Globalhistoria blir grund

Världsutställningarna under 1800-talets andra hälft var populära och exotiska tilldragelser. Miljontals människor i Väst vallfärdade för att beskåda den moderna civilisationens internationella landvinningar. Men alla var inte lika positiva. För fransmannen Gustave Flaubert var intrycken alltför överväldigande. Människan är inte gjord för att svälja det oändliga, skrev den världsvane författaren i anslutning till utställningen i Paris 1867.

Jag upplever något liknande under min läsning av läroboken En samtidig världshistoria (2014) för universitetsstudenter i historia. På drygt tusen sidor skildras mänsklighetens historia. Inte undra på att man blir aningen yr i sommarvärmen eller snarare sjösjuk. Politiska enheter som stadsstater, imperier och nationer har nämligen ersatts med hav som orienteringspunkter. Likt en guppande båt lotsas läsaren runt på denna världsseglats, som ska lära oss att förstå världen utan nationsgränser – samt att USA och Västeuropa inte nödvändigtvis är bäst i klassen. Detta initiativ av historikern Maria Sjöberg (redaktör för boken) utgör en del av den starka globalhistoriska trenden. Sjöberg tillhör de få forskare som inte bara sjunger dess lov utan faktiskt visar hur det fungerar i praktiken. Läroboken har också hyllats av kunniga kollegor. Men själv tillhör jag ändå den minskande skara oupplysta forskare som tvekar inför detta äventyr i fjärran land.

Inom globalhistoria betonas interaktion och ömsesidig påverkan inom vida områden. Gränsöverskridande processer är viktigare än riksdagsval. Men bakom idén döljer sig också politiska motiv. Bland de invigda talas om en ”metodologisk nationalism” som alltjämt präglar historieämnet, även om det akademiska intresset för den svenska stormaktstiden i ärlighetens namn är ganska svalt. I dessa dagar av ökad populism är ängslan ändå stor för att underblåsa nationalism. Ur en till synes oskyldig uppsats om den svenska kvinnorörelsen kan brunare vatten sippra fram. Då är det bättre om allt hänger samman i ett brusande världshav. Ingen kan ge Kattegatt eller Indiska oceanen skulden för Trump och Åkesson.

Men i globalhistorikernas kölvatten uppstår nya blindskär, kanske mer förrädiska än de gamla. Vid min förra heminstitution i Stockholm har detta perspektiv fått genomslag i utbildningen på grundnivån. Världens främsta experter på svensk historia undervisar nu på delkurser som enligt beskrivningarna rör sig fritt över en snurrande jordglob – ett kursupplägg helt i takt med tiden.

Jag upplever det som ett ytterligare steg mot en forskningskultur, där de ack så gråa historiekonferenserna blir till FN-liknande möten med tolkar och storvulna tal om människans universella värde.

Jag undrar om inte denna trend främjar användandet av Wikipedia. Få undervisande lärare har nämligen ägnat sig åt globalhistorisk forskning och måste vara i ständigt behov av ny kunskap om främmande övärldar. Djuphavsdykningar bör också undvikas, bättre att surra fast sig stadigt vid ett teoretiskt perspektiv och lugnt segla genom kulturella och språkliga barriärer. Jag tror det var denna lättsamhet inför det svårbegripliga som gjorde perfektionisten Flaubert så irriterad på världsutställningarna.

Samtidigt är ju alla perspektiv på det förflutna på något sätt otillräckliga. Varför inte omfamna denna vackra gränsöverskridande ambition? Skicka historikerna, särskilt hopplösa fall som jag, till någon Söderhavsö för fortbildning. Då fixar vi kanske undervisning om Mikronesiens handelskontakter under 1700-talet. Att jag ändå fortsätter att tveka beror nog på den nya lärobokens tonvikt på ”kommunikation” och ”samtidighet” – det sistnämnda understryker framställningens beroende av nutida trender. Dessa PR-mässigt värdeladdade begrepp ger mig rysningar och hade definitivt avskräckt mig själv från att läsa historia. Jag upplever det som ett ytterligare steg mot en forskningskultur, där de ack så gråa historiekonferenserna blir till FN-liknande möten med tolkar och storvulna tal om människans universella värde. Här domineras historieforskningen av imperiebyggarnas och handelskompaniernas världsbild – kort sagt skriver man den globala kapitalismens framgångssaga.

Kanske de hånade 1800-talshistorikerna inte var så tokiga, den metodologiska nationalismen till trots.

Publicerad i Respons 2016-4