Havsdjupens faror och frestelser

Vi befinner oss vid en kustlinje i vad jag tänker mig är ett grått kargt landskap. Ett kallt skummande vatten slickar med sina många tungor mot de branta klipporna. Bara vatten och sten, vinande vind och en dyster himmel, det är allt vi kan urskilja vart vi än vänder oss. Men under vågorna döljer sig ett mysterium.

Det är författaren och nobelpristagaren Doris Lessing som har fört oss hit, till dessa vatten. I en intervju som gjordes i samband med att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2007 berättar hon om sitt skrivande, och hur det är nära förbundet med de mystiska bilder som finns djupt inom oss, som besitter en outgrundlig kraft och ger berättandet energi. En av dessa, säger hon, är bilden av undervattensstäder. Lessing nämner den mytologiska staden Lyonesse som ska ha legat vid Cornwalls kust innan den svaldes av havet, och även Shipden, begravet av vågorna strax utanför Norfolk:

What really gets to you is that the bells ring when the tide is running, so you have the bells ringing from under the sea. I tell you it’s just… I can’t bear it it’s so marvellous.

Denna bild av en sjunken stad med ett kyrktorn vars klockor slår från under havsytan återfinns i otaliga varianter i sagor och folklore. Den förknippas ofta med gudomliga straff och kyrkklockans klang har tolkats som ett ont omen, minnande om en övermänsklig och skrämmande kraft utom vår kontroll som styr över våra liv. I våra dagar av klimatförändring har sjunkna städer fått ny aktualitet på nyhetssidor, i populärkulturen och i den humanistiska forskningen. De stigande vattennivåerna tornar upp sig som ett alltmer akut hot. Samtidigt besitter undervattensstäder en sällsam dragningskraft. Vad är det i bilden av den sjunkna staden som är så kraftfullt?

Detta utforskar författaren och journalisten Damian Le Bas i The Drowned Places – Diving in Search of Atlantis (2025), en essäistisk reportagebok där Le Bas, efter sin fars bortgång, beslutar sig för att lära sig dyka och ger sig ut i jakt på myternas Atlantis, den sjunkna stad som Platon är först med att beskriva i sina dialoger. På sina resor besöker han många av verklighetens sjunkna städer, bland andra den antika grekiska staden Helike, som tros ha inspirerat Platons Atlantis, och den laglösa jamaicanska piratstaden Port Royal, på sin tid känd som »the wickedest city on Earth«. Efter en jordbävning delades denna sistnämnda stad på mitten, med följden att halva staden sjönk ned i havet kl. 11.43, den 7 juni 1692. Den exakta tiden vet vi tack vare det fickur som påträffades under en dykning på platsen och, liksom i en klassisk pusseldeckare, hjälper oss att fastställa klockslaget för katastrofen. Det tidsmässiga brottet är här nära förbundet med den rumsliga gränsen mellan land och hav. Le Bas beskriver hur han simmar genom den sjunkna halvan av Port Royal och noterar gatstenarna under honom som leder vidare upp mot land där vägen fortsätter. Han har själv vandrat längs samma väg i den överlevande delen av staden och konstaterar: »To walk one half of a road and swim over the rest of it is like living in two timelines.« Två tidslinjer. En från innan den 7 juni 1692 och en efter, en landtid och en vattentid.

Djuptiden, dykarens tid, är en form av rumtid, men det är inte den rumtid som Einstein beskriver. Det är snarare en drömtid. Le Bas liknar dykning vid vakendrömmande och hävdar att »havets hjärta« är den plats där biologi och fysik smälter samman med drömmar. När vi sjunker ner i detta främmande element är det en på samma gång högst påtagligt konkret och djupt symbolisk upplevelse.

I havet finns sjunkna städer från förlorade civilisationer, men också urtidsdjur från uråldriga evolutionära stadier.

Vatten har fyllt en viktig symbolisk funktion i människors världsbild ända sedan de första skapelsemyternas »ur-vatten«. Det har varit en symbol för rörlighet och förgängelse sedan Herakleitos tid och säkert ännu längre tillbaka. Men i och med teknikens utveckling har denna symbolik iklätts delvis nya former och nya betydelsebärande bilder har blivit en del av våra berättelser om världen och oss själva. På senare år har till exempel ubåtar kommit att ta ovanligt stor plats i många människors medvetanden som en följd av de ubåtsrelaterade katastrofer som nyligen fått stor uppmärksamhet i media: det bestialiska mordet på journalisten Kim Wall 2017 av amatörubåtsbyggaren Peter Madsen, ombord på dennes ubåt, och ubåten Titans implosion i djupen vid Titanics vrak 2023, med en pakistansk miljardär och dennes son i besättningen.

Författaren Matthew Gavin Frank har studerat ubåtens makabra triumftåg på våra nyhetssidor och berättelsernas grund i verkligheten. Han har undersökt de uppmärksammade fallen, och även studerat och samtalat med olika amatörubåtsbyggare och -samfund. Resultatet av dessa studier blev den lyriska essäboken Submersed Wonder, Obsession and Murder in the World of Amateur Submarines (2025).

Amatörubåtsmakarna, eller »psubarna« (en förkortning av »personal submarines«), lägger av förklarliga skäl stor vikt vid teknik och säkerhetsarbete. Ibland lägger de så mycket fokus på detta arbete att de förväxlar det med faktisk, allomfattande säkerhet, fast det som omsluter en nere i havens mörkaste djup i själva verket är en nästintill total osäkerhet. Katastroferna som får så stor uppmärksamhet i pressen utgör en skrämmande påminnelse om detta. Mediebevakningen av Titan, ubåten som under en dykning plötsligt förlorade kontakten med omvärlden, försvann från radarn, är ett bra exempel. Rapporteringen placerade ett tidtagarur i våra medvetanden (»När tar luften slut?« frågade vi oss dag efter dag, timme efter timme), vilket påminde oss om våra egna liv som rinner i väg, minut för minut, mot våra sista andetag.

Osäkerheten manifesteras just i ubåtens ambivalenta förhållande till tid och rum. Tiden är på samma gång extremt närvarande och fullständigt irrelevant under ytan, djuptiden är omöjlig att greppa. I havet finns sjunkna städer från förlorade civilisationer, men också urtidsdjur från uråldriga evolutionära stadier. Levande versioner av de fossiler man kan beskåda på naturhistoriska museum, med flera hundra miljoner år på nacken. Här samexisterar olika historiska epoker till synes helt oproblematiskt. »There’s no other space and time here besides the sub’s«, säger en amatörubåtsbyggare till Frank under en intervju som äger rum i hans egenhändigt hopmonterade ubåt.

Tid är alltså av central betydelse vid dykning. Men även vertikaliteten är en viktig aspekt av våra djuphavsfantasier. Vi sjunker och vi räknar, 50 meter, 100, 150… Det vertikala förhållandet kan också sägas spegla psykets arkitektur såsom det kommit att gestaltas av Freud och hans efterföljare, med det rationella, idealstyrda och samhällstillvända »Överjaget«, det medlande »Jaget« som utgör vårt ego, och det tids- och rumslösa, driftstyrda och ursprungliga »Detet« som befinner sig längst ner på medvetandeskalan. I amatörubåtsbyggarnas inofficiella bibel, Jules Vernes äventyrsroman En världsomsegling under havet (1869–1870) strider huvudkaraktärerna mot jättebläckfiskar som lurar i havsdjupen. För självfallet kräver berättelsen att urtida, underjordiska och monstruösa medvetanden lever och frodas där.

I Vernes roman råkar marinforskaren professor Aronnax, dennes betjänt och en harpunerare vid namn Ned Land bli fast på den högteknologiska ubåten Nautilus, som styrs av den mystiske kapten Nemo. Kaptenen har klippt banden till den övriga mänskligheten och lever sitt liv under vattnet tillsammans med sin besättning. De tre ofrivilliga passagerarna får följa med på en spektakulär undervattensodyssé då Nautilus ständigt färdas runt mellan världshaven. En intressant aspekt av berättelsen, som den förvisso har gemensamt med en stor del av tidens äventyrsböcker, är att kvinnor spelar en mycket blygsam roll i romanen. Ubåtsvärlden (både den fiktiva och de reella samfund som vi möter i Franks bok) är en nästintill uteslutande manlig sfär. Det finns inga kvinnor ombord på Nautilus, men detta tycks inte besvära berättelsens huvudkaraktärer nämnvärt. De har det bekvämt ombord på ubåten och verkar heller inte sakna några relationer som de lämnat bakom sig i sina hemländer. Men kvinnornas frånvaro, och den frånvaro av närhet och gemenskap som de representerar, präglar ändå hela berättelsen. En av de få gånger kvinnor förekommer i romanen är i bokens slutkapitel där det framgår varför kapten Nemo har valt att framleva återstoden av sitt liv i havet, långt borta från civilisationens bojor. Kaptenens fru och barn har nämligen mördats av en främmande, krigisk makt. Efter detta trauma vill han inte längre ha med resten av mänskligheten att göra, han bygger sitt eget ointagliga fort, som onekligen har vissa likheter med en livmoder, och försvinner från jordens yta.

Kapten Nemo har faktiskt en hel del gemensamt med nutida entreprenörer som Elon Musk, eller Amazons grundare Jeff Bezos. Precis som kaptenen besitter de närmast outtömliga ekonomiska resurser, men de lever sina liv isolerade från mänskligheten som grupp, i en annan stratosfär. Denna erfarenhetsmässiga avskärmning finner också sitt mest symboliska uttryck i de båda miljardärernas strävan att färdas bortom den numera nästintill helt kartlagda och utforskade jordytan, ut i rymden. Som symbol betraktad har rymden många likheter med havsdjupen. I den Guldpalmsvinnande dokumentärfilmen The Silent World från 1956 – en av de första representationerna av djuphaven i färgfilm, regisserad av oceanografen och dykarpionjären Jacques-Yves Cousteau – beskrivs dykarna på vita duken som »sanna astronauter«, upptäcktsresanden i ett främmande territorium. Peter Madsen, Kim Walls mördare, tillverkade inte heller enbart ubåtar utan även raketer (han kallades ibland för »Rocket Madsen«). Och ubåten Titans kapten, som också omkom vid implosionen, hade enligt människor som kände honom tidigare närt en dröm om att bli som karaktären Kapten Kirk i Star Trek. Längtan ut i det okända kan i viss mån ses som ett gestaltande av en särskild form av elitistiskt, manligt utanförskap.

På de olika chatforum för ubåtsentusiaster som Frank besöker möter han också en stor skepsis gentemot statliga och samhälleliga lagar och normer. Där finns till exempel en överrepresentation av individer som vurmar för nazismen, som för många tycks vara den logiska slutpunkten för den som upplever sig stå utanför alla normala åsikter och sammanhang, en symbol för subversivitet. Det finns en kraft i gränsöverskridandet som dessa människor strävar efter att kanalisera, när de inte förmår att vara en del av samhället odlar de sitt utanförskap. Psubarna i Franks bok, eller åtminstone en oproportionerligt stor procent av dem, verkar fantisera om att en gång för alla klippa navelsträngen till den normativa vardagen. Där sitter de, hopkrupna i sina livmoderlika kreationer på havets botten, omgivna av urtidsdjur, och drömmer om tredje riket.

Men om Franks ubåtsbyggare allt som oftast befinner sig på kant med samhället och längtar efter att isolera sig på havets botten är Le Bas dykargemenskaper något helt annat. Det är helt otänkbart att föreställa sig att en dykare skulle mörda sin partner under en dykning (som i fallet med Kim Wall). Här är samarbete av största vikt. Den dominerande känslan vid en lyckad dykning tycks vara samhörighet; med sitt dykarteam, med svunna civilisationer och med alla de varelser som lever i den mystiska vattenvärld man tillfälligt gästar. En tumme upp från en meddykare som vill kontrollera att allt är okej, en krabba som misstänksamt kikar fram från under en sten, några sekunders förvirrad ögonkontakt med en nyvaken säl, allt detta är steg i den dans som binder oss samman.

I djupen blir det tydligt hur mötet mellan våra kroppars begränsningar och detta främmande element får vår fantasi att vakna till liv och börja slipa ner de hårda kanterna och skarpa linjerna mellan dröm och verklighet.

Det döljer sig mer än bara monster i havsdjupen, här finns också en sällsam magi. Frank hänvisar till Aristoteles som skrev att drömmar liknar vårt vakna liv, men att de rör sig i våglika rörelser, »as in a body of water«. För det är något som händer med vårt psyke i vattnet, det är både Frank och Le Bas, och många andra med dem, fullständigt överens om. Svårigheten ligger i att beskriva exakt vad det är som händer, och varför. Det är lätt att känna, testa att doppa huvudet under vattnet i badkaret bara. Precis som i våra drömmar känns alla tider och platser nära till hands, som om vi kunde sträcka oss fram och bläddra mellan dem, eller som om de i själva verket var en och densamma. Och ju djupare vi sjunker, desto starkare blir denna upplevelse. Både Frank och Le Bas beskriver den psykologiska mjukhet som uppstår när man andas in komprimerad luft. Man kan uppleva ett slags gasnarkos, djupens extas. Den galenskap som av den antike läkaren Hippokrates har beskrivits som ett »vått« tillstånd. I djupen blir det tydligt hur mötet mellan våra kroppars begränsningar och detta främmande element får vår fantasi att vakna till liv och börja slipa ner de hårda kanterna och skarpa linjerna mellan dröm och verklighet. Resultatet blir en värld som är en blandning mellan lagbundenhet och gränsupplösning.

En fascination för djupen är en längtan efter att röra sig på eller bortom gränsen för vår vardagliga normalitet.

Vår längtan till havet är kanske också en längtan efter just denna upplösning, efter en drömlik mjukhet snarare än landvärldens skarpa konturer och kategoriseringar. Vi längtar efter en plats där tid och rum inte är lika omutbara kategorier, där vi själva inte är så tydligt avgränsade och koagulerade. På gott och ont söker vi efter dessa rum. En fascination för djupen är en längtan efter att röra sig på eller bortom gränsen för vår vardagliga normalitet. Det kan vara frigörande, men också farligt. Den som har upplevt djupen blir kanske aldrig densamma som han eller hon var innan. Madsens hjärna har av en vän beskrivits som »awe-inspiring and totally fucked up«. Om man betraktar kategorierna »uppfinnare« (som i amatörubåtsmakare) och »mördare« utifrån deras förhållande till gränser får man syn på vissa skrämmande likheter. Man vill skapa något som inte finns, eller så vill man eliminera något som fanns – utmana tingens ordning. Ompröva sin position i kosmos.

I ett av de sista darrande kapitlen i Submersed, när Frank oväntat beger sig för att intervjua Madsen i fängelset, når hans berättelse sin kulmen. Ståendes på parkeringen utanför, med ett krampaktigt tag om bildörren, ser Frank intervjun utspela sig för sin inre blick. Han ställer sina frågor med knastertorr mun: När ville Madsen för första gången fly jordens yta med en ubåt eller en raket? Och som svar ekar Kim Walls röst från förhörsrummets betongväggar, från ett av hennes många reportage från världens alla hörn:

I’m already soaked through from the autumn rain falling but two Frenchmen hold an umbrella over my head.

Och så fortsätter den imaginära intervjun. Skulle du karaktärisera sjunkandet ner i djupen som ett beroende? Finns det samband mellan detta behov och en förkärlek för våld? Kim Wall svarar. Fram träder den väv av liv som vi alla är en del av, och jag frågar mig om de verkligt betydande motpolerna i Submersed och The Drowned Places kanske egentligen inte alls är markytan och de mörkaste havsdjupen, utan snarare ett avskärmande från världen versus nyfiken och förtröstansfull interaktion med våra medresenärer i detta outgrundliga liv.

Både Frank och Le Bas drivs in i sina bokprojekt av en existentiell kris. Le Bas börjar dyka när hans far går bort och Frank påbörjar sitt utforskande av havsdjupen i ett försök att bli kvitt sin paniska skräck för vattnet. I havet möter de sig själva och tillvarons djupaste mysterier, det som dväljs bortom allt det vi trodde oss veta. Vi kan dela upp världen i riktningar, latitud och longitud, olika djup och meter över havet, tidslinjer och väderstreck, lagar och förordningar, men det är alltid något som undflyr våra kategoriseringar. En eterisk, osynlig dimension av verkligheten som enligt Frank kan upplevas både i havsdjupen och på begravningar. Han beskriver det som känslan av att »tiden spricker«. Kanske är det denna spruckna tids dova klang vi kan höra från det sjunkna kyrktornets klockor när tidvattnet är i rörelse?