Gripande skildring av överlevandets trauma

Margit Silbersteins självbiografiska bok Förintelsens barn är en djupt gripande framställning av hur Förintelsen har påverkat hennes liv. Den förmedlar en öppen, ärlig och klarsynt bild av hennes uppväxt och relationen till föräldrarna, som båda överlevde Förintelsen. Även om hennes föräldrar blev befriade och överlevde, blir ingen någonsin helt fri från Förintelsen; den sätter spår både i de människor som överlevt och i deras barn. Det blir också tydligt att Silbersteins upplevelser är en del av en allmänmänsklig erfarenhet som drabbar barn till föräldrar som upplevt trauman. Det budskapet och den insikten är bokens främsta styrka och gör den både läsvärd och relevant.

Margit berättar om det efterlängtade mötet i Sverige mellan hennes föräldrar 1948 när de skulle träffas för första gången efter att de skiljts 1944. Väntan blev lång på grund av de svenska myndigheternas byråkrati. Hon lyfter fram våndan som hennes föräldrar kände, speciellt hennes pappa, inför alla typer av avsked, eftersom det kunde vara sista gången man sågs. Som läsare grips man av hennes föräldrars bottenlösa saknad efter förlusten av sina närmaste, som ledde till en önskan att ”en förlorad värld” skulle återuppstå i deras barn, såsom författaren träffsäkert formulerar det. Margit får också bära den bortgångna mosterns namn. Det finns en närhet till traumat men samtidigt klarar hennes pappa inte av att berätta om sina upplevelser, vilket skapar distans.

En gripande scen i boken är när Margits mamma av en slump på en nazistisk journalfilm ser sin mamma i kön till gaskammaren i Auschwitz några minuter innan hon gasas ihjäl. Hon såg filmen om och om igen. Enligt Margit tog hennes mamma del av allt om Förintelsen som ett slags ”självplågeri”. Den fanns ständigt närvarande men delar av sina minnen valde hon att undanhålla och inte föra vidare. Exempelvis ville föräldrarna att deras barn skulle vara både judar och svenskar, men lärde dem inte det ungerska språket, trots att det var föräldrarnas gemensamma språk. 

Margit Silbersteins uppfostran präglas av överbeskyddande föräldrar och hon växer upp som en allvarlig och lillgammal flicka. Föräldrarna förmår inte riktigt acceptera att deras dotter formas av det svenska samhället och denna känsla av instängdhet måste hon slå sig fri ifrån när hon blir vuxen. Margit själv känner att hon aldrig blir fri från föräldrarnas tragedi. När det gäller sin egen identitet funderar hon över om hon skulle ha varit en ”rumänsk flicka om inte Förintelsen kommit mellan”. Eftersom föräldrarna kommer från norra Transsylvanien, som i dag tillhör Rumänien, verkar Silberstein utgå från att hon skulle ha blivit rumänska på samma sätt som hon blev svenska genom sin uppväxt i Sverige. Men väl att märka finns i norra Transsylvanien en stor ungersk minoritet som definierar sin språkliga och kulturella identitet före sitt rumänska medborgarskap.

”Mamma var ingen överlevare, hon var en överlevande, ett undantag”, skriver Silberstein, det vill säga hon betonar slumpen som förklaring till att just hennes mamma överlevde. Denna markering har varit viktig för många som överlevt Förintelsen. Den bottnar i en oro att bli betraktad som en överlevare i bemärkelsen att ha överlevt på de svagares bekostnad. Att vara en överlevare associeras med att medvetet ha en plan för hur man ska överleva, att vara en fajter. Ett exempel på en överlevare är advokaten Rudolf Kasztner som räddade sig själv och sin familj tillsammans med cirka 1 700 judar genom att förhandla med Adolf Eichmann 1944. Att vara en överlevande är däremot någon som överlevt, rätt och slätt, utan att kunna påverka sitt öde.

Denna markering har varit viktig för många som överlevt Förintelsen. Den bottnar i en oro att bli betraktad som en överlevare i bemärkelsen att ha överlevt på de svagares bekostnad.

När det gäller den historiska kontexten och Silbersteins förklaringen till Förintelsen finns en del att tillföra. Hon lägger allt ansvar på Hitler, vilket är förenklat, och det är synd att inte andra aktörer eller förklaringar lyfts fram. Till Silbersteins försvar ska sägas att det är svårt att få grepp om judarnas plats i den ungersk-rumänska komplexiteten i just norra Transsylvanien.

När det gäller det lokala ansvaret skriver författaren: ”Visserligen stod norra delen av Transsylvanien tillfälligt under ungerskt styre mellan 1940 och 1945, men det var förstås oväsentligt för mina föräldrar om det var Ungern eller Rumänien som skickade judar till Auschwitz.” Det stämmer att norra Transsylvanien hade återbördats till Ungern 1940, men det var först efter Nazi-Tysklands ockupation i mars 1944 som den stora och intensiva deporteringen av cirka 500 000 judar påbörjades. Området stod därmed både under ungersk och nazitysk kontroll. 

Utifrån min egen forskning om Margits mammas hemstad, Satu Mare/Szatmár, menar jag att det är viktigt att visa att ansvaret för deporteringen av judarna låg hos den ungerske borgmästaren i staden, något som han även dömdes för efter kriget. Borgmästaren koordinerade operationen tillsammans med de ungerska statssekreterarna och de nazistiska officerarna, inklusive Adolf Eichmann. De ungerska statssekreterarna krävde så snabba deportationer att tyskarna fick säga ifrån, vilket visar hur pådrivande de var. Borgmästaren motiverade upprättandet av gettot 1944 i den lokala tidningen med att judarnas bostäder och tillgångar skulle omfördelas till ”de behövande”, det vill säga kristna, ariska ungrare. 

En judisk överlevande menade att ”ungrare var mera intresserade av våra värdesaker medan tyskarna var ute efter att ta våra liv”. De lokala ungerska ledarna hade byggt upp förväntningarna på att nationaliseringen av de judiska tillgångarna skulle göra ungrarna rika. Det fanns således lokala ekonomiska motiv till att vilja bli av med judarna. Ledarna visste till vilken plats judarna skulle deporteras, men troligtvis var inte alla ungrare klara över det. En del ungrare hjälpte till att gömma dem, men dessa var i klar minoritet.

Officiellt skulle judarna utföra jordbruksarbete, men i själva verket transporterades de till Auschwitz. Judarna i staden hade hört varningsorden från de flyende polska judarna, men det fanns flera skäl till att de inte flydde. Ett var att rabbinerna, inklusive överrabbinen Joel Teitelbaum, övertalade dem att stanna, eftersom de, som han hävdade, var beskyddade av gud. Teitelbaum själv flydde dock staden i sista sekund och blev räddad på Kasztners tåg. 

Ett annat skäl till att judarna blev kvar i Ungern var att de inte hade så många länder att fly till. De hade inte heller någon egen stat som skyddade deras intressen. När de koncentrerades i stadens getto i maj 1944 angav de ungerska myndigheterna, förutom behovet av bostäder, säkerheten som ett argument. Trots detta hittades endast två gevär bland gettots cirka 19 000 judar. Sammantaget uteblev motståndet mot den förda politiken. Varken hos judarna eller ungrarna fanns resurser eller motiv till att motsätta sig deportationerna. 

I och med att Förintelsen sjunker allt längre ned i historien blir det också allt viktigare att försöka förklara dess orsaker och mekanismer på ett konkret och lokalt plan, snarare än att förlita sig på övergripande och kända faktorer.

I södra Transsylvanien och övriga delar av Rumänien hade dödandet av judarna minskat kraftigt under 1944 jämfört med perioden 1940–1942. Rumänien var allierat med Tyskland, men inte ockuperat som Ungern. Denna avgörande faktor gjorde att det under våren 1944 var mindre riskfyllt för en jude att bo i Rumänien än i Ungern. Detta återspeglas i att stora delar av den judiska befolkningen i södra Transsylvanien överlevde Förintelsen, medan de som var bosatta i den norra delen nästan undantagslöst deporterades. Därför spelade det en avgörande roll för Margit Silbersteins föräldrar att deras område tillhörde Ungern, som var en del av ett Nazi-ockuperat område och inte var en del av Rumänien, där dödstalen under krigets slutskede inte var lika höga. Det blir därför något missvisande när man, som Silberstein gör, enbart presenterar dödstal och motiv som gäller för rumänskt kontrollerade områden. Förintelsen i norra Transsylvanien var i själva verket en del av Förintelsen i Ungern.

Författaren skriver också om ”rumänska judar” under andra världskriget, vilket blir något anakronistiskt. De flesta judar hade fått ungerskt medborgarskap 1940 och var ungersktalande, speciellt den äldre generationen som hade levt när området var en del av Ungern före 1919. Även om en del judar talade rumänska och hade haft rumänskt medborgarskap, var deras band till det ungerska språket och den ungerska kulturen relativt starkt. Vissa välkomnade också att området blev en del av Ungern 1940, eftersom det fascistiska järngardet tagit makten i Rumänien, men detta skifte visade sig senare bli ödesdigert. Judarnas identitet i området måste därför beskrivas som komplex och dynamisk.

Silbersteins Förintelsens barn är ett fantastiskt och gripande personligt vittnesmål, vilket är bokens stora behållning. Boken hade dock vunnit på en mer nyanserad förståelse av Förintelsen och som inte enbart lägger hela ansvaret på Hitler. I och med att Förintelsen sjunker allt längre ned i historien blir det också allt viktigare att försöka förklara dess orsaker och mekanismer på ett konkret och lokalt plan, snarare än att förlita sig på övergripande och kända faktorer. Symptomatiskt är till exempel att den ungerska regimen under ledning av Viktor Orbán velat göra nazisterna till förövare och ungrarna till offer. Inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att peka på att de lokala omständigheterna var betydligt mer komplexa än så.

Publicerad i Respons 2022-2