God satir är lojal endast mot sin egen moral

»Satir« är ett av de där begreppen som alla tycker sig förstå men ingen riktigt kan beskriva, åtminstone inte utan att någon annan i rummet säger emot. »Den varan är såsom såpa man häftigt försöker ta«, skrev Cornelis Vreeswijk en gång, apropå något helt annat, i »Ballad från en soptipp«, en sång som absolut kan betecknas som satirisk.

För somliga har satir med uppkäftighet att göra. Många tycker att satir bör röra politik, rentav dagspolitik, och helst nämna riksdagsledamöter vid namn. Andra tycker inte att det är satir om det inte är roligt. Åter andra menar att den satir som alla skrattar åt inte hugger där den ska. De flesta är överens om att satir ska vara elak, men många vill ändå skjuta in att den ska vara elak åt rätt håll och mot rätt fenomen.

Då och då rubriceras konstnärliga verk som satir. Historiskt har det gällt dramer, skämtteckningar, målningar, tidningstexter, revynummer och romaner, i modernare tid radioprogram, tv-program och »memes«. Det rör sig då om verk som har en uttalad ambition att håna, förlöjliga och rikta spetsen mot företeelser, maktförhållanden och/eller specifika personer i offentligheten. 

Nästan lika ofta tillskrivs verk satiriska ambitioner utan att det nödvändigtvis måste ha varit upphovspersonens avsikt. I ett tillbakablickande SVT-program (TV!, 1996) fick Peter Dalle, primus motor i sketch-och-satirprogrammet Lorry, en gång i uppdrag att välja ut en favorit bland satiriska tv-inslag. Han valde då en sketch i vilken en villrådig Gösta Ekman inte lyckas välja mellan Aftonbladet och Expressen. Hasse Alfredson, en av sketchförfattarna, satt i samma studio som Dalle och ville inte gå med på att sketchen var satirisk. Enligt Dalle handlade sketchen om att två tidningsdrakar när det kommer till kritan konkurrerar med sin seriesida och papperskvalitet snarare än med sitt journalistiska innehåll. Enligt Alfredson var det snarare en existentiell reflektion om människans oförmåga att hantera livets alla val. Båda herrarna kan ha haft rätt.

I en ny global tid kommer inte hotet mot yttrandefriheten först och främst från den maktfullkomliga svenska folkhemssocialdemokratin.

Det är alltså en svår uppgift som stats- och språkvetaren Orla Vigsø tagit på sig när han skrivit En liten bok om satir. Att boken är just liten sänker inte svårighetsgraden. Litenheten – 152 lättforcerade sidor – kräver tydliga illustrativa exempel och tvingar författaren att precisera sig. Som läsare kommer man oundvikligen att fundera över Vigsøs urvalsprincip. Är exemplen valda för att de är tydliga som satir eller för att de är författarens favoriter? Är det rolighetsnivån eller elakhetsnivån som fått vara avgörande? Då och då i texten förs en diskussion om yttrandefrihetens gränser och maktens reaktioner på satir – är det utifrån den debatten exemplen är valda? Boken försöker ta ett grepp om satirens historia, funktion, innehåll och inte minst definition, och anlägger ett svenskt såväl som internationellt perspektiv. Fortfarande hänger frågan och dallrar i luften: gör författaren med sina exempel anspråk på att formulera en sorts satirens kanon? I så fall lyckas han bara delvis. 

Om man råkar vara lite inläst på svensk underhållningshistoria – för transparensens skull ska påpekas att två av mina egna böcker återkommande refereras i Vigsøs bok – så känns i synnerhet kapitlet »Nedslag i svensk (och utländsk) satirhistoria« otillfredsställande.

Författaren Rolf Börjlind, som på sjuttiotalet verkligen profilerade sig som satiriker, nämns inte alls. Tycka vad man vill om Börjlinds texter, men han skrev trots allt en fejkintervju med statsminister Thorbjörn Fälldin i Aftonbladet som ansågs så neslig att tidningen lade ner sin nyss lanserade helgbilaga och Fälldin hotade med både stämning och avgång (»intervjuaren« besöker i texten statsministern på dårhuset). Inte heller de så kallade skäggen – Beppe Wolgers, Yngve Gamlin, Lasse O’Månsson med flera – nämns med en stavelse, trots att deras fem teveavsnitt 1963 medvetet försökte introducera ett ironiskt-uppkäftigt tilltal i monopoltelevisionen och fick telefonlinjerna till TV:s klagomur att formligen klogga igen. Inte heller revykungen Karl Gerhard, vars antinazistiska kuplett »Den ökända hästen från Troja« belades med framförandeförbud 1940, får någon närmare introduktion. 

Mina ovanstående exempel kan för all del ses som trötta och närmast obligatoriska inslag i exposéer av den här arten. Man kan argumentera för att satirhistorien ständigt bör skrivas om och att strålkastarna måste flyttas från de mest självklara ikonerna. Vigsø har någonstans skrivit sin bok i skuggan av de islamistiska reaktionerna på Jyllands-postens publicering av Muhammedteckningarna 2005 och den bestialiska attacken mot redaktionen för den franska satirtidskriften Charlie Hebdo 2015. I en ny global tid kommer inte hotet mot yttrandefriheten först och främst från den maktfullkomliga svenska folkhemssocialdemokratin. Icke desto mindre finns det luckor i den historieskrivning Orla Vigsø trots allt gör.

Något i själva samhällsklimatet verkar runt förra decennieskiftet skapa en efterfrågan på teveprogram, tidningstexter och tweets som kommenterar dagspolitiken på ett komiskt, tillskruvat och tillgängligt sätt.

Vigsøs intresse för satir kommer yrkesmässigt från flera håll. Dels har han i egenskap av forskare tittat på politisk kommunikation och bland annat varit medförfattare till boken 100 års svenska valaffischer (2014). Dels har han översatt både svenska Arne Anka och norska Pondus till danska, två tecknade serier med olika intellektuella ambitioner, men som har det oborstade, råbarkade och »inte-så-fin-i-kantiga« gemensamt. Boken han nu har skrivit har främst forskarens objektiva blick på fenomenet satir, men här och var röjer Vigsø ett personligt engagemang: »Jag hoppas att denna lilla bok kan bidra till en bredare förståelse för (och uppskattning av) satir och till att läsaren letar upp några av de satiriker jag omtalar.« Jag hade velat ta ännu mer del av Vigsøs personliga uppfattningar.

I ett inledande kapitel görs en intressant reflektion: vid en slagning i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv noterar Vigsø att användandet av själva ordet »satir« ökar markant i svenska tidningstexter runt 2010 och att »den höga nivån verkar hålla i sig«. Något i själva samhällsklimatet verkar runt förra decennieskiftet skapa en efterfrågan på teveprogram, tidningstexter och tweets som kommenterar dagspolitiken på ett komiskt, tillskruvat och tillgängligt sätt. I USA etablerar programledare som Jon Stewart, Stephen Colbert och John Oliver en sorts tv-program som ser ut som nyhetsprogram och de facto ärnyhetsprogram – men med en både komisk och granskande agenda. I Sverige får vi 2018 den härtappade varianten Svenska nyheter, som i skrivande stund gör sin femtonde säsong med sitt tredje fasta ankare, Messiah Hallberg. Producenten bakom Svenska nyheter, Grotesco-medlemmen Micke Lindgren, är också initiativtagare till docksatiren Herr Talman! (2022), där namngivna politiker porträtteras på icke-smickrande vis.

Av allt att döma välkomnar Vigsø denna tendens – det vill säga ett ökat utbud av nyhetskommenterande humor – men han förklarar aldrig helt varför. Även flera av sina andra påståenden lämnar han outvecklade. Han hävdar till exempel, apropå de svenska satirprogrammen, att »om man ser på reaktionerna på programmen är det tydligt att förståelsen för satirens roll i samhället inte är på samma nivå som i andra länder, till exempel grannländerna Danmark och Norge.« Jag söker förgäves efter ett resonemang om hur danskar och norrmän förhåller sig till sina länders tv-satir. 

På 21 sidor redogörs prydligt för litteraturvetarnas, språkvetarnas, retorikernas och filosofernas syn på själva satirbegreppet. Vigsø ställer också satiren jämte de närliggande fenomenen humor, karikatyr och ironi. Ingen av dessa definitioner prövas sedan särskilt aktivt på de satirexempel som läggs fram i den därpå följande genomgången.

Mellan de teoretiska överblickarna och de historiska exposéerna finns kapitel som utgår från specifika frågeställningar: »Vad är och gör satir?«, »Är satir alltid rolig?«, »Är satir alltid vänstervriden?« och »Varför satir?« Om Vigsø alls kommer fram till något svar – vilket förstås inte alltid går och inte alltid är önskvärt – så lutar han sig oftare mot andras forskning än sin egen argumentation. 

Den goda satiren tar som sin uppgift att peka ut brister var de än finns, vägrar vänskapskorruption och är i slutändan lojal bara mot sin egen moral.

Mest intresseväckande blir Vigsøs bok när han faktiskt dristar sig till en tes, ett påstående, en åsikt. Han resonerar kring begreppet »vass satir«, som ofta använts som något positivt i utlåtanden om exempelvis Herr Talman!, och som Vigsø själv verkar anse är något eftersträvansvärt: 

Vass satir är satir som skär igenom en persons yttre göranden för att få fram en kärna, hållningar eller ståndpunkter som när de blottläggs inte ses (eller bör ses) som positiva. Vass satir är satir där kritiken är genomtänkt och välutvecklad och förmår övertyga publiken om att vi har att göra med något vi bör hålla avstånd till. Att Herr Talman lyckas med detta kan bero på att programmet inte skonar någon av partiledarna utan går lika hårt åt dem allihop.

Resonemanget håller inte riktigt ihop. Många skulle nog tvärtom hävda att den satir som försöker sprida sina slevslängar enligt någon sorts alla-är-lika-dumma-princip är slapp och hållningslös. Liv Strömqvist, serietecknare, poddare och länge redaktionsmedlem i P3:s satirprogram Tankesmedjan (2010–2023) – ytterligare en satiriker och en satirinstitution som Vigsø inte nämner – skulle troligen inte anses lika vass om hon inte så tydligt vore förankrad i en vänsterfeministisk diskurs och medvetet riktat sina florettstick mot en uttalad ideologisk motståndare.

Men med det sagt: en politisk-ideologisk position måste inte krocka med ett intellektuellt förhållningssätt. Den goda satiren tar som sin uppgift att peka ut brister var de än finns, vägrar vänskapskorruption och är i slutändan lojal bara mot sin egen moral. Där håller nog Vigsø och jag egentligen med varandra, även om jag ibland tycker att han uttrycker sig så försiktigt att det blir dunkelt.

En liten bok om satir är, trots sina brister, en hyfsad introduktion till ett svårfångat ämne. Den kunde ha ett bredare eller tydligare motiverat urval och drivit sina teser djärvare. Inte minst hade den gärna fått försöka sig på att besvara fler av de många intressanta frågor den ställer.