett europeiskt universitetsparlament kunde införas vars medlemmar valdes av de enskilda lärosätena. Av detta blev det intet. Den stora förändringen under denna tid var således inte institutionella nyskapelser (även om European University Institute i Florens slog upp sina portar 1976 efter en utdragen tillblivelseprocess) utan att den europeiska dimensionen öppnades, konkluderar Lehmann. 

Parallellt hade EG börjat visa intresse för högskolepolitik, delvis som ett svar på studentprotesterna. Åren omkring 1970 utvecklades det till en politisk storoffensiv. EG-kommissionen förde fram ett tjugotal förslag på området som bland annat syftade till att göra studierna mer likvärdiga i Västeuropa och införa vissa typer av nya gemensamma standarder. I dessa diskussioner deltog företrädare för Europeiska rektorskonferensen, men trots deras mer allmänt positiva attityd till europeisk integration tenderade åtskilliga rektorer att motsätta sig förslagen och de stannade därigenom på papperet. 

Samtidigt innebar kommissionens initiativ att EG:s politiska aktörer och de ledande universitetsrepresentanterna fördes närmare varandra. En betydelsefull person i detta sammanhang var den tysk-brittiske sociologen och politikern Ralf Dahrendorf som 1970–1977 var EG-kommissionär, bland annat med ansvar för forskning, vetenskap och utbildning. Som gränsgångare mellan de akademiska och politiska världarna kunde han tala med båda sidor och fungera som ett slags medlare. Trots att det finns få synbara resultat från dessa år innebar närmandet mellan olika parter att det skapades förutsättningar för en framtida gemensam europeisk forsknings- och utbildningspolitik. Några konkreta initiativ från detta skede skulle dock visa sig få direkta effekter. EG:s utbildningspolitiska handlingsprogram från 1976 kan ses som en startpunkt för de större satsningar som sjösattes under 1980-talet. Det så kallade Joint Study Programme var till exempel en omedelbar föregångare till Erasmusprogrammet som lanserades 1987.

Över huvud taget har det skett en omtolkning av 1970-talet i forskningen om den europeiska integrationens historia. I debatten, inte minst under 1980- och 1990-talen, utmålades det som ett förlorat decennium, präglat av eurosclerosis, förlamning och stagnation. Utan att förneka de ekonomiska problemen under detta skede vill historiker i dag lika mycket se det som en period av europapolitisk nystart som banade väg för den stora kraftutvecklingen de följande två decennierna. 

En som ansluter sig till denna tolkning är den finsk-amerikanska historikern Veera Mitzner. Hennes bok European Union Research Policy (2020), som bygger på en avhandling från European University Institute, är en välgjord och intresseväckande studie av framväxten och institutionaliseringen av en gemensam forskningspolitik. Mitzner framhåller att 1970-talet ingalunda var en krisperiod för EG i detta avseende. Tvärtom var det mycket som grundlades nu i form av nya policyer och strukturer som sedan fick betydelse. Stigberoendet från denna period är påtagligt, och just därför är det viktigt att undersöka tillblivelsen. 

Mitzner anlägger ett likartat perspektiv som Lehmann i så måtto att hon betraktar EG som en senkomling på den forskningspolitiska arenan i Europa. Det fanns, som vi har sett, redan många nationella och internationella aktörer på plats, och i detta fragmenterade landskap fick EG försöka finna sin roll. Samtidigt – och det är något av en huvudtes i boken – anammade man en instrumentell syn på vetenskap och forskning som hade utvecklats redan under tidig efterkrigstid. Forskningspolitiken hade som överordnat mål att främja ekonomisk tillväxt och tillförsäkra Västeuropa en stark teknisk och naturvetenskaplig position i kalla krigets systemkonkurrens. Detta grundmotiv blev även EG:s och förstärkes när diskursen kring kunskapssamhället formades under slutet av 1900-talet. 

Det är emellertid viktigt, understryker Mitzner, att även uppmärksamma bakslag och misslyckanden på vägen, kanske i synnerhet inom ett fält som forskningspolitik som i dag framstår som ett av EU:s mest lyckosamma. Ofta visar det sig nämligen att utvecklingen knappast har varit rätlinjig och utfallet blivit ett annat än vad som ursprungligen var tänkt. Mitzner ger två exempel från 1970-talet. Kommissionens strävan efter att växla upp sitt forskningspolitiska engagemang ledde till motreaktioner och institutionella nybildningar utanför EG-strukturen. År 1971 fattade nitton europeiska länder beslut om att skapa European Cooperation in Science and Technology (COST), ett lösligt mellanstatligt samarbete med syfte att främja teknikutbyte, och tre år senare inrättades European Science Foundation (ESF) som en självständig, icke-statlig organisation. Båda dessa organisationer lever kvar i dag men spelar en relativt undanskymd roll. På 1970-talet utmanade de dock EG som centrala organ i försöken att integrera europeisk forskning.

Trots motgångar och konkurrens står det klart att EG i övergången från 1970- till 1980-tal började träda fram som en ny forskningspolitisk aktör med växande betydelse. Innan dess var det främst akademiker och teknokrater som slutit upp bakom satsningar på en gemensam forskningspolitik, men i takt med att avancerad kunskap blev en mer vital samhällsresurs blev forskningsfrågor även ett element i det övergripande strategiska arbetet och kom att skrivas in i Enhetsakten 1987. Redan några år dessförinnan, 1984, hade det första ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling lanserats. Med sin budget på motsvarande 3,8 miljarder euro var det för tiden en avsevärd investering även om det i dag inte framstår som ett astronomiskt belopp; det nuvarande nionde ramprogrammet, Horisont Europa, har en budget på 95,5 miljarder euro för åren 2021–2027. Sammantaget kan vi ändå fastslå att mycket var i rörelse under 1980-talet, också innan Jacques Delors omvittnat dynamiska kommission hade tillträtt 1985. 

Över huvud taget lider vi brist på sammansatta historiska analyser av det europeiska kunskaps­samhällets formering och förvandling under de händelserika åren omkring och efter Berlinmurens fall.

I början och mitten av 1980-talet kan därmed den tredje fasen i efterkrigstidens europeiska forsknings- och utbildningspolitik sägas ha inletts. Den markerade inte bara en ökad politisk intensitet och vilja att sluta upp bakom nationsöverskridande initiativ, utan i ett vidare perspektiv också en övergång från en ordning till en annan. Redan i boken Towards European Science från 2015 karakteriserade företagsekonomen Linda Wedlin och vetenskapssociologen Maria Nedeva detta skifte. Enligt dem upplevde vi i Europa i 1900-talets slutskede en övergång från en ganska stabil forskningsstödsmodell till en annan. Den äldre modellen kallar de för »Science in Europe« och den kännetecknades av att den europeiska finansieringen kompletterade den nationella och framför allt var inriktad mot tillämpad forskning. Därutöver stimulerades forskarnas mobilitet och en viss samordning av nationella satsningar ägde rum.

Successivt från 1980-talet, men först på allvar åren omkring millennieskiftet, utkristalliserades den andra modellen, »European Science«. Wedlin och Nedeva menar att denna utmärktes av en mer alleuropeisk ambition och en vilja att integrera de nationella systemen i en gemensam europeisk struktur. En mer programmatisk konkurrenstanke blev genomsyrande och vetenskaplig excellens betonades starkt. En ny organisatorisk arkitektur tog form och grundforskning fick ett kraftfullt stöd.

Denna nya giv fick sin politiska manifestation genom European Research Area (ERA), ett system som lanserades 2000 och som band samman ett antal av EU:s forskningsprogram och forskningsresurser. ERA omtalades ibland som unionens femte frihet och en forskningens motsvarighet till den inre marknaden för varor och tjänster. Ytterst syftade ERA till att främja EU:s konkurrensförmåga, och knöts därmed nära samman med den så kallade Lissabonstrategin vars strategiska mål var att unionen skulle bli »världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi« till år 2010. Här, om inte förr, stod det klart vilken avgörande vikt som forskningen och universiteten tillmättes i det nya europeiska kunskapssamhället.

Samtidigt framhävdes betydelsen av grundforskning och ett nytt forskningsråd, European Research Council (ERC), inrättades 2007 som en del av det sjunde ramprogrammet. Tillkomsten av ERC har i de större undersökningar som hittills publicerats tolkats med olika accent. Den tyske sociologen Tim Flink anlägger i sin avhandling Die Entstehung des Europäischen Forschungsrates (2016) ett uttalat maktperspektiv och ser det nya forskningsrådet som ett utflöde av en europeisk geostrategi, medan hans österrikiske kollega Thomas Königs The European Research Council (2017) mer är en initierad inifrånstudie – König arbetade under några år nära Helga Nowotny, en av de tongivande gestalterna inom ERC – som snarare betonar den betydelse som ett antal enskilda forskare hade för att verkligen fästa uppmärksamhet vid grundforskning. Oavsett vilket står det klart att ERC under 2010-talet utvecklades till en fyrbåk i det europeiska forskningslandskapet, en riktningsgivare för nationella forskningsråd, uppåtsträvande universitet och forskare på jakt efter prestigefulla anslag.

Diskussionen om »European Science« handlar om forskningens nya villkor. Det är emellertid viktigt att påminna om att betydelsefulla förändringar samtidigt ägde rum på den högre utbildningens område – Bolognaprocessen. Vid ett möte 1999 i den anrika norditalienska lärdomsstaden hade utbildningsministrar från tjugonio länder enats om att skapa ett enhetligt europeiskt högskolelandskap. De överordnade målen var att främja rörlighet, anställningsbarhet och över huvud taget kontinentens konkurrenskraft. Under det följande decenniet infördes successivt denna nya, gemensamma utbildnings- och examensordning. Åtskilliga pedagoger och utbildningsforskare har genomlyst policydokument och implementering av reformen i enskilda länder, men få har tagit ett större grepp och satt Bolognaprocessen i förbindelse med framväxten av »European Science«. Som så ofta behandlas forskning och utbildning åtskilda från varandra.

Över huvud taget lider vi brist på sammansatta historiska analyser av det europeiska kunskapssamhällets formering och förvandling under de händelserika åren omkring och efter Berlinmurens fall. Det har på sistone börjat komma studier av enskilda länders forskningspolitik under 1980- och 1990-talen, däribland Jon Agars Science Policy under Thatcher (2019) och Alexander Mayers Universitäten im Wettbewerb (2019). I båda dessa värdefulla böcker skymtar Europa som en bakgrund men en komparativ analytisk blick saknas. Detsamma kan sägas om Julian Lambertys undersökning av omstöpningen av Syddansk Universitet under de senaste decennierna, Universitetet og konkurrencestaten (2022), en studie som samtidigt åskådliggör hur fruktbart det kan vara att koncentrera sig på ett enstaka lärosäte för få syn på generella mekanismer, i detta fall övergången från välfärds- till konkurrensstat.

Omvänt har den framväxande europeiska kunskapspolitiken inte tilldragit sig uppmärksamhet från de mer allmänna samtidshistorikerna, upptagna som de vanligen är av kontinentens dramatiska händelsehistoria. Och inte heller för den växande grupp historiker som studerar europeisk integration är forskning eller högre utbildning en angelägenhet. Talande är den nyutgivna The Cambridge History of the European Union (2024), ett bastant verk i två band under redaktörskap av Mathieu Segers och Steven Van Hecke som samlar många av de ledande forskarna på fältet. Trots att de har 1 450 sidor till sitt förfogande ägnas Erasmusprogrammet endast ett stycke och den europeiska forskningspolitiken lyser närmast helt med sin frånvaro.

En intressant fråga som forskare mer energiskt skulle kunna gripa sig an rör de drivkrafter som legat bakom framväxten av ett mer sammanhållet utbildnings- och forskningsområde i Europa. Statsvetare har länge diskuterat hur den europeiska integrationen i allmänhet ska förklaras; funktionalism, neofunktionalism, intergovernmentalism och andra teorier har alla upplevt sina hög- och lågkonjunkturer. Den nyare historiska forskning som här har behandlats (Patel, Lehmann, Mitzner) är inte särdeles teoristyrd och tillhandahåller ingen storstilad förklaringsmodell, men den har en icke-teleologisk grundsyn och pekar mot att svaret på integrationens drivkrafter måste sökas i omvandlingen av samhället i stort. Formeringen av kunskapssamhället skulle kunna vara ett sådant relevant sammanhang, den allmänna marknadsvändningen ett annat, globaliseringens ideal och logik ytterligare ett.

En annan övergripande fråga av högt intresse är hur vi ska förstå den relativa framgång som integrationen av forskning och högre utbildning har haft jämfört med hur det har sett ut inom andra domäner, och hur begränsat motståndet tycks ha varit. Även här är vi renons på välgrundade svar. En hypotes, värd att pröva, är dock att forskning och högre utbildning som politiska områden främst intresserar ett urbant och välutbildat medelklasskikt som redan är internationellt orienterat. Dessa anywheres är inte bundna vid nationalstaten utan ser tvärtom Europa som en naturlig arena för deras karriärer, aspirationer och självförverkliganden.

Oavsett hur den hittillsvarande utvecklingen bedöms så kan man förmoda att den nya europeiska kunskapspolitik som tar form i mitten av 2020-talet gör det mot en samtidshistorisk fond. Det är inte bara Emmanuel Macron som knyter oerhörda förhoppningar till forsknings- och utbildningsinstitutioner. Om det så gäller att stärka konkurrenskraften, tillförsäkra sig strategisk autonomi eller gripa sig an de till synes allt större samhällsutmaningarna spelar universiteten en huvudroll. De diskussioner som nu pågår för fullt om ett än mer sammanhållet europeiskt utbildningsområde eller hur det tionde ramprogrammet för forskning ska utformas för åren 2028–2034 tar alla sikte mot framtiden. De historiska studierna av efterkrigstiden ger dock vid handen att mönster kommer att upprepas och kontinuiteten förbli stark.