Gränser blir både hårdare och mer vidsträckta

När idén om en ”gränslös” värld etablerades som en möjlighet efter kalla krigets slut kom det politiska och akademiska samtalet i stor utsträckning att handla om hur en sådan gränslös värld skulle ta form. Samtidigt utvecklas alltmer sofistikerade tekniker för gränsbevakning och forskarna menar att gränser blir både hårdare och mer vidsträckta. På gränsen mellan USA och Mexiko tampas man med frågor som rör hur reguljära och irreguljära gränspasseringar ska hanteras i ekonomiskt viktiga områden. När Association for Borderlands Studies håller konferens i San Diego, passar Johanna Pettersson på att utforska den närliggande gränsen mot Mexiko och finner en motsägelsefull plats.

Längs stora delar av gränsen mellan USA och Mexiko löper ett långt staket. I utkanten av gränsstaden Otay Mesa, nära Atlantkusten och San Diego på den amerikanska sidan, är staketet flera meter högt. Mellan varje ribba i staketet finns glipor stora nog för små djur att smita igenom, men för smala för en människa. Det är något särskilt att se det hela med egna ögon efter att ha läst och hört så mycket om ”muren” de senaste åren. I det vackra landskapet, med berg täckta av ökenblommor efter en för södra Kalifornien ovanligt regnig vinter, löper det roströda staketet som ett vasst streck genom terrängen. När det viker upp längs sidan på bergen ser man tydligt hur gränsen spelar roll för landskapet: det gigantiska industriområdet på den mexikanska sidan tar tvärt stopp vid den väg som går längs med staketet; här, på den amerikanska sidan, en stor obebyggd yta. 

Om man vanligtvis korsar gränser genom att anlända till en flygplats långt ifrån ett lands yttre gräns, kan man nästan glömma bort att gränser inte bara är linjer på en karta. På många platser runt om i världen är dessa linjer också kraftigt markerade i det fysiska landskapet, som här mellan USA och Mexiko, en roströd linje som tydligt avgränsar och inte bara markerar, utan också och i allra högsta grad separerar respektive sida. Här är en oavsiktlig eller oreflekterad gränspassering omöjlig. 

Gränser – som linjer på kartan och genom landskap – finns till för att skilja en stat från en annan. I det westfaliska systemet med suveräna stater fyller gränserna en grundläggande funktion genom att territoriellt avgränsa en stats utbredning. Utan en sådan avgränsning skulle det system av självständiga stater som i dag omfattar i princip alla världens länder vara omöjligt. I det nuvarande internationella systemet utgör de territoriella gränserna den symboliska gränsen för statens makt: innanför finns statens lagar, politiska system och medborgare – utanför, en annan stats lagar, politiska system och medborgare. I detta system används gränsen både för att inkludera och exkludera, och den används för att reglera och kontrollera flöden av varor och människor. 

Samtidigt är denna bild av tydligt avgränsade territoriella stater långt ifrån överensstämmande med verkligheten – gränser är inte så distinkta i verkligheten som på kartan. Stater har olika mycket makt eller möjlighet att kontrollera sina egna gränser och de är i varierande grad intresserade av att påverka andra stater eller respektera varandras suveränitet. Dessutom pågår en rad processer – ofta som en del av det vi kallar globalisering – som inte går att förstå eller hantera inom ramen för ett sådant system: klimat, migration, sjukdomar och kapitalism utmanar idén om den suveräna statens möjligheter till territoriell kontroll. 

Under de två decennier som följde efter kalla krigets slut blev idén om en ”gränslös” värld trots allt etablerad som en möjlighet och mycket av det politiska och akademiska samtalet kom att handla om hur en sådan gränslös värld skulle ta form. Samtidigt har utvecklandet av alltmer sofistikerade tekniker för att bevaka gränser utvecklats, inte minst som ett led i ”kriget mot terrorismen”, som tog fart efter 11 september 2001. I dag är gränsforskningen något splittrad mellan olika sätt att förklara och förstå hur dessa två processer formar gränspolitiken. De senaste åren har dock två tydliga trender inom gränspolitiken identifierats: gränser blir både hårdare och mer vidsträckta. 

Gränsens landskap är inte bara på dess faktiska plats. Gränsforskarna talar om å ena sidan hårdare gränser, där byggandet av fysiska murar och striktare kontroller hindrar människor från att passera gränser. Å andra sidan breder dessa kontroller och hinder i allt större utsträckning ut sig från själva gränslinjen och in i landskapet på respektive sida om gränsen. Detta görs på flera olika sätt, ibland genom flera ”lager” av staket, ibland genom rörelsedetektorer och kameror som fångar någon på väg mot gränsen eller på väg vidare in i landet efter att ha passerat gränsen, ibland med hjälp av gränspatruller som rör sig över områden flera kilometer in i landet från gränsen sett. 

I samband med att Association for Borderlands Studies – en internationell sammanslutning av forskare från många olika discipliner, med det gemensamt att vi alla studerar gränser – håller konferens i San Diego, passar jag på att utforska den närliggande gränsen. Under konferensen jag deltar i presenteras många intressanta studier av den amerikansk-mexikanska gränsen. Det är tydligt hur otroligt komplext förhållandet mellan länderna är. Om det tidigare var ”kriget mot droger” som präglade förhållandet, så handlar det i dag mycket mer om hur flyktingar från länder söder om Mexiko stoppas, både vid USA:s södra gräns, men också redan i södra Mexiko. Någon presenterar statistik över hur många som dör vid försök att ta sig in i USA, andra fokuserar på hur frivilligorganisationer och lokalsamhällen längs gränsen försöker hjälpa de flyktingar som anländer. Chiara Dorbolò, italiensk arkitekt baserad i Amsterdam, studerar hur gränser blir synliga i landskapet, inte bara genom själva gränslinjens markering, utan också genom olika typer av byggnader och andra strukturer, som flyktingläger och militärposteringar. Hon menar att korsandet av gränsen därför blir en kontinuerlig process i ett landskap som omfattar mer än själva gränslinjen. Terence Garrett, professor i säkerhetsstudier vid University of Texas, studerar hur byråkratiska processer bidrar till att förstärka gränsbevakningen. Det ligger i sakens natur att myndigheter som har i uppdrag att övervaka gränser vill motivera sin egen existens. I kombination med en framväxande industri för gränssäkerhet och politiska löften om att ”bygga muren” bildar detta enligt Garrett en ”järntriangel” av faktorer som förstärker varandra. Tillsammans upprätthåller dessa aktörer en bild av att det ständigt behövs mer resurser för att bevaka gränsen. 

I kombination med en framväxande industri för gränssäkerhet och politiska löften om att ’bygga muren’ bildar detta enligt Garrett en ’järntriangel’ av faktorer som förstärker varandra. Tillsammans upprätthåller dessa aktörer en bild av att det ständigt behövs mer resurser för att bevaka gränsen.

Gränser har alltid fungerat som filter; de släpper igenom sådant som är önskvärt och stänger ute annat. På så sätt fungerar exempelvis system för tullar och inspektioner av varor som importeras. Även ekonomiska resurser kan fungera som filter, eftersom de är tätt sammankopplade med den individuella möjligheten att exempelvis resa kors och tvärs mellan länder, medan den som saknar ekonomiska resurser inte kan det. Men det vi ser utvecklas i dag, menar många av forskarna, är en ny nivå av filtrering som möjliggörs genom ny teknik. Även om stater sedan länge använt sina gränser som filter, genom att upprätta gränspassager där pass eller varor granskas, så är den processen numera betydligt mer raffinerad. Genom olika typer av digital teknik – fingeravtryck och ansiktsigenkänning är de som blir uppenbara för oss som passerar gränsen – samlas information om människors rörelsemönster och egenskaper som flaggar oss som passerar som mer eller mindre ”riskabla”. Så kallad ”Big Data” används för att göra screeningprocessen vid den faktiska gränsen mer effektiv genom att rikta in den på individer som bedöms innebära högre risk. I The Politics of Borders (2017) argumenterar Matthew Longo för att denna utveckling representerar en geopolitisk förskjutning av det stater uppfattar som hot. Det är inte längre för att skydda sig från andra stater som staten befäster sina gränser, i stället blir gränser i allt större grad verktyg för att hantera en individbaserad hotbild. Så har processen för att komma in i USA till exempel – samtidigt som muren blivit längre och mer svårforcerad – för mig som forskare från Sverige blivit betydligt mindre dramatisk än för bara några år sedan. Då, en intervju med en kritisk tulltjänsteman, en rad frågor om mitt ärende i landet. Nu, fyll i svaren på frågorna på en skärm, scanna ansiktet och visa passet vid passering. 

I takt med att det byggs murar och stängsel behövs också fler lagliga sätt att passera gränser. Ett av de mest innovativa sätten för att hantera gränspasseringar finns på en flygplatsterminal i USA för resande från Tijuanas internationella flygplats. Trots att flygplatsens landningsbanor löper utmed staketet på den mexikanska sidan var det tidigare tidsödande för personer från den amerikanska sidan att ta sig dit via den ordinarie gränspasseringsstationen i Otay Mesa. Därför väcktes idén om att göra det möjligt att ta sig till flygplatsen på ett smidigare vis. Så skapades CBX (Cross Border Xpress), vid första anblick en helt vanlig flygplatsterminal, med incheckningsdiskar och ankomsthall, men med den skillnaden att man på väg till gaterna passerar genom en gränskontroll. Alltså inte en passkontroll som om man kommit med flyg, utan en gränskontroll belägen på den faktiska territoriella gränsen mellan USA och Mexiko. Det har blivit möjligt genom ett samarbete mellan lokala politiska krafter på respektive sida av gränsen, och finansieras av privata investerare. Resande från den amerikanska sidan måste ha en särskilt CBX-biljett samt ett boardingpass för en flygresa inom 24 timmar från det att de passerar gränsen in till Mexiko. Detta innebär att de ofta har tid på sig att också besöka Tijuana innan deras flyg avgår.

CBX byggdes för tre år sedan och hanterar cirka sextusen gränspassager om dagen. Det som fascinerar med bygget av terminalen är hur denna typ av gränslösning sker samtidigt som en allt hårdare gräns dras mellan länderna. På baksidan av terminalen löper precis samma slags stängsel som längs hela den amerikansk-mexikanska gränsen i denna region: de roströda järnribborna förstärks dessutom här av en buffertzon på ett par meter och ännu ett stängsel, detta med stora ringar av taggtråd som blänker i det skarpa solljuset. Själva gränspasseringen sker genom en gångbro över det höga järnstaket som löper längs gränsen. Under byggnationen av gångbron anlitades byggföretag från respektive sida om gränsen, och de byggde från varsitt håll för att slutligen mötas på mitten. Liksom för att förstärka det motsägelsefulla i hela situationen har man markerat mitten av gångbron med ett nystan av taggtråd som löper tvärs över gångbrons tak. 

En konsekvens av President Donald Trumps gränspolitik, som många av forskarna jag träffar påpekar är den omfördelning av resurser som den givit upphov till. Den gren av gränspolisen som arbetar i tull och passkontroller och ser till att trafiken genom reguljära gränspassager fungerar har fått mindre resurser. Samtidigt har personal förflyttats för att förstärka den gren av gränspolisen som patrullerar de delar där det inte är meningen att någon ska passera över gränsen. Ansträngningar för att hindra irreguljära gränspasseringar har alltså försvårat också för de gränspasseringar som är lagliga och sker vid avsedda platser. 

I de två stora stadsregionerna på varsin sida om gränsen, med San Diego och Tijuana som respektive centrum, bor cirka 6 miljoner människor. Detta är ett ekonomiskt viktigt område för båda länderna, och närheten till gränsen utgör en påtaglig del av vardagen för många människor. Men ju svårare det är att ta sig över vid de ordinarie gränspasseringarna, desto mer ställer det till för dem som arbetar i regionen. Vid gränspasseringen i Otay Mesa radar lastbilarna upp sig i en lång kö långs staketet på den mexikanska sidan. Här passerar dagligen omkring tretusen lastbilar med varor till den amerikanska marknaden. Underbemanningen vid gränspolisen gör att väntetiderna kan bli upp till 12–18 timmar. 

På parkeringen till den kontrollstation där Kalifornien övervakar att de lastbilar som kommer över gränsen från Otay Mesa lever upp till delstatens lagar och regler när det gäller vägsäkerhet, står vad jag förmodar är en av de anställdas bilar. ”Bygg muren!” och ”Trump 2020” står skrivet med sprayfärg på bilens rutor. Trumps supportrar finns här liksom i alla andra delar av landet. Men här, vid gränsen, där den lokala ekonomin på båda sidor är starkt färgad av vad som händer på den andra sidan, där stora delar av befolkningen har familj, vänner eller arbetsplats på andra sidan, blir bilden mycket mer komplex. 

Även om det pågår en militarisering av gränskontrollerna och Trump vill bygga en mur längs hela gränsen, så pågår det samtidigt på den lokala och regionala nivån många typer av gränsöverskridande samarbeten.

Även om det pågår en militarisering av gränskontrollerna och Trump vill bygga en mur längs hela gränsen, så pågår det samtidigt på den lokala och regionala nivån många typer av gränsöverskridande samarbeten. Tillsammans med en grupp gränsforskare besöker jag ett naturreservat vid Tijuanaflodens mynning, där det gränsöverskridande samarbetet involverar USA och Mexikos gemensamma organisation för bilaterala avtal om gränsöverskridande vattendrag, men också lokala och regionala politiska organ på båda sidor gränsen. Parkguiden berättar entusiastiskt för oss om det gemensamma arbete som gjorts för att hantera vattenrening och bevara den unika våtmarksmiljöns flora och fauna. Samtidigt cirkulerar militärhelikoptrar från den närbelägna flottbasen hela tiden ovanför oss, och någon kilometer bort skymtar Tijuanas stadsbebyggelse som börjar och slutar tvärt vid det kraftiga gränsstaketet. Denna plats sammanfattar den märkliga känslan av att gränsen inte bara separerar och markerar vardera lands yttersta punkt, utan också är centrum för en massa aktiviteter.

Gränsen mellan USA och Mexiko är en motsägelsefull plats. Å ena sidan den ogästvänliga taggtråden, militarisering av gränsbevakningen och en våldsam historia. Å andra sidan är det också en plats för gränsöverskridande handel, lokalpolitiskt samarbete kring gemensamma problem, och inspirationskälla till otaliga filmer och Tv-serier (inte minst den nordamerikanska versionen av den populära dansk-svenska serien Bron/The Bridge, som utspelar sig på gränsen vid El Paso–Ciudad Juárez). Något som blir tydligt på den lokala nivån är att mycket av den gränspolitik som blir synlig utanför regionen och i det internationella politiska samtalet är den som utgår från centrum, den som handlar om USA:s migrationspolitik och de bilaterala relationerna mellan USA och Mexiko. Men i den omkringliggande regionen, där gränspolitiken får effekter som syns tydligt i landskapet, fungerar gränsen också som ett centrum kring vilket mycket annan verksamhet organiseras.