Han längtade alltid hem till den ständiga rörelsen

Ingången till Kungliga Centralafrikanska museet i Tervuren, i utkanten av Bryssel, pryds av ett citat på flera språk. På engelska kan man läsa: ”Everything passes, except the past.” Museet är en luxuös byggnad som uppfördes av kung Leopold II för att framhäva hans personliga makt över Kongo. Byggnaden var redan från början tänkt som en symbol för kolonialmakt, något som i dag har blivit alltmer problematiskt. I museet förevisas artefakter från olika Centralafrikanska folk, men också utställningar om Belgiens koloniala historia, i dag med ett allt större fokus på den brutala behandlingen av kongoleserna kring sekelskiftet 1900. Som sådant väcker museet motstridiga känslor. Vissa vill i ännu högre grad lyfta fram brutaliteterna och det regelrätta folkmordet i Kongo, vissa vill förneka att sådant skett över huvud taget, andra vill bevara det sätt den koloniala historien presenterats på som en symbol över äldre uppfattningar om det förflutna. Och så finns det de som vill returnera alla artefakter till Afrika och stänga hela museet.

Att allting förgår, utom det förflutna är också en tanke som slår mig när jag läser globalhistorikern Maya Jasanoffs biografi Gryningsvakten – Joseph Conrad i en global värld. På ett initierat sätt placerar hon in Conrads författarskap i den globala historien, så att man som läsare inte bara förstår i vilket sammanhang hans böcker kommit till, utan också hur relevanta de fortfarande är mot bakgrund av att det förflutna aldrig går över. Den finlandssvenske modernisten Gunnar Björling talade om att historien måste skrivas om, alltid. Det handlar om att inte glömma det som hänt, men också om att se på det som skett ur nya infallsvinklar och om att lära sig av det förflutna, just precis därför att det aldrig går över.

Joseph Conrad är ett utmärkt exempel på konsekvenserna av en globaliserad värld. Hans böcker berör på ett eller annat sätt en global historia och hans blick är den vita européens, men samtidigt också immigrantens, sjöfararens eller på annat sätt outsiderns. Men man kan inte säga att han skulle representera en kolonialmakt. Han föddes som Teodor Józef Konrad Korzeniowski i Ukraina. Hans föräldrar var polska nationalister, som kämpade för att störta den ryska tsarregimen.

Hela sitt liv lever han som en främling där ingenstans är hemma, och hemlängtan i hans fall kan handla om att längta till havet, om att vara i rörelse utan att röra sig.

Jasanoff beskriver Conrads liv och historiska verklighet med utgångspunkt i fyra av hans mest berömda romaner: Anarkisten, Lord Jim, Mörkrets hjärtaoch Nostromo. Genom dem följer hon hans liv från ett förflutet bland allehanda anarkistiska och nationalistiska radikaler, till sjömansliv på resor till Sydostasien, Afrika och Latinamerika. Hon följer hans väg från vilsen polsk emigrant till brittisk sjökapten och romanförfattare. Jasanoff framhåller att Conrads liv och verk berättar globaliseringens historia betraktad inifrån och utåt. Hans liv utspelar sig i en tid då människor alltmer reser eller emigrerar, resandet blir alltmer effektivt, eftersom sjöfarten övergår från segel till motor och snart är praktiskt taget inget hörn av världen outforskat.

Konrad/Conrad kommer till ett postdickensianskt London 1878 med en platsannons från The Timesi fickan. Han är intresserad av att se världen och söker jobb på ett rederi som anställer unga män för handelsresor till Australien och Indien. London är vid den här tiden en snabbt växande mångkulturell metropol, och särskilt attraktiv är staden för polska och ryska invandrare, många av dem judar. Conrad lär sig snabbt engelska som blir hans litterära språk, även om han talar ännu bättre polska och franska. Hela sitt liv lever han som en främling där ingenstans är hemma, och hemlängtan i hans fall kan handla om att längta till havet, om att vara i rörelse utan att röra sig.

Jasanoff visar att flera av Conrads böcker i grunden är självupplevda, men de kan också basera sig på aktuella händelser i samtiden, sådant som förekommer i tidningar eller i form av berättelser som han tagit del av under sina resor. Lord Jim är historien om en europé som försöker lyckas i Asien, men som i stället misslyckas på det mest katastrofala sätt. Berättaren i romanen heter Charles Marlow och han förekommer också som berättare i Mörkrets hjärta.

Mörkrets hjärta, som utkom i bokform 1902, är Conrads mest kända roman och ligger till grund för Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now. Filmen utspelar sig visserligen i samband med Vietnamkriget och inte i Kongo som romanen, men också den handlar om hur man från västerländskt håll tagit sig rätten att exploatera, döda och manipulera människor och natur i ett annat land. Boken har senare kritiserats för rasistiska beskrivningar av afrikaner, men ger samtidigt en mångfasetterad version av den vite mannens möte och inflytande på en svart ursprungsbefolkning under sin tid. Berättelsen baserar sig på Conrads personliga upplevelser under en resa längs Kongofloden, där han fick uppdraget att ta över befälet på en belgisk båt, som blivit utan kapten då denne blivit dödad.

Boken tillkom i en tid då upptäcktsresanden Henry Morton Stanley, med sin berömda bästsäljare Through the Dark Continent, skapade nyfikenhet på Centralafrika, som fram till dess till stora delar varit outforskat för den vite mannen. Uttrycket ”den mörka kontinenten” bet sig sedan fast ända till modern tid, och det handlade inte bara om ett ur europeisk synvinkel outforskat område, utan också om en uppfattning om en plats befolkad av vilda, ociviliserade kannibaler. Mörkret handlade lika mycket om slaveri, polygami och animism, som om afrikanernas mörka hud. ”Mörkaste Afrika” blev ett uttryck i den västerländska rasistiska retoriken, där det fick stå som motsats till det bildade, civiliserade europeiska ljuset.

Conrads roman handlar om tiden strax innan de värsta brutaliteterna utspelade sig i Belgiska Kongo. Emblematiskt för sättet att behandla kongoleserna, män, kvinnor och barn i slavlika förhållanden, var den enorma samlingen avhuggna händer som dokumenterats. Att hugga av händer blev det gängse straffet för olydnad eller för att man inte klarade av att slutföra sitt arbete för dagen. Det som lockade européer till Kongo var till en början elfenben, men sedan övergick man till gummi, som exploaterades och utvanns på det mest brutala och inhumana sätt. I Mörkrets hjärtaförekommer inte något gummi och inte heller några avhuggna händer, däremot elfenben och förtorkade, avhuggna huvuden som trätts på träpinnar i avskräckande syfte. Conrad såg själv omänskliga brutaliteter och enligt Jasanoff redogör han i detalj för sina upplevelser i senare böcker. Han såg hur man bytte glaspärlor, mässingstråd, dåliga tyger och fabriksprylar mot slavarbetskraft och elfenben i enorma mängder.

Synen på globaliseringens historia och specifikt den koloniala historien har kanske till en början handlat om ett vi och ett de, men i Conrads litterära värld är polariseringen inte så enkel. Det finns en hel skala av olika människor som alla representerar olika grader av bekant och främmande, gott och ont, empati och brutalitet. Vem som helst kan under gynnsamma förhållanden förvandlas till en herr Kurtz, som började som hederlig köpman, men som sedan förvandlades till brutal och barbarisk vettvilling. Romanen beskriver inte bara en resa från Europa till Afrika, utan också en resa från normalitet till galenskap. Jasanoff påpekar att genom att låta Charles Marlow berätta historien i Mörkrets hjärtai England, varnas läsaren att alltför självbelåtet föreställa sig att barbariet bara förekommer långt från civilisationen. Allt hänger oupplösligen samman: ”Vem som helst kunde vara barbar. Överallt kunde det bli mörkt.”

Sällan har jag läst en så välskriven historisk biografi med ett så smidigt och samtidigt litterärt språk, och dessutom i en mycket god översättning till svenska av Helena Hansson. Texten är mättad av eleganta formuleringar som till exempel då Jasanoff berättar hur hon gått till väga i sin forskning, hur hon studerat ”Conrads värld med en historikers kompass, en levnadstecknares sjökort och en romanläsares sextant”. Hon problematiserar också kring skillnaden mellan biografi och historia, och menar att historikern utgår från omständigheterna i första hand och mindre från levnadsödet. Ändå lyckas hon som historiker fånga Conrads språk och sätt att tänka och använda personliga upplevelser i romanform. Hon diskuterar också hur hon som amerikansk, kvinnlig historiker kan leva sig in i Conrads manliga värld, där mycket få kvinnor förekommer ens som gestalter i böckerna. Det är ju en i högsta grad vit, manlig erfarenhet som Conrad redogör för i sina böcker. Bara två kvinnor tycks ha haft en större betydelse i hans liv, den ena var hans ”moster” Marguerite Poradowska som han hyste en platonisk kärlek till. Den andra var maskinskriverskan Jessie George, som han gifte sig med.

Allting förgår, också läsningen av Maya Jasanoffs bok. Men kvar blir tankarna kring hennes förmåga att hantera och lyfta fram det förflutna, så att det känns angeläget ännu i dag.

Publicerad i Respons 2019-4