Han ville befria Ryssland från imperiedrömmarna

Boris Jeltsin är unik i rysk och sovjetisk historia. Han är politikern som föll från den högsta makten – och som kom tillbaka. Han blev historisk under en period av väldiga, sociala, ekonomiska och politiska förändringar när Sovjetunionen upplöstes. Jeltsin blev den förste folkvalde ledaren i den nygamla Ryska federationen och han bad sitt folk om förlåtelse när han avgick 1999.

Han är omstridd. Många kritiker i Ryssland och i Väst tar fasta på det negativa under 1990-talet, den ekonomiska chockterapin, beskjutningen av regeringsbyggnaden 1993, Tjetjenienkriget 1994–1996, valfusket 1996. Michail Gorbatjov kan än i dag inte ta Jeltsins namn i sin mun utan att förena det med förödande kritik. Vladimir Putin, däremot, som visserligen kritiserar utvecklingen under 90-talet, gör det utan att klaga på Jeltsins person. Andra ser med blidare ögon på Jeltsins period och lyfter fram hans roll för att försöka skapa ett demokratiskt Ryssland, att tillåta fria medier, frigöra landet från den auktoritära traditionen och att acceptera Rysslands nya gränser.

Till de senare hör journalisten och författaren Stig Fredrikson som ägnar Boris Jeltsin – Reformatorn som inte nådde ända fram åt att teckna Jeltsins biografi och beskriva den turbulenta tid som följde på Sovjetunionens upplösning. Fredriksons ansats är att det är dags att återupprätta Boris Jeltsin i en tid när Putins Ryssland åter drar åt det auktoritära hållet. Till grund för arbetet ligger Jeltsins memoarer och Fredrikson är den förste att erkänna det problematiska med denna källa. Memoarer talar i egen sak, de är skrivna i efterhand, oftast för att lägga skeendena och agerandet till rätta. Fredriksons styrka är att han gräver där han står och kompletterar materialet med intervjuer med flera av nyckelpersonerna från den tiden, egna anteckningar från sina många tv-inslag och andra Jeltsin-biografier, främst Leon Arons Yeltsin – A Revolutionary Life.

Tyngdpunkten i boken ligger på det sena 1980-talet och det tidiga 1990-talet, det vill säga tiden för de dramatiska förändringarna i Sovjetunionen/Ryssland utifrån Jeltsins perspektiv. Det biografiska kapitlet – ”Hur Jeltsin blev Jeltsin” – ger en bild av en egensinnig, självständig och stark ”sibirjak”. Han föddes 1931 i byn Butka i Sverdlovsk oblast i Uralbergen. Det var en tid av ”avkulakiseringar”, kollektivisering av jordbruket och jakt på inre fiender under vilken Jeltsins familj drabbades hårt. Hans far- och morföräldrar råkade också illa ut, hans far likaså. Nikolaj Jeltsin dömdes 1934 till tre år i Gulag-arkipelagen vilket var ett för tiden milt straff. Där skickades han till att bygga Moskva-Volgakanalen, men överlevde och kom hem till sin familj.

Den episoden omtalades aldrig i familjen Jeltsin och Boris förstod inte vad som hade hänt. När han sedan blev president i Ryska federationen 1992 beställde han fram akten från KGB:s arkiv och i ”Akt nummer 5644” kunde han läsa att fadern angivits, vad han anklagats och dömts för och att fadern aldrig erkänt sig skyldig. Boris Jeltsin är tagen vid läsningen och försöker förstå: ”Var det verkligen så att tjekans apparat slukade människor utan någon som helst mening?” Fredrikson tror att det ”finns en direkt koppling mellan hans agerande som president och hans upplevelser av vad sovjetmakten och kommunistpartiet hade gjort mot hans familj under Stalinterrorn”. Och han berör här en central frågeställning i boken: vad drev Jeltsin, vilken var hans ideologiska grundval?

Jeltsins mål som president var enligt Fredrikson att se till att kommunistpartiet aldrig kom till makten igen och för att nå det målet använde han metoder som han bör kritiseras för: beskjutningen av parlamentet, Tjetjenienkriget, den smutsiga valkampanjen 1996. Och det kan vara så, men samtidigt kan man invända att Jeltsin var en produkt av det sovjetiska systemet. Han kom från små förhållanden, blev tidigt medlem i kommunistpartiet där han sedan gjorde en lysande karriär, åtminstone fram till 1985 när han kom till Moskva. Men han var inte en vanlig apparatjik eller grå byråkrat. Det tycks ha slagit gnistor om honom från tidiga år. Han betecknas av Georgij Satarov, medarbetare och rådgivare till president Jeltsin 1994–96, som ”urtypen för en self-made man”.

Naturligtvis kunde man inte komma så långt i Sovjetunionen utan goda kontakter och beskyddare, men det är inte det Fredriksons bok primärt handlar om. I stället ställer han viktiga frågor om Jeltsins tid vid makten. Han frågar sig varför det gick fel och om det var nödvändigt. Var Jeltsin en traditionell rysk självhärskare eller hade han demokratiska instinkter som till sist inte räckte till?

Fredrikson är noggrann och skildrar i detalj hela denna omvälvande tid, från Jeltsins första uppdrag i Moskva, personmotsättningarna mellan honom och Michail Gorbatjov, till kuppförsöket 1991 och fram till 1999. Dessa sidor ger en god översikt (och repetition) av skeenden som ligger nära i tiden, men tillräckligt långt borta så att nya generationer kan få en genomgång av vad som hände. Och det är viktigt. Vi lever i en tid när historieskrivningen i Ryssland på nytt håller på att revideras och allsköns konspirationsteorier lätt får luft under vingarna. Framför allt lyfter han fram den inre politiska dynamiken i en Sovjetunion i upplösning, vilket är en nyttig påminnelse, som står i skarp kontrast till den bild som dagens ryska politiska ledning torgfört, att Väst genomförde en ”färgrevolution” i Sovjet.

Värt att lyfta fram är inte minst skildringen av Jeltsins politiska comeback. Han var partichef i Sverdlovsk när Gorbatjov blev generalsekreterare 1985. Det var Gorbatjov som tog Jeltsin till Moskva och inom ett år var Jeltsin partichef i Moskva och kandidatmedlem i politbyrån. Under denna tid stöddes han även av Jegor Ligatjov, som under de första åren i politbyrån var anhängare av reformerna, men som utvecklades till den mest konservative motståndaren till perestrojkan när han tvingades lämna politbyrån år 1990. Det var just mellan Ligatjov och Jeltsin som motsättningarna snabbt växte. Jeltsin var otålig och ville öka reformtakten, medan Ligatjov anklagade honom för populism. Jeltsin bad själv att få lämna sina uppdrag i Moskvas partiorganisation och i politbyrån.

Vid centralkommitténs plenum den 21 oktober 1987 tog han upp meningsmotsättningarna och pekade ut Ligatjov som reformmotståndare och framförde indirekt kritik mot Gorbatjov. Centralkommitténs ledamöter följde Gorbatjov och den ene efter den andre reste sig och fördömde Jeltsin. Ingen försvarade honom. ”Fortfarande sitter det en rostig spik kvar i hjärtat på mig,” skrev han senare. När Jeltsin lämnade salen, offentligt förödmjukad och utbuad, var det ingen som anade att Jeltsin drygt tre år senare i allmänna val skulle väljas till president i den ryska sovjetrepubliken. Jeltsin tog senare hämnd på Gorbatjov efter kuppförsöket i augusti 1991. Då kallades Gorbatjov av Jeltsin till det ryska parlamentet och tvingades där att namnge konspiratörerna. Vid den tidpunkten hade Jeltsin blivit vald till den ryska sovjetrepublikens president i allmänna val – något som Gorbatjov aldrig vågade utsätta sig för – och framstod som demokratins räddare genom sitt agerande under kuppdagarna. Dessa dagar kallas av Gennadij Burbulis, medarbetare till Jeltsin och statssekreterare 1991–92, för ”ett politiskt Tjernobyl för det sovjetiska totalitära systemet”.

Han tar bestämt avstånd från synen att Jeltsins reformer bara var en tillfällighet och att Ryssland och dess befolkning är dömda att leva i ett auktoritärt, totalitärt samhälle.

Fredrikson har inte skrivit någon hagiografi och han väjer inte för Jeltsins övergrepp. Han kritiserar inte minst Jeltsin för hans alkoholproblem, som ledde till att han var sjuk långa perioder, för hans skuld till Tjetjenienkriget och för hans underliga uppfattning om demokrati som inte inbegrep möjligheten att förlora makten i ett allmänt val. Jeltsin misslyckades med att skapa nya bestående institutioner i samhället som kunde ersätta de sovjetiska. Han misslyckades med att skapa en rättsstat med maktdelning mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. ”Jeltsins år vid makten är också år av försuttna chanser”, skriver Fredrikson. Han konstaterar också att Jeltsin själv lade grunden för den auktoritära riktning Ryssland tagit under Putin.

Men kritiken får inte Fredrikson att vackla – Jeltsin var bättre än sitt rykte i dag och bör tillerkännas en plats i historien. Jeltsins syn på frihet är det som gör honom märklig och beundransvärd: ”Han ville befria Ryssland från de sekelgamla imperiedrömmarna, och han ville befria ryssarna från den totalitära statens och kommunistpartiets envälde och makt över folkets tankar och åsikter.” Jeltsins dröm om frihet lever än i dag, menar Fredrikson, och har säkert rätt.

Han tar bestämt avstånd från synen att Jeltsins reformer bara var en tillfällighet och att Ryssland och dess befolkning är dömda att leva i ett auktoritärt, totalitärt samhälle. Det är bara att hålla med. En sådan syn förklarar ingenting om de stora konvulsionerna i Rysslands historia – inte reformerna under Alexander II, inte revolutionerna 1905 och 1917, inte Sovjetunionens upplösning 1991. Jeltsin blev unik när han blev den förste folkvalde ledaren i Ryssland. Men ingen rysk ledare har ännu lämnat över makten frivilligt som ett resultat av folkviljan.

Boris Jeltsin är en bok om en överlevare. Han överlevde, enligt egen utsago, sitt dop där han höll på att drunkna. Han blev en gång relegerad från skolan, han smällde av sin vänstertumme och sitt pekfinger på vänsterhanden i ungdomen, han gjorde politisk comeback och blev folkvald president. Och han bad sitt folk om förlåtelse för att han inte räckt till – två gånger: 1991 efter augustikuppen och i sitt avskedstal på nyårsafton 1999.

I väntan på framtida historikers skildringar av hela denna period i sitt sökande efter orsakerna till Sovjetunionens upplösning och vad som hände därefter, har Fredrikson givit viktiga insikter. Bilden av Boris Jeltsin vid makten är fylld av motsägelser. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj återger i Tiden second hand en röst som illustrerar denna kluvenhet.

Jeltsins nittiotal, hur minns vi de åren? De var: en lycklig tid, ett vansinnigt årtionde, förskräckliga år, en tid av drömsk demokrati, det olycksaliga nittiotalet, en helt enkelt gyllene tid, de stora förhoppningarnas tid, onda och usla tider, en strålande tid, aggressiv och häftig, det var min tid och inte min!

Publicerad i Respons 2017-3